En svart kappsäck anländer till en lågstadieklass i en skola någonstans i Svenskfinland. I kappsäcken finns en luggsliten nalle, en filt, en loggbok, en karta och ett brev. Varken lärare eller elever vet varifrån paketet kommer eller varför.

– Det är ett sätt att väcka elevernas intresse. De får en känsla av att äventyret råkat segla in i just deras klassrum och blir genast nyfikna på kappsäcken och dess innehåll, säger språkvetaren Pia Norrbäck-Kackur som varit en av eldsjälarna bakom projektet Dialogen, som i sin tur ligger bakom idén med den kringresande kappsäcken.

När man öppnar brevet får man veta att nallen är en gammal sjö(mans)björn som tillbringat större delen av sitt långa liv på de sju haven. Under sina färder har han skrivit ner alla de ramsor och verser folk berättat för honom och kallas därför Ramsnalle. Ramsnalles dröm är att på ålderns höst samla ihop alla ramsor till en bok, men innan han hinner så långt blir bladen uppätna av en hund, för någon hade olyckligt nog råkat spilla oemotståndligt god marmelad på dem. Nu behöver han hjälp – och kanske just den här klassens barn skulle kunna hjälpa honom?

– Klassen får sedan i uppdrag att både skriva ner egna ramsor och att fråga släkt och vänner om de kan någon ramsa eller vers och sedan skicka dem till mig. Om man lär sig fem, tio eller femton ramsor utantill får man en belöning. Priserna varierar beroende på hur många man lär sig, berättar Pia Norrbäck-Kackur.

Hittills har 667 finlandssvenska barn av sammanlagt 800 lärt sig femton eller fler ramsor utantill och totalt rasslade det in över 1 600 ramsor genom Pia Norrbäck-Kackurs brevinkast.

– Responsen från skolorna har varit strålande och det vore roligt att göra något av de hopsamlade ramsorna.

Gemensam satsning på språket

Ramsnalle är bara ett av många exempel på vad språkstimuleringsprojektet Dialogen har åstadkommit sedan starten 2003.

Det hela började en dag vid kaffebordet när sex österbottniska skoldirektörer, som samarbetar nära med varandra, satt och diskuterade och samtalet råkade glida in på språkets varierande ställning i de olika kommunerna. Man konstaterade att det fanns både skillnader och likheter i språkfrågor i de olika kommunerna och funderade om man inte kunde förena sina kommunala krafter och tillsammans göra en insats för språket.

– För trots olikheterna kände man ändå ett behov av en gemensam satsning på språket. Man beslutade sig för att söka anslag från Svenska kulturfonden, vilket man också beviljades. Förutom bidragen deltog också kommunerna själva i finansieringen och när den ekonomiska frågan var löst kontaktade man mig och undrade om jag var intresserad av att leda projektet, säger Pia Norrbäck-Kackur, som utöver studier i svenska och nordiska språk vid Helsingfors universitet också har dramapedagogik, kommunikation, neurolingvistisk programmering (NLP) och ledarskap i sin studieportfölj.

Hon tackade ja och det blev startskottet för några spännande år, som fortfarande, över ett och ett halvt år efter projektavslutningen, ger ringeffekter i hennes yrkesliv.

– Även om projektet lever sitt eget liv i dag, har jag fortfarande periodvis flera uppdrag i veckan som har anknytning till projektet och det är ju jätteskojigt.

Också bebisar kan samtala

Syftet med projektet är i första hand att med hjälp av språkstimulerande aktiviteter stärka barns språk och språkutveckling ända från deras första dag med luft i lungorna, genom dagisåren med nyfiken lekfullhet och skolåren med varierande motivation ända tills barnen tar det sista vacklande steget ut ur grundskolans brokiga värld.

– Det är viktigt att man börjar redan på barnrådgivningen, eftersom barnets språkutveckling börjar så fort de lämnat moderlivet – om inte förr. Ett tvåmånaders barn kan till exempel svara på en fråga om man bara ger sig tid att lyssna på det, säger Pia Norrbäck-Kackur och förklarar hur.

