Hur många tecknade språk finns det i världen? Frågan är lika svår att svara på som när det gäller talade språk. För deras del varierar uppskattningarna från 5 000 till över 10 000. En försiktig uppskattning av antalet teckenspråk i världen kunde vara kring 1 000.
En del människor tror felaktigt att teckenspråk bara handlar om en samling slumpvis sammansatta pantomimlika gester som gör det möjligt att kommunicera på en mycket konkret nivå. Men i verkligheten är teckenspråken strukturerade lingvistiska system med specifika grammatiska regler, minst lika komplexa som i talade språk. Ett annat vanligt missförstånd är att teckenspråket skulle vara internationellt och att alla döva runt om i världen tecknar på samma sätt. Det här stämmer alltså inte, utan de olika tecknade språken har uppkommit helt oberoende av varandra, var och en i sin egen specifika kulturella kontext. Teckenspråken baserar sig heller inte på det omgivande samhällets talade språk. ASL (det amerikanska teckenspråket) och BSL (det brittiska teckenspråket) är till exempel inga manuellt kodade kopior av engelskan, utan två helt självständiga naturliga språk. Brittiska döva förstår inte automatiskt ASL och amerikanerna inte BSL.
I Finland talar vi finska och svenska, och vi har de tecknade språken finskt teckenspråk och finlandssvenskt teckenspråk. Finskan är ett finsk-ugriskt språk medan svenskan har indoeuropeiska rötter. De talade språken är alltså inte besläktade med varandra trots att de förstås har influerat varandra efter en lång tid av språkkontakt och samexistens. De tecknade språken finskt teckenspråk och finlandssvenskt teckenspråk ligger däremot nära varandra och kan, beroende på vilken definition man använder, ses som varieteter av samma språk eller som två nära besläktade språk. Definitionssvårigheterna beror dels på att de finska och de svenska döva i Finland delar på en kulturhistoria och en upplevelse av ett gemensamt tecknat språk. Dels är det finlandssvenska teckenspråket i sin mest renodlade form så pass olikt det finska teckenspråket att finska döva inte obehindrat förstår finlandssvenskt teckenspråk.
Teckenspråken i Finland är historiskt sett besläktade med det rikssvenska teckenspråket i Sverige. Den här släktskapen syns speciellt tydligt i det finlandssvenska teckenspråket. Man kunde beskriva förhållandet mellan de här olika tecknade språken så, att det finlandssvenska teckenspråket ligger mitt emellan det finska och det rikssvenska på ett språkligt kontinuum. Närheten mellan språken kan jämföras med den som råder mellan de olika talade nordiska språken.
De skillnader som finns mellan finskt och finlandssvenskt teckenspråk ligger främst på den lexikala nivån. Språken har endast en del av teckenförrådet gemensamt och det finns också en del semantiska skillnader i de tecken som är gemensamma för båda språken. De semantiska skillnaderna avspeglar på ett fascinerande sätt de tecknade språkens språkkontakt med två helt olika talade språk. Trots att det finlandssvenska teckenspråket alltså inte baserar sig på svenskan har svenskan varit det språk det finlandssvenska teckenspråket under tidernas gång lånat in från mest. På samma sätt är det finskan som har varit källan till de flesta lånen i det finska teckenspråket.
Teckenspråkens grammatik
Tecknen i teckenspråk uttrycks inte enbart med händerna, utan består också av icke-manuella element så som ansiktets mimik och kroppsrörelser. I en del teckenspråk används också något handalfabet för att koda ord från talade språk, dessa handalfabet varierar från språk till språk. Teckenspråksforskningen har påvisat vissa likheter i de olika tecknade språkens grammatik. Medan teckenförråden mellan de olika språken skiljer sig från varandra finns det ofta grammatiska likheter i användningen av det tredimensionella rummet.
Liksom talade språk kan man analysera tecknade språk på olika nivåer. Fonologiskt sett består tecknen av mindre delar, på motsvarande sätt som orden i talade språk består av vokalljud och konsonantljud. Dessa mindre delar är tecknets handform, artikulationsställe, rörelse, och handens orientation. Genom att byta ut en del mot en annan kan man få ett tecken med en helt annan betydelse (jfr svenskans [bil] – [pil]). De två tecknen med betydelsen ’veta, känna till’ och ’be om’ i det finlandssvenska teckenspråket utförs med samma handform, rörelse och orientation, det är endast artikulationsstället som skiljer sig. Det förra tecknet utförs vid sidan av pannan och det senare tecknet vid sidan av hakan. Genom att byta ut handformen i tecknet ’be om’ får man ett egennamn med betydelsen ’Moskva’.
