Utångspunkten för Nalle Valtialas kåseri var ”den bisarra tendens i modern svenska som går ut på att förvandla engelsk pluralis till svensk singularis”. Bland exemplen saknades ordet pyjamas. SAOL upptar endast denna form, med böjningen pyjamasen, pyjamasar. Men också en ensam språkbrukare kan vara egensinnig. Själv säger jag alltid pyjama, pyjaman, pyjamor. Ingen missförstår, inga svårigheter.
Ifall många andra i vårt land liksom jag lämnar bort den avslutande s-bokstaven kanske formen pyjama kan betraktas som en finlandism. På finska är ju ordet detsamma. Det må i så fall vara en tolerabel finlandism. Det står var och en fritt att betrakta varianten som bättre svenska, fri från den nyssnämnda bisarra tendensen, eller som ett exempel på egensinnig idiosynkrasi i strid med huvudfåran i språkets utveckling.
Från Sverige kommer säkert det under senare tider utbredda fenomenet att skriva ”till de som”. Jag vet att detta har godtagits av språkvården, men i synnerhet här i Finland är det lätt att ändå förhålla sig egensinnigt. I Sverige medför den nya formen ju inte någon stor förändring, eftersom det skrivna ordet ”de” i varje fall uttalas ”dom”. Om man alltid säger och ibland skriver ”till dom som" händer det säkert lätt att en hyperkorrekt språkbrukare skriver ”till de som”. Där tycker jag mig skönja fenomenets ursprung.
I Finland ligger det annorlunda till. Här verkar det som om man i media till stor del hade anammat formen ”till de som”. Den formen tycks även ha börjat krypa in i talspråket i Finland, och då uttalas den på samma sätt. Många språkbrukare kanske tycker att det här gäller att följa med sin tid. För mig känns det onaturligt. I det talade språket låter det inte lika som i Sverige, och då är den nya formen inte någon vinning för språkets enhet i de två länderna. Ingenting får väl hindra en egensinnig skribent i Finland att fortfarande både säga och skriva till dem som.
”Boendena får vakna i egen takt”
Den aktuella politiska debatten i Finland handlar till stor del om äldreomsorgen. Förr talade man obesvärat om åldringar, men nu verkar det i media som om ordet ”åldring” hade blivit ett fult ord. Jag har själv fyllt åttio, och jag har ingenting emot att bli kallad gammal, gamling, gamyl, gubbe eller åldring, men med den i Sverige skapade terminologin är det vanliga begreppet numera ”äldre”.
I framtiden kanske jag får plats på en inrättning, som numera inte får kallas ”hem”. För det mesta talas det i offentligheten om äldreboende. Om livet på ett äldreboende kunde man i somras läsa i tidningen att ”boendena får vakna i egen takt”. Också invånaren på ett boende är en boende.
I kommunala reglementen har ordet åldringshem vunnit en viss burskap som ersättning för det tidigare brukliga men mera ologiska ordet ”ålderdomshem”. Även i Sverige har den terminologiska skillnaden noterats. Vid uppslagsordet ”äldreboende” på Wikipedia påpekas det rätt och slätt att det i Finland heter åldringshem. Det verkar som om man i Sverige förtvivlat hade sökt eufemismer för olika termer inom den samhällstjänst som riktar sig till de äldsta invånarna. För en egensinnig språkbrukare i Finland räcker det mycket väl att tala om åldringar och åldringshem.
En välkänd finlandism, som jag gärna håller fast vid i det rätta sammanhanget, är uttrycket ”att äta med långa tänder”. I själva verket ger detta uttryck en tydlig bild av hur det känns, då man har fått sådan mat i munnen som är alltför het eller som har en underlig smak. Man äter försiktigt och försöker kanske andas genom munnen samtidigt. Då får tänderna en mera prominent roll än gommen och tungan. Den situationen kan väl beskrivas med en hänvisning till de långa tän derna. Knappast helt obegripligt för en läsare i Sverige?
Uttrycket finns ju även på finska – kanske det kommer därifrån – och på finska ser man det ofta i överförd betydelse, hänvisande till allt möjligt som man gör motvilligt. I egensinnigt och pedantiskt språkbruk borde uttrycket endast användas i samband med måltider.
Språket förändras hela tiden, inte alltid till det bättre. Mitt egensinniga språkbruk kommer att försvinna när jag dör. Några små delar av det må fortleva i tryck på bladen i tidskriften Språkbruk.
