Efter att ha tagit del av ett antal artiklar och lyssnat på debatter i ämnet har jag känt att en stor del av problemet har varit parternas olika premisser. Det har ibland varit oklart vems skolor eller vilken sorts undervisning som diskuterats: har det gällt undervisningsformer för svenskspråkiga, finskspråkiga eller för vem som helst? Vilken målsättning för undervisningen har man haft för ögonen: bevarande och revitalisering av svenskan, bibehållande av en stark finlandssvensk identitet, tvåspråkighet i finska och svenska, utveckling av en tvåspråkig/tvåkulturell identitet, eller någonting annat? I debatten har helt olika behov och utgångspunkter ställts mot varandra i ett konkurrensförhållande, ibland som om de utgjorde oförenliga ideologier av vilka endast en kan vinna.

Bland de behov som uttryckts i debatten går det att urskilja åtminstone följande:

  • Behovet av en helt svenskspråkig skola hos svenskspråkiga familjer som är oroliga för att svenskan och den finlandssvenska identiteten håller på att försvagas.
  • Behovet av en svenskspråkig skola hos tvåspråkiga familjer som vill motverka finskans starka dominans i omgivningen.
  • Behovet av en tvåspråkig skola hos tvåspråkiga familjer som inte anser att en enspråkig finsk eller svensk skola med lite undervisning i det andra språket kan ge barnen den önskade höggradiga tvåspråkigheten och tvåspråkiga identiteten.
  • Behovet av en tvåspråkig skola hos finskspråkiga familjer (eller familjer där svenskan tidigare gått förlorad) som önskar att deras barn ska bli tvåspråkiga.
  • Ett allmänt behov i samhället av höggradigt två- och flerspråkiga medborgare oberoende av vilken skolform som förväntas bidra till detta.

Det verkar alltså finnas önskemål om flera undervisningsformer, från den gängse enspråkiga svenska eller finska skolan till tvåspråkiga modeller av olika slag. Behoven varierar säkert också en hel del beroende på lokala förhållanden. I ett starkt finskdominerat område kan det krävas andra lösningar än i de utpräglat svenskspråkiga orterna.

Det finns en uppsjö av undervisningsmodeller som kallas tvåspråkiga i olika länder. Även den praktiska tillämpningen av gängse modeller kan variera stort från fall till fall. Det finns dock tre så kallade starka tvåspråkiga undervisningsprogram som brukar lyftas fram i forskningslitteraturen:

  • Bevarandeprogram (developmental maintenance programme): undervisning på minoritetsspråket, med viss undervisning på majoritetsspråket, avsedda framför allt för språkliga minoriteter.  
  • Tvåvägsundervisning (two-way/dual medium programme): undervisning på båda språken, avsedd för både minoritets- och majoritetsbarn så att båda grupperna lär sig varandras språk.
  • Språkbadsundervisning (immersion programme): undervisning huvudsakligen på ett språk som inte är elevernas förstaspråk, avsedd för majoritetsbarn, eller minoritetsbarn som saknar kunskaper i minoritetsspråket.

Det förväntade resultatet i alla dessa program är en höggradig kompetens i båda språken. Goda resultat från skolor där sådana program tillämpas har rapporterats från olika håll vilket anses bero på den additiva syn som de återspeglar, nämligen att tvåspråkigheten bygger på ett välutvecklat förstaspråk. När det gäller svenska språket är språkbadsundervisning den enda av dessa tre modeller som tillämpas i Finland.

När man följer den finländska skoldebatten och resultaten från en läsarundersökning i Helsingin Sanomat slås man av att intresset för svenskan bland finsktalande verkar så stort och att så många av dem säger sig vara intresserade av att sätta sina barn i tvåspråkiga finsk-svenska skolor. Detta skulle tyda på betydligt positivare attityder till svenskan bland den finska allmänheten än vad man kan tro i ljuset av den tidvis hätska debatten om den så kallade tvångssvenskan i den finska skolan, uppfattningarna om de dåliga relationerna mellan språkgrupperna med mera.

