Med mig i studion hade jag också pensionerade språkvårdaren, nyordsexperten Birgitta Agazzi från Sverige. Birgitta Agazzi gav i höstas ut boken Nyord i svenskan: blogg, fulbryt, pudla, rondellhund och andra nytillskott från A till Ö – en fantastisk bok för alla som är intresserade av svenska språket.

Bästa ”språkexperter”, varför avskyr ni svenska språket?

​​​​​​​I reklampuffen på nätet inför radioprogrammet hade Svenska Yle publicerat nyordslistan och uppmanat lyssnarna att skicka in frågor och kommentarer till Birgitta och mig i studion. En av de frågor som kom in till programmet lyder som följer: Bästa ”språkexperter”, varför avskyr ni svenska språket? Aftonbladet och ångestdrypande tonåringar i förorter skall väl inte styra svenska språkets utveckling eller? De är väl snarare goda exempel på dåligt språkbruk. /.../

Det står rätt klart att mejlskribenten är upprörd över något eller några ord på nyordslistan och att hen anser att svenskan är på väg åt fel håll. Det förefaller dessutom vara ”språkexperternas” fel, eftersom de uppenbarligen tillåter all sorts svenska nuförtiden och gör detta eftersom de ”avskyr” svenska språket.

Det är inte helt ovanligt med den här typen av reaktioner på nyord och språkliga förändringar. Förändringar i språket väcker alltid starka känslor, det skrivs mejl och insändare och det rings telefonsamtal. Det är som om vissa personer känner sig personligen kränkta och hotade av att språket – modersmålet – förändras och att nya ord uppstår. De nya orden känns främmande och kanske till och med skrämmande. De ”förstör” den gamla goda hederliga svenskan, som de personer som framför de här åsikterna oftast samtidigt mer eller mindre underförstått anser sig själva vara representanter för. Språkutvecklingen verkar vara negativ och fördärvande, och det är så gott som alltid ungdomarna som sägs representera det nya, dåliga språket.

Ett språk är aldrig färdigt. Ett språk som inte ständigt utvecklas, får nya ord för nya företeelser och nya behov, är ett stendött språk.

Samtidigt som man kan bli lite uppgiven av den här typen av kommentarer och brev är det också fascinerande för en språkexpert att ta del av dem. Varför är det då så oerhört svårt att acceptera förändringar i språket? Språket kan ju helt enkelt inte vara statiskt, vi kan inte konservera det och anse det vara perfekt som det är just nu. Ett språk är aldrig färdigt. Ett språk som inte ständigt utvecklas, får nya ord för nya företeelser och nya behov, är ett stendött språk. Om så sker, då kan vi bli oroliga på riktigt.

Ingens språk är heller bättre än någon annans, i varje fall resonerar ingen språkvetare så. Tvärtom är vi lika intresserade av ungdomsspråk som av fackspråk, tidningsspråk och dialekter. ”De ångestdrypande tonåringarna”, som mejlskribenten nämner, är dessutom ofta synnerligen kreativa och nyskapande när det gäller nya ord, skickliga på att hitta på nya smidiga sätt att använda språket, låna konstruktioner och ord från andra språk och att ta till sig förändringar, anpassa och föra svenskan vidare in i framtiden. Allt är förstås inte sådant som når ut till allmänspråket eller som blir bestående, men det är ändå lika intressant att notera och studera.

Nyordslistan innebär heller inget påbud för var och en att använda de ord som den tar upp, utan den är enbart en uppsättning ord som ska spegla året som gick. Orden kommer från en mängd olika områden: ungdomsspråk, sociala medier, teknikens värld, flyktingdiskussionen, politikerjargong etc. Orden på listan hör liksom alla andra ord hemma i sina egna fack och genrer och kan te sig väldigt främmande för någon som inte har kontakt med just den språkliga sfär ett visst ord representerar. Vissa ord kan dessutom vara dagsländor, ord som försvinner lika fort som de dök upp, eller så kan det vara ord som etablerar sig och får en snabb spridning och når Svenska Akademiens ordlista inom kort. Språkbrukarna avgör själva om orden behövs genom att använda dem eller låta bli att använda dem. Självklart får man också tycka illa om vissa ord, man behöver inte älska alla ord i svenskan, inte ens när man är en språkentusiast.

Nej, vi ”språkexperter” hatar förstås inte svenska språket, vi älskar det, det är därför vi valt att jobba med det och ser det som ett privilegium att få göra det. Vi fascineras ständigt av de oändliga nya möjligheter svenska språket erbjuder, hur det går att tänja åt alla håll och kanter och kan användas för att uttrycka precis vad som helst. Och vi hyser lika varma känslor för alla genrer.