Inom bruket av demonstrativa pronomen förekommer stor variation mellan olika varieteter av svenska. I standardspråket dominerar formerna den där och den här. I dialekter och regionala varieteter kan emellertid andra former ha en framträdande roll vid sidan av eller i stället för den där och den här. I österbottniska dialekter används t.ex. former som hande och honde nästan uteslutande i stället för den där. Detta är inte fallet i östnyländska dialekter. Det som är speciellt för östnyländska dialekter är att pronomenet den, uttalat te eller de, har en vidare användning än i många andra svenska varieteter. Ett exempel på detta ges i (1) nedan.

 (1) .hhh å dedääran å dedääran vi ha fått tre baarn (0,4) baarn från Indien ähm häär för tree åår tibaaka .hh å de dä- BÅÅNEN jaa å trii (.) joo ((skrattar)) (.) å dedäran (1,4) vi ha nu (0,5) pyssla täär åm tåm å (0,2) för idaa så haar vi ennu .hhh te minstingin hon a- (0,5) ha vari liite sjuukär så vi fåår nu va baarn(daagvåård) däär sen då [...]

I exemplet presenterar en informant sin familjesitua­tion under en dialektinspelning. Han nämner i början av exemplet att han har tre barnbarn från Indien och omtalar senare det yngsta barnbarnet med uttrycket te minstingin. I uttrycket ligger betoningen på substantivet minstingin vilket innebär att formen te är trycksvag. I standardspråket skulle man här ha endast bestämd form (minstingen)eftersom barnbarnet kan identifieras via association till barnbarnen som helhet; har man flera barnbarn är ett av dem yngst. Däremot är ett uttryck med den där inte tänkbart eftersom det skulle signalera avstånd eller rentav negativ inställning till barnbarnet.

Varför används då uttryck med trycksvagt den i östnyländska i vissa typer av kontexter? I min forskning undersöker jag detta ur ett samtals­analytiskt perspektiv. Mitt material består av 5 timmar intervjuer och samtal inspelade i Pernå, Liljendal, Lovisa, Lappträsk och Pyttis i början av 2000-talet. Materialet täcker såväl traditionell dialekt som mer utjämnad eller regional dialekt och stadsspråk. I vissa av samtalen deltar även standardspråkstalare.

I tidigare litteratur, t.ex. Ordbok över Finlands svenska folkmål (uppslagsordet den), har det östnyländska bruket av den vid substantiv utan attribut förklarats som en utvidgning av den bestämda fristående artikeln den (som normalt endast förekommer framför substantiv med attribut, jfr bilen - den röda bilen). Jag ser emellertid inte detta som en heltäckande förklaring eftersom också bruket av bestämd form utan den fortfarande är ytterst frekvent i östnyländska. Min hypotes har sålunda varit att uttryck med den (härefter te/de) utgör en grammatisk konstruktion i sig. Denna konstruktion har en särskild kommunikativ funktion och används i vissa typer av kontexter. I standardspråket (och andra varieteter) motsvaras konstruktionen av flera olika typer av uttryck. I exempel (2) nedan motsvaras te/de av pronomenet den där i standardspråket, inte bara bestämd form som i exempel (1).

(2) men just täär ennu åm- åm dåm kattåna just de här me våår eh Fäärdinand (.) den (1,1) när vi far i- (0,6) i bastån så e an diit å (.) å så näär han siir at vi just börj blii fäärdiga [...]

Exempel (2) visar en av de kontexter där uttryck med te/de typiskt förekommer, situationer då man hänvisar till något som diskuterats tidigare och är känt för alla samtalsdeltagare. I detta fall handlar det om att återinföra en topik, d.v.s. ett diskussionsämne, i samtalet. Deltagarna i inspelningen som exemplet är hämtat ur har diskuterat olika aspekter av katter i sin näromgivning men samtalet har glidit in på ett annat ämne precis innan turen som visas i exemplet inleds. Genom att säga men just täär ennu åm- åm dåm kattåna styr talaren på nytt in diskussionen på katterna. Det är emellertid inte fråga om några enskilda katter som diskuterats tidigare utan katter i största allmänhet. Uttrycket dåm kattåna i exemp­let har med andra ord inte den utpekande eller särskiljande funktion som är typisk för (tryckstarkt) den i standardspråket (t.ex. Har du möjlighet att komma veckan före påsk? - Det kan hända. Jag har inte något särskilt program den veckan.)

