De nordiska ländernas regeringar undertecknade den 17 juni 1981 en konvention om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i ett annat nordiskt land. Konventionen trädde i kraft den 1 mars 1987 för Danmark, Finland, Norge och Sverige och den 25 juli 1987 för Island. Språkkonventionen håller för närvarande på att ändras så att även samiska, färöiska och grönländska ska omfattas av konventionen. Finland kommer att kunna ratificera konventionen tidigast hösten 2003. Konventionen träder i kraft två månader efter att fyra av de fördragsslutande staterna har ratificerat den.
Den nordiska språkkonventionen garanterar att nordiska medborgare ska kunna använda sitt eget lands språk vid såväl muntlig som skriftlig kontakt med myndigheter och andra offentliga organ i ett annat nordiskt land. (Detta gäller inte telefonkontakt.) Först och främst gäller detta vid kontakter med domstolar, sjukhus, socialkontor, skattemyndigheter, polis och skolmyndigheter. Kostnaderna för tolkning och översättning bör bekostas av offentliga medel. Varje nordiskt land ska enligt konventionen utse en myndighet som ska kontrollera att konventionen följs.