I de finskspråkiga delarna av Finland finns det 16 orter som kan kallas svenska språköar. De svenska skolorna eller svenska klasserna bildar grunden för det svenska språkets fortbestånd på dessa orter. Lina Laurent visar i en studie att dessa språköar står inför gemensamma utmaningar som är direkt kopplade till dagvård och skola. Men språköarna skiljer sig också på många sätt från varandra, bland annat vad gäller möjligheterna att använda svenska språket utanför skolan.

På de traditionella, och ”stora” språköarna, Tammerfors, Uleåborg, Kotka och Björneborg, är intresset för svensk dagvård i vissa fall så stort att man varit tvungen att skapa kölistor. Att hitta behörig svensk personal till dagvård och skola är en återkommande utmaning, att få ekonomin att gå ihop en annan.

Gemensamt för många av språköarna är att dagvården och skolan bildar basen för den svenskspråkiga verksamheten, samtidigt som det råder brist på verksamhet för vuxna.

Rapporten Svenska språköar och finska utskär, skriven av Lina Laurent på uppdrag av tankesmedjan Magma, jämför de 16 svenska språköarnas verksamhet, styrkor och svagheter med varandra. Rapporten ger också en översikt över ”finska rum” i enspråkigt svenska kommuner och över ”samiska rum” som ligger utanför samernas hembygdsområde.

Rapporten visar att det finns många livskraftiga svenska språköar i Finland. De här språköarna fungerar dels som ambassadörer för svenskt och tvåspråkigt arbete, dels som platser där barn oavsett språklig bakgrund får en möjlighet att få dagvård och gå i skola på svenska. Finlandssvenska fonder har en avgörande betydelse för språköarnas fortbestånd. Och bakom samtliga svenska rum finns eldsjälar vars insatser är helt ovärderliga. Att eldsjälarna ofta är få gör en del språköar mycket sårbara. Eldsjälarna får därför inte lämnas ensamma, utan bör backas upp av sina kommuner och få stöd av resten av Svenskfinland, säger Laurent.

De finska språköarna i Österbotten har i allmänhet inte samma problem som de svenska, eftersom det finskspråkiga Finland alltid ligger på kort avstånd. Undantaget är Åland, som är enspråkigt svenskt enligt självstyrelselagen. Här verkar det finnas en motvilja på många håll mot sådana lösningar som bejakar tvåspråkigheten och som visat sig fungera på de svenska språköarna på fastlandet. Finska språkbad, modersmålsinriktad finska och hemspråksundervisning saknas på Åland. ”Att man på Åland i vissa kretsar är orolig för att landskapets ställning som enspråkigt svenskt skulle hotas om man erbjöd finska eller tvåspråkiga dagvårdslösningar eller fördjupad undervisning i finska, känns som ett minne från förra århundradet”, skriver Laurent i rapporten.

Anni-Siiri Länsman, chef för Giellagas-institutet vid Uleåborgs universitet, säger i en intervju i rapporten att det länge har ansetts att samiska är ett döende språk och samerna ett utdöende folk. Denna attityd finns både bland myndigheterna, majoritetsbefolkningen och bland samerna själva, och påverkar viljan och möjligheterna att studera samiska. För att de samiska språken och den samiska kulturen ska förstärkas krävs stimulansåtgärder för samiskan, både i hembygdsområdet och i de samiska språköarna.

Lina Laurent konstaterar att kommunerna gärna kunde öka svenskans och även andra språks synlighet på språköarna i det finska Finland. Under det seminarium som ordnades i Helsingfors i samband med utgivningen av rapporten föreslog Karin Ihalainen, rektor vid svenska skolan i Lahtis, att kommunerna på samma sätt som de kan få ”grön flagg” för att uppfyller vissa miljökrav, också kunde ansöka om ”språkflagg” om de erbjuder undervisning på flera språk. Detta kunde användas i marknadsföringen av kommunen.