Viktigt i sammanhanget är också de tvåspråkiga familjernas stora antal. Bland dessa finns många som väljer en svensk skola för sina barn – redan nu beräknas en tredjedel av eleverna i de svenska skolorna komma från tvåspråkiga familjer. Kanske finns det ytterligare föräldrapar med olika modersmål som i dag väljer en finsk skola för sina barn men som skulle vara intresserade av en tvåspråkig skola?

Samtidigt finns det ett uppenbart behov i samhället av höggradigt tvåspråkiga personer bland tjänstemän, inom sjukvården och på annat håll, för att de svenskspråkigas behov av service på svenska ska kunna tillgodoses på ett rimligt sätt. Fler svenskkunniga behövs akut i den språkliga majoritetsbefolkningen eftersom den svenskundervisning som nu ges i de finska skolorna i regel inte räcker till för att garantera en tillräcklig kompetens i svenska för framtida tjänstemän, läkare med flera.

För en utomstående verkar svaret på frågan om enspråkiga eller tvåspråkiga skolor i Finland alltså vara givet: båda behövs. Vari består hindren för detta?

De svenskspråkigas oro för svenskans och den starka finlandssvenska identitetens framtid i Finland måste naturligtvis tas på allvar. Kan införandet av tvåspråkiga undervisningsformer vara ett hot mot de enspråkiga svenska skolorna? Eller kan man tänka sig att dessa rent av skulle stärka de svenskspråkiga skolorna genom att elevunderlaget blev mer homogent? Hittills har ju intresserade finsk- eller tvåspråkiga familjer knappast haft något annat val än att placera sina barn i en enspråkigt svensk skola. Detta har lett till att finskan här och var förekommer på rasterna och ibland till och med i klassrummet, vilket i vissa fall setts som ett problem. De så populära språkbadsskolorna har inte kunnat täcka det behov som finns, utan köerna till språkbadsundervisning i svenska kan vara långa. Eller är det så att tillgång till tvåspråkig undervisning skulle göra elevunderlaget för mindre svenska skolor ännu knappare och på det sättet hota de små svenska skolornas existens?

Hur skulle man kunna skapa en situation där införandet av fler undervisningsformer skulle leda till en allmän förstärkning av svenskan i Finland vilket förvisso behövs, utan att för den skull skapa oro bland dem som föredrar de traditionellt starka enspråkiga lösningarna? "Alla barn som önskar börja i svensk skola i Finland ska få göra det, oberoende av språkbakgrund. Det kan vara jobbigt att genomföra men jag tror att det är en så viktig princip att vi måste slå vakt om det”, föreslår självaste Christoffer Taxell, han som myntade den ”taxellska paradoxen” om nödvändigheten av enspråkiga lösningar för att trygga tvåspråkigheten. Är detta den rätta vägen, eller borde man satsa på ett antal skräddarsydda undervisningsmodeller för att möta olika gruppers önskemål, även önskemålen om att den svenska skolan primärt ska finnas till för svenskspråkiga?

I skrivande stund släpper den finskspråkiga redaktionen vid Sveriges television nyheten om att ”Svenska folkpartiet i Finland accepterar idén om tvåspråkiga skolor”. Ett konkret förslag som kommer via partiets ordförande Carl Haglund(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) är etablerandet av en ”nordisk språkskola” i Helsingforstrakten avsedd framför allt för finskspråkiga föräldrar som vill att deras barn ska lära sig svenska.

Kanske kan detta bli en öppning för någonting nytt. Kanske kan man hitta, utan att hota de befintliga svenska skolorna, nya sätt att bereda möjligheter för ökad två- och även flerspråkighet i Finland, där det liksom i andra länder behövs mer kompetens i både inhemska och utländska språk. Det är också viktigt att komma ihåg att det i Finland utöver de två nationalspråken även talas många andra språk – språk som bättre borde tas tillvara som det intellektuella och samhälleligt värdefulla kapital de faktiskt utgör.

---

Artikeln baserar sig på ett inlägg på Tankesmedjan Magmas seminarium om tvåspråkiga skolor den 13 mars 2013.