De svenska bokförlagens redaktörer arbetar inte efter regelboken – de arbetar på gehör. De är belästa, har en varierad stilistisk känslighet och ett brett ordförråd, och är helt enkelt införstådda med det svenska språket så som det i praktiken ser ut i skriven form i dag.
Men vad innebär egentligen redaktörernas språkliga gehör? Vilka problem uppstår när man arbetar utgående från det? Och hur reagerar författarna på redaktörernas mer eller mindre intuitiva ingrepp? För att få svar på mina frågor tar jag kontakt med två redaktörer på varsitt svenskt förlag.
Först träffar jag Eva Stenberg i Ordfronts lite trånga och kaotiska, men levande kontorslokaler på Södermalm. Eva Stenberg är från början germanist, med kunskaper både i franska och italienska. Hon arbetade som lärare när hon i mitten av åttiotalet fick ett föräldraledighetsvikariat på Ordfront, och sedan dess har hon hunnit färdigställa över 200 böcker. År 2005 fick hon Bokbranschens redaktörspris ”för ett lyhört och osentimentalt, absolut omutligt och noggrant redaktörsarbete”.
Men omutligheten sitter inte i regelverket. Redaktörens arbete handlar om att komma fram till en text som fungerar, säger Stenberg:
– Det finns ju saker som är rätt och fel i stavning och syftning, men sen har man att göra med en väldigt glidande skala av bättre eller sämre språk. Vår målsättning är att språket ska vara effektivt, expressivt och varierat, och med den utgångspunkten föreslår vi ibland alternativ som vi tycker skulle låta bättre.
En stor del av Ordfronts utgivning består av populärvetenskapliga eller historiska essäer och reportage. Då är det viktigt att böckerna har en tilltalande stil, menar Stenberg:
– Vi på Ordfront är inte så förtjusta i akademiska framställningar, som språkligt lätt leder till tunga passivformer och försiktiga formuleringar. Vårt ideal är snarare ett personligt skrivsätt där man tar läsaren i handen och ger sig ut på ett gemensamt äventyr, en upptäcktsfärd. Med ett genomtänkt, varierat ordförråd, varierad meningsbyggnad, varierad meningslängd och kanske några retoriska frågor vill vi göra texten mer personlig.
Men finns det då inte en risk att redaktören slätar ut just det särpräglade genom att anpassa texten efter sitt eget personliga ideal? Förhållandet mellan författarens och redaktörens sätt att uttrycka sig är förstås känsligt, medger Stenberg:
– Vi vill inte mala ner språket så att det saknar motstånd. Balansgången gäller hur mycket man kan ändra utan att bli klåfingrig. Om det är en författare man arbetat med tidigare brukar man veta ungefär var gränsen går.
Ibland kan det ändå vara svårt att tygla sin egen formuleringsvilja, konstaterar Stenberg:
– Jag är visserligen ingen författare själv, men jag är ändå ganska språkglad. Om jag hittar någon rolig formulering så föreslår jag den, förutsatt att den passar in. Och ibland balanserar jag kanske på gränsen till klåfingrighet. Men jag vet inte om det är så allvarligt, för lustkänslan har förmodligen också viktiga positiva effekter. Man måste ju tycka att det är lustfyllt med språk i det här jobbet.
Hur brukar då författarna reagera på redaktörens förslag? Stenberg hävdar att det är sällan de blir arga:
– Jag får ofta frågor särskilt om Henning Mankell, om jag ändrade någonting i hans manus – och vi föreslår ju ändringar i alla författares manus. Då brukar nästa fråga vara om inte författarna blir förbannade, men det är tvärtom så att de nästan undantagslöst blir smickrade över uppmärksamheten, över att man lägger ner så stor möda på deras manuskript. Det är bara mycket viktigt att man presenterar sitt alternativ som ett förslag, så att författaren kan komma med någonting tredje om han eller hon vill. Man får vara ödmjuk – jag skriver gärna in ett ”eventuellt” eller ett frågetecken i marginalen.
Det är ju inte meningen att manuset ska uppfattas som en rättad skrivövning efter att redaktören läst det, understryker Stenberg. Särskilt nya författare behöver påminnas om det:
– Vissa författare är mer slagtåliga än andra. Man får ofta tala lite lugnande med debutanter – manuset kan ju se ganska risigt ut när man är färdig. Det gäller att inte glömma bort att säga att utgångspunkten är att texten är väldigt bra, att vi har antagit boken och är positivt inställda. Man får framställa det som att man hjälper till lite grand, med städningen. Genidragen är ju alla författarens.
Ordfront förlag ger också ut en hel del översatt litteratur, och arbetet med den är delvis annorlunda, menar Stenberg:
– När jag läser översättningar kollar jag originalet så fort jag blir det minsta misstänksam. Ofta handlar det om att originalspråket, för det mesta är det engelska, inte är nerbrottat så ordentligt som det borde vara. Jag vill nog egentligen inte att man ska se vilket språk som är utgångsspråket i en översättning, det framgår ju ändå av miljön.
Eftersom man måste hålla reda på så mycket händer det säkert att man missar någonting, undrar jag. Stenberg tittar småleende på mig, och konstaterar att man får vara ganska tolerant mot sig själv i hennes yrke.
– Jag har just gjort en plågsam tavla med Ola Wongs reportagebokfrån Kina,När tusen eldar slickar himlen.På ett ställe skulle det vara lite kinesisk text, och där blev det problem med den tekniska överföringen, som jag inte bevakade tillräckligt. Nu står det inte som det ska i en rubrik. Det står ”Hej, kan du läsa kinesiska?”
