Året 2000 inleddes det svenska forskningsprojektet ORDAT (Det svenska ordförrådets utveckling från artonhundra till tjugohundra). Projektet har tidigare presenterats i Språkbruk 3/2002 och 4/2002 av projektledare Sven-Göran Malmgren, professor i svenska vid Göteborgs universitet.

Inom projektet undersöks det svenska ordförrådets utveckling under de senaste tvåhundra åren. I projektet deltar ett tiotal forskare från fem olika universitets- och högskoleorter och lika många discipliner. Huvudsyftet med projektet är att ge en översikt över det svenska ordförrådets utveckling 1800–2000 med beaktande av främst fem aspekter:

a) Lånordsinflödet (allmänspråk + fackspråk)
b) Några utvalda fackterminologier
c) Ordbildning och betydelseförändring inom svenskan
d) Förändringar inom den lexikala syntaxen (valens, kollokationer)
e) Frekvensaspekter: ord som blir vanligare resp. ovanligare; orddöd

På projektets hemsida anges de teoretiska frågeställningarna vara följande: vad är ett i ordförrådet ”etablerat” ord (lexikaliseringsproblemet); hur samspelar samhällsförändringar och språkförändringar; hur avgränsas fackspråk från allmänspråk; vilka olika typer av betydelseförändringar (metaforiska, metonymiska, etc.) kan urskiljas?

Projektet inriktar sig i första hand på svenskt standardspråk men även särskilda undersökningar ingår beträffande bl.a. utvecklingen av svenska självklarhetsadverb, schack- och fotbollsterminologi samt svenskt juridiskt ordförråd. Resultaten från projektet publiceras i en rapportserie som för närvarande omfattar 20 volymer.

Abolition, militärmål, rusdryck och kåkfarare

Den senaste av ORDAT:s rapporter (nr 20) gäller det svenska juridiska ordförrådet. Rapporten som bär titeln Abolition, militärmål, rusdryck och kåkfarare. Studier i svenskt juridiskt ordförråd 1800–2000 är sammanställd av forskaren Hans Landqvist, lektor vid institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet. Att undersöka juridisk svenska är ett ingalunda nytt ämne för Landqvist. År 2000 utkom hans doktorsavhandling Författningssvenska. Strukturer i nutida svenska lagtext i Sverige och Finland, vilken föregicks av licentiatavhandlingen Svenskt författningsspråk i Sverige och Finland. En komparativstudie av några syntaktiska och lexikala drag i skuldsaneringslagstiftningen år 1996. Landqvists nyaste rapport är ett digert arbete som belyser det juridiska språket under en tvåhundraårsperiod från flera olika synvinklar.

Det övergripande syftet Landqvist haft för sin undersökning har varit att klarlägga utvecklingen under perioden 1800–2000 inom ett svenskt ordförråd som används i juridiska kontexter och troligen ”överanvänds” där jämfört med allmänspråket. Landqvist vill klarlägga vilken inverkan olika långivande språk har och hur olika möjligheter till (huvudsakligen) inhemsk ordbildning används under olika delperioder av den undersökta tidsperioden. Utifrån två delmaterial, ett allmänspråkligt och ett fackspråkligt, vill Landqvist klarlägga skillnader mellan enspråkiga allmänordböckers och enspråkiga fackordböckers sätt att framställa det juridiska ämnesområdet. Dessutom vill han belysa eventuell variation inom de båda delmaterialen. Det är första gången det juridiska ordförrådet undersöks utifrån såväl ett allmänspråkligt som ett fackspråkligt material. Därtill är det få undersökningar som studerat ett juridiskt ordförråd utifrån fackordböcker.

Undersökningsmaterial

Liksom för ORDAT-projektet som helhet utgör Svenska Akademiens ordbok (SAOB) med databasen Om svar anhålles (OSA) en grundläggande del av Landqvists allmänspråkliga material. Dessa kompletterar Landqvist med Nationalencyklopedins ordbok (NEO). Det fackspråkliga delmaterial­et utgörs av fyra ordböcker: Juridikens begrepp (2000), Juridikens termer (1958), Juridikens termer (1992) och Norstedts Juridiska Ordbok (1998).