Varje teckenspråk har sin specifika uppsättning handformer; en viss handform kan vara vanlig i ett teckenspråk och inte förekomma alls i ett annat. Det här är en orsak till att teckenspråken ser olika ut, på samma sätt som talade språk med olika kombinationer av språkljud låter olika.
Teckenspråken har en mycket rik morfologi, till exempel verb kan modifieras på många olika sätt. En del verb kan böjas enligt både subjekt, objekt och indirekt objekt, medan andra har en mer begränsad böjningsmorfologi. En del verb kan böjas aspektuellt, vilket betyder att de kan modifieras enligt hur länge handlingen räcker eller om handlingen är ansträngande eller lätt att utföra. Dessa betydelser fås fram med hjälp av icke-manuella element och variation av tecknets rörelse (upprepning, rörelsens tempo och art).
Teckenspråkens syntax uttnyttjar sig av rummet på ett sätt som inte är möjligt i talade språk. Där många talade språk tyr sig till exempel till ordföljd för att markera förhållandena mellan de olika elementen i en sats, kan man i tecknade språk ”placera ut” subjektet och objektet i teckenutrymmet framför sig. Genom att modifiera verbets riktning och position kan man få fram de motsatta betydelserna ’katten retar råttan’ eller ’råttan retar katten’.
Språkförtryck
Teckenspråksforskningen kom igång i USA på 1960-talet och i Finland på 1980-talet; studien av teckenspråk tog då ny sats efter en paus på nästan ett sekel. I Norden påvisades det nämligen på ett förtjänstfullt sätt av döva själva redan under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet att de tecknade språken är fullvärdiga i jämförelse med talade språk. Namn värda att nämnas i det här sammanhanget är bland andra den finlandssvenske Carl Oscar Malm och den rikssvenske Oskar Österberg. Den sistnämnde skrev 1916 en grammatik över det rikssvenska teckenspråket som innehöll en del språkliga iakttagelser helt jämförbara med moderna forskningsrön. Också David Fredrik Hirn var en föregångare; han sammanställde den första illustrerade ordboken över teckenspråket i Finland i början av 1900-talet.
Men dessa tankar om teckenspråkens grammatik och struktur föll i glömska för en lång tid framåt. En mörk period i teckenspråkens historia följde; perioden kallas allmänt oralismen. Då förespråkade och tillämpade man runt om i världen orala undervisningsmetoder i dövundervisningen och döva och teckenspråk förtrycktes. Följderna av den här tiden syns ännu i dag, inte ens alla lingvister anser det självklart att teckenspråken är fullgoda naturliga språk. En av de mest sorgliga följderna av språkförtrycket syns ändå i attityderna hos döva själva, som länge har fått skämmas för sitt visuella språk, med all dess uttrycksfulla mimik som innefattas av språket. Här kan det jobb man gör inom teckenspråksforskningen verkligen helt konkret bidra till att höja språkets och språkanvändarnas status.
Det finlandssvenska teckenspråksprojektet
Vid Forskningscentralen för de inhemska språken har det funnits en teckenspråksforskarbefattning sedan 1988; mycket av forskningen har skett i nära samarbete med Finlands Dövas Förbund rf. Det är ändå främst det finska teckenspråket man har studerat, och tyngdpunkten har legat på lexikografiskt arbete. I Forskningscentralens språknämnd för finländskt teckenspråk, som grundades 1997, är det också språkfrågor främst i det finska teckenspråket som behandlats.
Det finlandssvenska teckenspråket började egentligen studeras först inom Finlands Dövas Förbund rf:s finlandssvenska teckenspråksprojekt mellan åren 1997 och 2002. Under år 2001 var projektet underställt Forskningscentralen för de inhemska språken. I projektet jobbade vi med kartläggning av språket och språkanvändarna. Det var främst teckenförrådet som studerades, och vi koncentrerade oss på tecken som inte allmänt används i det finska teckenspråket utan är specifikt finlandssvenska. En del av forskningsresultaten finns redovisade i form av en publikation av ordbokstyp; Se vårt språk! Näe kielemme! består av ett videoprogram och en bok som innehåller 38 ordboksartiklar med exempelsatser på finlandssvenskt teckenspråk översatta till både svenska och finska (se exempelartikeln på bilden).