– Först ställer man en enkel fråga. Så väntar man, ser barnet i ögonen och höjer frågande på ögonbrynen. Efter en stund börjar barnet allt som oftast veva på armarna, det räcker kanske ut tungan och oftast lyckas det också åstadkomma ett ljud. Svarar man mjukt och intresserat kan man på det här sättet ”samtala” med barnet upp till fem minuter innan det tröttnar.

På jakt efter önskelistor

Att skapa kontakter mellan de olika instanser som kommer i kontakt med barnen under deras uppväxt och över såväl kommun- som sektorgränser och få dem att dela sina erfarenheter med varandra har också varit en viktig del i projektet. För att uppnå den målsättningen gick Pia Norrbäck-Kackur ut till olika skolor och förklarade att beslutsfattarna i kommunerna ville göra något åt barnens språkutveckling.

– Jag frågade dem vad de, som ju jobbade med barnen varje dag, ville och hade för visioner. Jag fick ett mycket entusiastiskt mottagande och i början kände jag mig nästan som jultomten på jakt efter önskelistor, säger Pia Norrbäck-Kackur leende.

Mötet med gräsrötterna resulterade i sex arbetsgrupper, en från varje deltagande kommun. Arbetsgrupperna bestod av personal från barnrådgivningen, barnträdgårdslärare, förskollärare, klasslärare, ämneslärare, bibliotekarier, skoldirektörer och ibland också speciallärare.

– Alla har varit viktiga i projektet, men bibliotekarierna är värda en extra guldstjärna för sin enorma kunskap om den litterära barnboksfloran.

Efter några idémöten lät man förslagen mogna över sommaren då man samlades till ett ”Tänk om vi kunde …”-möte.

– Folk är ofta kritiska och låter lätt sina egna idéer gå i graven med ganska pessimistiska argument som att ”äh, vi får ändå inga pengar” eller ”det går de aldrig med på”. Därför ville vi sitta och drömma fram våra fantastiska idéer och visioner utan det filtret, som om allt faktiskt var möjligt: ”tänk om alla barn hade föräldrar som läste för dem” eller ”tänk om varje klass kunde få en egen sagotant” och så vidare.

Därefter fick arbetsgrupperna till uppgift att välja ut en av idéerna och genast ta itu med att förverkliga den.

– Projekt kan ofta kännas lite abstrakta eftersom de pågår under en så lång tidsperiod. Därför var det viktigt att man satte i gång med att konkretisera det omedelbart. Inte allt, men åtminstone en idé. Det var också viktigt att arbetsgruppernas medlemmar kände att direktiven och idéerna inte kom uppifrån – som i vanliga fall – utan att det var deras idéer och visioner, som de skulle förvekliga. På så sätt fick vi dem att känna sig delaktiga i att det faktiskt hände något.

Inspirera och dela med sig

Orsakerna till att man ville få till stånd ett närmare samarbete mellan de olika nivåerna och instanserna var många. Genom att upprätta en Dialogen mellan de olika stadierna ville man erbjuda personalen en möjlighet att skapa användbara nätverk och knyta kontakter med varandra, men också ge dem en möjlighet att inspirera varandra.

– Man gör många bra saker på dagis, och man gör många bra saker i skolan. Varje enskild lärare har ofta en mängd goda idéer som hon eller han använder sig av dagligen, men som andra inte känner till. De flesta idéer föds i klassrummet, men stannar tyvärr också där. Det är inte ofta lärare får en möjlighet att samlas kring diskussioner om barnens språkutveckling och det ville vi ändra på.

Projektet hjälpte kommunerna att hitta samarbetsformerna och i dag, nästan två år efter att projektet avslutades, har man ett mycket mer konkret och intensivt samarbete, över tidigare svårforcerade gränser. Som ett exempel kan nämnas Bokkarnevalen, som ordnats några gånger. Den går ut på att barnen läser ett visst antal utvalda böcker. Sedan tävlar skolorna mot varandra i en frågesport kring dessa böcker.