Landqvist har undersökt lexikala enheter som består av termer, ord, fraser, satser och akronymer. Som utgångspunkter vid excerperingen av juridiska lexikala enheter i det allmänspråkliga materialet har Landqvist utgått från de uppslagsord som är märkta som juridiska termer, <jur.>. Dessa har kompletterats med uppslagsord som tillhör mer specifika rättsområden, dels rättsfilosofi och rättshistoria, dels fångvårdstermer.

Som framgår av rapportens titel gäller undersökningen inte endast juridisk fackterminologi, utan hela det juridiska ordförrådet 1800–2000. Denna utvidgning av forskningsfokus motiverar Landqvist med följande: För det första finns det ord och fraser som uppträder i juridiska kontexter utan att för den skull vara definierade exklusiva juridiska termer. Detta gäller exempelvis det i titeln förekommande ordet militärmål, som är såväl en administrativ som en juridisk term. För det andra kan ord och fraser förekomma såväl i juridiska kontexter som i allmänspråket, vilket titelns rusdryck är ett exempel på. Och för det tredje kan ord och fraser med juridisk anknytning ibland närmast ha karaktären av jargong inom ett ämnesområde eller slang inom allmänspråket, ofta med en mera vardaglig stilnivå, något som redan påpekats av bl.a. Laurén (1993). Exempel på detta i Landqvists material är titelns kåkfarare. Ordet är i den elektroniska versionen av Nationalencyklopedins ordbok markerat som ett ord som tillhör juridikens område. Som Landqvist anger, definieras där en kåkfarare som en ’person som (mer eller mindre) regelmässigt måste avtjäna fängelsestraff’. Intressant är att ingen uppgift om vardaglig stilnivå eller liknande anges.

Landqvists val av fackspråkligt undersökningsmaterial inkluderar två upplagor av samma ordbok, Juridikens termer från 1958 och 1992, bidrar till att klargöra den lexikala utvecklingen inom det undersökta ämnesområdet över en tidsperiod.

 Varför undersöka ett juridiskt ordförråd?

Varför är det intressant att närmare undersöka just ett juridiskt ordförråd? Landqvist ger ett mång­fasetterat svar på frågan. På ett övergripande plan är juridiken ett viktigt kunskapsområde. Det krävs ett juridiskt ”språk” för att formulera och tillämpa rättsregler inom en rättsordning. Landqvist citerar Maley (1994:11) som bl.a. skriver: ”Language is medium, process and product in the various arenas of the law where legal texts, spoken or written, are generated in the service of regulating social behaviour.”

Juridik är därtill ett oerhört aktuellt område. I princip alla samhällslivets områden kan bli föremål, och är föremålkan kanske tilläggas, för rättslig reglering. Av detta följer att juridiken är ett område i ständig utveckling, samhällsförhållanden påverkar även det juridiska området och därmed det juridiska språket. Juridik är därtill ett kulturbundet kunskapsområde. Trots det har många nationella rättsordningar en gemensam bas i den romersk-kanoniska rätten med latinet som gemensamt språk. Och trots att det finns en klar bindning mellan rätt och samhälle utvecklas juridiken delvis till att bli ett allt mer internationellt område, bl.a. genom Europeiska unionen. Landqvist rör sig i sin undersökning från den romersk-kanoniska rätten till rättsförhållanden inom EG och EU.

Landqvist egen specifika undersökning av lexikala enheter i ett juridiskt ordförråd motiveras genom begreppen lexikalisering och orddöd samt utomspråkliga förklaringar till lexikala förändringar. Som Landqvist skriver, utvecklas ett juridiskt ordförråd liksom allmänspråket, genom lån och (huvudsakligen) inhemsk ordbildning. Speciellt för det juridiska området är att lexikala enheter i allmänspråket och andra ämnesområden kan definieras och bli juridiska termer.