Teckenspråken varierar internt såväl socialt som geografiskt. Den mest påfallande sociala faktorn när det gäller teckenspråken i Finland är åldersfaktorn. Den yngre generationen döva har fått gå i skola där åtminstone en del av undervisningen gått på teckenspråk, och det här syns tydligt i språket de använder. Den geografiska variationen är också bunden till landets dövskolor. Man kan ofta urskilja de olika skolornas dialekter i språket hos också äldre döva. Den gemensamma nämnaren för alla finlandssvenska döva är att de har gått i den numera nedlagda svenska dövskolan i Borgå. Man har uppskattat de finlandssvenska dövas antal i Finland till endast cirka 150 personer. Största delen av dem är medelålders eller äldre.
För att få autentiskt språkligt material att analysera för det finlandssvenska projektet åkte vi runt i Svenskfinland och videointervjuade drygt 30 döva informanter. Ur videomaterialet excerperade vi tecken som en arbetsgrupp bestående av finlandssvenska döva fick diskutera och ta ställning till. Det visade sig att det finlandssvenska teckenspråket internt är väldigt heterogent. Grovt sett kan man säga att språket i södra Finland ligger närmare det finska teckenspråket, medan språket i Österbotten har många likheter med det rikssvenska teckenspråket. Det handlar högst troligen om följderna av språkkontakt med dels det finska, dels det rikssvenska teckenspråket. Inslagen av finskt teckenspråk är påtagliga speciellt i språket hos informanter från huvudstadsregionen, där det finska teckenspråket är dominerande i alla sammanhang.
Språkkontakten med svenskan kom också fram i vårt material. Det här syns till exempel i översättningslån. Där finska döva tecknar sportlov som en sammansättning av tecknen SKIDA och LOV (jfr finskans hiihtoloma) är det motsvarande tecknet i finlandssvenskt teckenspråk en sammansättning av tecknen SPORT och LOV. I det finska teckenspråket finns tecknet TÄTI som används i betydelserna ’moster’, ’faster’ och ’tant’, och som motsvarar situationen i finskan där ordet täti täcker alla dessa betydelser. I det finlandssvenska teckenspråket syns påverkan från svenskan; det finns tre olika tecken för dessa tre begrepp. Också svenska fraser och partikelverb har lånats in i det finlandssvenska teckenspråket. Till exempel används tecknet GÅ i fraser som gå i pension, gå i skola och gå bra. Det finlandssvenska tecknet KÄNNA-IGEN är en sammansättning av tecknet med betydelsen ’känna’ och tecknet med betydelsen ’på nytt, igen’.
Det finlandssvenska teckenspråkets framtid
Det finska teckenspråket är i dag ett livskraftigt språk. Det utgör ett modersmål för ca 5 000 personer, och används i de mest varierande situationer från daghem till universitet, i informella sammanhang och som nyhetsspråk på TV. Om man också räknar med dem som använder språket som andraspråk eller främmande språk, kommer man upp till användarsiffror på 14 000.
Efter nedläggningen av dövskolan i Borgå 1993, som var den enda svenska dövskolan i Finland, ser framtiden för det finlandssvenska teckenspråkets del allt dystrare ut. En dövskolas roll för språkets fortlevnad kan i det här sammanhanget inte överdrivas. Eftersom 90 % av de döva barnen föds till hörande föräldrar som inte har förhandskunskaper i teckenspråk, blir den teckenspråkiga skolmiljön som språk- och identitetsmodell väldigt viktig. Därför var beslutet om nedläggningen av dövskolan i Borgå mycket beklagligt. Den språkliga kontinuiteten där döva skolbarn har äldre elever som språkmodell är bruten. Största delen av de finlandssvenska döva barnen och ungdomarna finns i Sverige i dag. Där finns det sådana utbildningsmöjligheter på svenska och teckenspråk som vi för tillfället inte har i Finland. De flesta stannar i Sverige efter studiernas slut.
Situationen för det finlandssvenska teckenspråkets del är alltså inte ljus – språkgruppen blir allt mindre. Ett språk kan inte existera utan användare, och det här gäller speciellt språk som saknar skriven form. Därför känns en fortsättning av dokumenteringen av det finlandssvenska teckenspråket ännu mer aktuell. Det handlar trots allt om ett språk med gamla anor och en lång historia i vårt land.