Så småningom lär man sig att ta sådana här fadäser med jämnmod:
– De första åren var förskräckliga i jobbet, jag var ständigt rädd för att ha missat någonting. Som lärare kunde jag ha en dålig dag utan att det gjorde så mycket, men här finns alla misstag förevigade mellan pärmarna på en bok. Tack och lov är de flesta av dem inte så dramatiska. Och varje gång jag har gjort ett misstag säger jag mig själv att nu när jag har gjort det här felet, kommer jag inte att göra just det igen. Men så vet man att det finns en hel del andra fel att göra. Vi redaktörer har väl en allmänt förlåtande attityd mot oss själva – det måste vi ha.
För att bredda perspektivet går jag upp på ett av Sveriges största förlag, Norstedts, som ligger på Riddarholmen med utsikt över alla Stockholms inkommande och utgående tåg, och får slå mig ner tillsammans med redaktören Lisa Andersson-Lindberg i det luftiga, smakfullt inredda Röda rummet. Lisa Andersson-Lindberg har oavslutade forskarstudier i franska bakom sig, har översatt bland andra Philippe Claudel, och arbetade innan hon började på Norstedts tillsammans med några vänner med ett eget litet förlag, Ink, som gav ut en debutantantologi och några diktsamlingar. På ett stort förlag som Norstedts är arbetsprocessen en helt annan än på ett litet förlag, konstaterar Andersson-Lindberg.
– I vissa fall arbetar jag ganska intimt med förläggaren. En del förläggare gör väldigt mycket av arbetet, och när det kommer till mig kanske det inte är så mycket mer än en språkgenomgång, en utvidgad korrekturläsning kvar. I andra fall fattar förläggaren beslut om utgivning och sen får vi redaktörer ta över. I vanliga fall är redaktören på Norstedts en form av projektledare för boken, som sköter kontakterna med författaren, anlitar korrekturläsare, för in ändringar, bryter boken, har hand om omslag och baksidestexter och kontakterna med formgivaren.
I förhållande till svenskans regelverk är Lisa Andersson-Lindberg om möjligt ännu försiktigare än Eva Stenberg. Vilket har att göra med att hon enbart arbetar med skönlitteratur:
– När det gäller romanprosa får man ju vara ganska fri, om du tänker grammatiskt och språkriktigt. Man måste ju följa författarens sätt att skriva. Jag arbetar just nu med en bok som i programmet Word, där stavfel markeras med rött, syntaxfel med grönt, nästan är helt och hållet grön, och så får man meddelandet att meningen tycks sakna predikat. Jag kan ju inte komma till författaren och säga att här inte finns några verb.
Men ibland måste man ändå våga ställa dumma frågor, menar Andersson-Lindberg:
– En av mina roller är att vara lite korkad, lite dum – att fråga författaren om det verkligen ska vara så här? Ibland kan det ju handla om missar, helt omedvetna saker. Eftersom läsaren inte sitter i författarens huvud så är det mycket som författaren tycker är självklart som inte alls är självklart för läsaren. Och då måste jag på något sätt vara en länk som gör det så lätt som möjligt för läsaren att ta till sig texten utan att för den skull släta ut författarens egenart.
Men hur hårt man håller sig till reglerna beror förstås på vilken typ av litteratur det är man arbetar med, påpekar Lindberg:
– När det gäller underhållningslitteratur får man tänka sig en bred läsekrets, och då blir språkriktigheten viktigare – där brukar inte heller finnas så mycket experiment. Då blir det klart och tydligt med syftningar och kommatering. Och det gäller även översättningar, utom texter som på originalspråket är experimentella, förstås – som t.ex. Jonathan Saffran Foer.
Då jag frågar Lisa Andersson om hon kan säga någonting mera bestämt om det språkliga gehör hon arbetar med säger hon att det handlar om att vara texten trogen, att göra den rättvisa. Problemet med det sättet att arbeta är att man ibland inte lyckas höra hur det borde låta:
– Det som är svårt är om jag redigerar en bok vars språk är väldigt långt från något som skulle kunna vara mitt eget språk. Det kan till exempel vara svårt med en del äldre texter eller äldre författare. Men då finns det alltid äldre redaktörer på förlaget som man kan fråga. Eller så får man ta hjälp av Internet, ordböcker och uppslagsverk.
Om det egna språket utgör norm för vad en redaktör lägger sig i finns det kanske en risk för att böckerna blir likadana? Hur tydligt sätter redaktören sin stämpel på det han eller hon arbetar med, undrar jag.
– Helst ska redaktören inte synas alls i texten. Det måste vara målet. Men om två redaktörer skulle jobba med samma text skulle böckerna se olika ut, man hittar ju olika saker och är noggrann på olika områden, svarar Andersson-Lindberg. Men i slutänden är det ju författaren som bestämmer – han eller hon behöver ju inte gå med på ändringsförslagen.
Och ingen bok blir någonsin perfekt, även om vi alltid måste sträva efter det, påpekar Lisa Andersson-Lindberg. Också hon har råkat ut för fadäser:
– Särskilt deckare har ju ofta väldigt mycket fakta. Och det är klart att det är bra om man upptäcker om en huvudperson byter namn, att någon har på sig en rock, och i nästa scen tar av sig en tröja. Men för det mesta gör man missar som ingen ser. Och korrekturfel kommer alltid att finnas kvar.