Arvord, lånord och ordbildning

Även om två delmaterial ingår i Landqvists undersökning är det allmänspråkliga materialet som bereds mest utrymme i rapporten. Rapporten består av sju kapitel, varav i första hand tre, kapitel 4–6, redogör för resultaten av Landqvists undersökning. I kapitel 4 och 5 behandlas endast det allmänspråkliga delmaterialet och först i kapitel 6 behandlas det fackspråkliga materialet. I kapitel 4 redovisas delundersökningar gällande arvord och lånord i det allmänspråkliga materialet utifrån SAOB/OSA och NEO/SO. Kapitel 5 ägnas olika aspekter på inhemsk ordbildning i det allmänspråkliga delmaterialet utifrån SAOB/OSA och NEO/SO. I kapitel 6 redovisas delundersökningar som gäller det fackspråkliga delmaterialet utifrån de fyra undersökta fackordböckerna och vissa jämförelser görs med det allmänspråkliga delmaterialet.

I det första resultatbeskrivande kapitlet, Arv och lån, redogörs alltså för arvord och lånord i det svenska juridiska ordförrådet 1800–2000 utifrån SAOB/OSA och NEO/SO. Bl.a. analyseras fördelningen av arvord respektive lånord liksom lånordens ursprung och således även de långivande språken.

Arvorden är klart dominerande, vilket även belyser den nationella karaktären hos juridiken som ämnesområde. I fråga om långivande språk visar det sig att latinet och tyskan är de främsta långivande språken under den undersökta perioden, vilket kanske kan anses väntat. Tyskan är generellt ett viktigt långivande språk för svenskan. Tyskans starka ställning inom det juridiska ordförrådet har även påverkats av Tysklands och tyskans starka inflytande på rättsvetenskaperna i Norden under 1800-talet och första delen av 1900-talet. Det var i Tyskland de svenska juristerna under denna tid fann sina teoretiska förebilder och det var dit de reste på studieresor. Att latinets haft en stor betydelse som långivande språk inom juridiken grundar sig på arvet från den romerska rätten. Ännu i dag ingår genuint latinska termer och fraser i vårt svenska rättsspråk. Latinet har ofta också funnit sin väg till det juridiska språket genom förmedlande språk, framförallt engelska, franska och tyska. Franska utövar ett visst inflytande som långivande språk, då främst under 1800-talet. Men också danskan syns som långivande språk under den undersökta perioden, antingen direkt eller i rollen som förmedlande språk. Däremot är engelskans inflytande mera begränsat, både under 1800- och 1900-talet.

Efter arvord och lånord övergår Landqvist till att befatta sig med den inhemska ordbildningen i kapitel 5. Liksom i kapitel 4 utgår han från SAOB/OSA och NEO/SO. Han tar fasta på nybildningarnas ordklasstillhörighet, typer av nybildningar i form av enkla ord eller sammansättningar, avledningar och fraser. Ifråga om ordklasstillhörighet ger undersökningen, i enlighet med tidigare forskning om juridisk svenska, vid handen att det är substantiven som dominerar starkt. Orsaker och förklaringar till detta är bl.a. svenskans lätthet att bilda substantiviska sammansättningar. Därtill har terminologer främst betraktat substantiv som termer, medan ord från andra ordklasser mera ogärna ses som sådana. Substantiven har även generellt visat sig ha en större betydelse i fackspråk och facktexter än verb och adjektiv.

Även i fråga om sammansättningar är det de nominala som dominerar. En orsak som ges till detta fenomen är att språket ofta betecknas som juristens främsta arbetsredskap och därför kan de många nominala sammansättningarna ses som ett uttryck för strävan efter språklig (och saklig) exakthet.

De flesta av de i materialet förekommande sammansättningarna är tvåledade, men även treledade och till och med fyrledade sammansättningar förekommer. Treledade är t.ex. lagstiftningsinitiativ och religionsfridsbrott, medan en mastodontisk fyrledad sammansättning är rättegångskostnads­ersättning. Som Landqvist skriver, prioriterar det juridiska fackspråket entydighet framför språklig ekonomi.

Fraserna i det undersökta allmänspråkliga materialet är få, sammanlagt uppgår de till 43, och också här är det nominalfrasen som dominerar. Två exempel är juridisk personlighet och straffrättslig natur.

Först efter att resultaten gällande arv och lånord respektive ordbildningen i det allmänspråkliga materialet behandlats övergår Landqvist till att analysera det fackspråkliga materialet i kapitel 6. Själv saknar jag det fackspråkliga materialet något i de föregående kapitlen. Här stillas så min nyfikenhet då Landqvist kommer till den delundersökning som gäller de fyra undersökta juridiska fackordböckerna.