Flera kommuner har också ”bytt” projekt med varandra, som till exempel ett projekt med boklådor, där barnen läser samma bok gruppvis och sedan samlas kring läsupplevelsen och diskuterar den. Diskussionerna kan leda vidare till en recension eller en dramatisering av boken eller en del av den. Ungefär som en bokcirkel, men med lite mera kropp och rörelse i.

– Boklådorna är jättepopulära, de är ständigt utlånade. I en skola har man till och med skrivit in läsning på schemat, fyra veckor per termin. Det tycker jag är ett fantastiskt exempel på hur projektet fått skolorna att sätta fokus på läsningen och språket.

Den kringresande kappsäcken med Ramsnalle är ett annat exempel på kontaktknytande mellan skolorna i de olika kommunerna.

– Efter att Ramsnalle varit hos en klass i fyra veckor, var det dags för honom att resa vidare. Då fick eleverna välja ut en skola i en annan kommun som de skickade honom till, inklusive en egenhändigt hopknåpad presentation av den egna skolan eller något annat i kommunen.

Kedjebrev med idéer

För att stimulera också lärarna, bibliotekarierna, hälsovårdarna och andra berörda parter ordnade man ett flertal fortbildningsträffar, sammanlagt över trettio tillfällen under projektperioden. Temat för träffarna var barnspråksutveckling, talterapi, tvåspråksinlärning och berättarglädje.

– Jag tror det är viktigt med både fristående kurser och uppföljningskurser kring ett visst tema för kontinuitet i fortbildningen. Vi har också utnyttjat lärarna och deras kunskaper och så att säga låtit lärarna fortbilda varandra.

Under projektets gång märkte man att det fanns en gedigen kompetens bland lärarna och dagvårdspersonalen. För att ta tillvara den kompetensen ordnade man en så kallad idébytarkväll för lärare från olika skolor och kommuner enligt konceptet ”kom med en idé och ett äpple, gå hem med tjugo idéer och en kakbit i magen”. Ungefär som ett kedjebrev – fast mycket roligare.

– Det visade sig mycket riktigt att det vimlade av fantastiska idéer, allt från enkla små tiominuterstips till helårsprojekt, säger Pia Norrbäck-Kackur och plockar några exempel ur den hopsamlade godispåsen med idéer och tips.

I en kommun får alla nyfödda en bokgåva, i en annan ger man barnen en sagobok vid fyraårskontrollen. I vissa kommuner för barnen speciella besök på biblioteken och får då en bok med sig hem som present. Till de mindre men minst lika viktiga idéerna hör olika bokstavslekar, dramaövningar, berättarlekar och andra lekar som stimulerar läslusten hos barn.

Resultanen från idéträffarna samlade man i boken Dialogen- ett språkstimuleringsprojekt, en rapport och idébok om projektet.

– Den lär vara i så flitig användning att den aldrig hinner läggas tillbaka på sin plats i bokhyllan, utan ligger alltid framme på bordet i lärarrummet.

Också i södra Finland har man visat intresse för projektet.

– Det skulle vara roligt att göra en uppföljning till idéboken – det finns ju massor av spännande och användbara idéer kvar där ute!

Dialogen

  • Målsättning: att stärka barns språk i åldern 0–16, skapa kontakter över kommun- och sektorgränser och fortbilda personal som arbetar med barn.
  • Projektet pågick under åren 2003–2005.
  • Deltagande kommuner: Jakobstad, Karleby, Kronoby, Larsmo, Nykarleby och Pedersöre.
  • En arbetsgrupp med egen ekonomi tillsattes i varje kommun. Gruppen bestod av dagispersonal, barnhälsovårdare, bibliotekarier, lärare, speciallärare och ämneslärare. Storleken på gruppen varierade mellan sju och tolv deltagare.
  • Projektet resulterade i Dialogen – ett språkstimuleringsprojekt, en rapport och idébok där man kan läsa om projektets verksamhet och utformning samt ta del av de olika tipsen på språkstimulerande aktiviteter för alla stadier man samlade in under projektet.
  • Projektledare och kontaktperson är Pia Norrbäck-Kackur, tfn +358 50 350 63 88, piank@multi.fi.