I fråga om det fackspråkliga materialet fokuserar Landqvist främst fyra aspekter: för det första jämförs lexikala enheter mellan de två delmaterialen, för det andra studeras lånord, med fokus på citatlån. För det tredje studeras ordklassfördelningen i det fackspråkliga materialet, då med fokus på adjektiv och verb, och för det fjärde undersöks förekomsten av fraser och satser i fackordböckerna. Det fackspråkliga materialet behandlas alltså inte isolerat från det allmänspråkliga delmaterialet. De båda delmaterialen ger ibland samma bild av den lexikala utvecklingen, men ibland ger de även kompletterande bilder.

Även i det fackspråkliga materialet överväger de nominala uttrycken, medan adjektiv, inklusive particip, och verb samt andra ordklasser spelar en begränsad roll. De lexikala enheterna i det fackspråkliga materialet utgörs av enkla ord, sammansättningar, avledningar, fraser och satser samt ett mindre antal akronymer och egennamn, så som Europeiska rådet och Statens invandrarverk. Fraserna utgör i det fackspråkliga delmaterialet ca en fjärdedel av det totala antalet lexikala enheter, vilket är betydligt mer än i det allmänspråkliga delmaterialet.

Liksom i det allmänspråkliga delmaterialet visar sig flertalet av de förekommande fraserna i det fackspråkliga materialet vara resultat av inhemsk ordbildning eller undantagsvis begreppslån. Fraserna varierar i längd mellan två ord och tolv ord. Den längsta frasen är den familjerättsliga termen Avtal om gemensam vårdnad, om barnets boende och om umgänge med förälder. När det gäller satser förekommer endast två i samtliga undersökta fackspråkliga ordböcker. Dessa kan, som Landqvist påpekar, sägas vara grundläggande för rätts­systemet generellt. Båda är citatlån från latinet. En av dessa är pacta sunt servanda – den fundamentala rättsprincipen, att avtal skall hållas. I det allmänspråkliga delmaterialet förekommer inga satser alls.

I undersökningen av arvord och lånord i det fackspråkliga materialet ligger fokus på citatlån. I jämförelse med resultaten gällande det allmänspråkliga materialet är det latinet som är det mest långivande språket i fackordböckerna. De mest frekventa citatlånen från latinet i det undersökta fackspråksmaterialet är lex, forum, res och ius/jus. Också bland de citatlån som uppträder i form av fraser dominerar latinet, medan övriga långivande språk spelar en betydligt mer begränsad roll. De flesta lexikala enheterna i det fackspråkliga delmaterialet är dock inte citatlån utan andra former av lånord eller resultat av inhemsk ordbildning.

Målgrupp

Landqvists nya bok är en informationstät och kompakt skriven forskningsrapport som ger en intressant inblick i hur det juridiska ordförrådet utvecklats och vilken form och roll det haft under en tvåhundraårsperiod, utgående från ett antal ordböcker. Ett digert arbete som kanske i första hand är av intresse för språkvetare med inriktning på juridisk svenska, fackspråksforskare och lexikografer. Men visst kan rapporten också ge lånordsintresserade en hel del, och då inte endast Landqvists rapport utan hela ORDAT:s rapportserie. Att texten är just en forskningsrapport gör den visserligen ganska tungläst, och emellanåt känns uppläggningen något uppräknande. Att undvika detta hade å andra sidan antagligen varit svårt med tanke på undersökningens typ och bredd. Många aspekter undersöks, och många svar ges. Boken kommer säkert att komma väl till hands i flera framtida forskningsarbeten. Framförallt intressant och nyttig är rapporten för dem av oss som brinner lite extra för den juridiska svenskan.

Rapporten kan, liksom ORDAT-projektets övriga rapporter, köpas till självkostnadspris och rekviveras från ORDAT (att. Hans Lindqvist) Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet, Box 200, SE-405 30 Göteborg.

 

ORDAT 20: Landqvist, Hans, 2003. Abolition, militärmål, rusdryck och kåkfarare. Studier i ett svenskt juridiskt ordförråd 1800–2000. Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. Reprocentralen, Humanisten. Göteborg. 200 s.