I både exempel (1) och (2) används uttryck med te/de för att ”bromsa” diskussionen och tillägga något. I exempel (1) förklarar talaren varför han och hans fru har kommit att ta hand om sina barnbarn så mycket. I exempel (2) vill talaren göra ytterligare en poäng om katter. Båda exemplen anknyter sålunda till en pågående samtalsaktivitet. Anknytningen till något pågående utgör överlag ett centralt drag i bruket av uttryck med trycksvagt te/de. Ofta handlar det om att ta upp  något problematiskt eller olöst som i exemplen (3) och (4).

(3) va må de klåkkan ska vara?

(4) hu ska vi nu jöra me de maatn?

I exempel (3) håller talaren på att ställa ett väggur som stått över natten och behöver få veta vad klockan är. I exempel (4) måste talaren i sin tur få veta när hon ska börja tillreda dagens huvudmåltid så att hon och hennes familj hinner äta innan de får gäster senare samma dag. Hon hänvisar alltså inte till någon specifik maträtt utan till ätande som (rutiniserad) aktivitet.

Ytterligare ett kännetecknande drag för uttryck med te/de är att de kan användas i första omnämnanden, d.v.s. utan att referenterna har blivit introducerade tidigare. Detta är t.ex. fallet i exempel (5). När talaren omnämner de biiln har den inte diskuterats tidigare. Inte heller handlar det om talarens eller mottagarens enda bil eller en bil som finns inom synfältet och kan pekas ut. I stället handlar det om en gammal bil som talaren och hans son Lasse reparerar tillsammans. Detta projekt har pågått en längre tid och talaren föreslår därför att man skulle använda sonens vinterledighet till att göra bilen färdig (i stället för att åka utomlands tillsammans, vilket diskuterats tidigare i samtalet).

(5) ja saa noo ååt mamma häär redan een aftå att (0,7) åm man i stelle sku åfra de vekkån Lasse e leedi så sku man laag de biiln i sjikk

Uttryck med te/de hänvisar därmed ofta till något utanför det pågående samtalet. I samtliga fall handlar det emellertid om referenter som är kända från förut, d.v.s. ingår i samtalsdeltagarnas gemensamma kunskapsbas. Alternativt kan strukturerna användas för att presentera något som bekant eller centralt på det sätt som talaren gör i exempel (1).

Vid närmare betraktelse visar det sig alltså att bruket av uttrycken med te/de i östnyländska utgör mycket mer än endast en strukturell utvidgning av den bestämda fristående artikeln den i svenska. Varför utvecklingen har skett just i östra Nyland är en intressant fråga. Uttryck med dubbel artikel vid substantiv utan attribut har förekommit i t.ex. fornsvensk poesi. Men uttrycken verkar inte ha fått någon större spridning i svenska. En möjlig bidragande faktor till utvecklingen i östra Nyland kunde eventuellt vara kontakt med finskan. I många belägg kan te/de översättas med pronomenet se i finska. Precis som i utvecklingen av åt i finlandssvenskan är det dock skäl att komma ihåg att utvecklingen inte behöver bero på språkkontakt utan även kan ses som en  naturlig inomspråklig utveckling.

Sammanfattning

Som framgått av presentationerna ovan utgör finlandssvensk syntax ett brett forskningsområde som kan studeras ur flera olika infallsvinklar. Inom projektet Svenskan i Finland har vi studerat ett antal enskilda konstruktioner i finlandssvenska varieteter och närmat oss dem från olika håll: åt främst i tidningstexter, reflexiva verb och infinitivfraser i finlandssvenska och sverigesvenska elevtexter, dubbelt objekt i finlandsvenskt och sverigesvenskt talspråk, strängen de e i finlandssvenska och sverigesvenska samtal samt pronomenet den i östnyländska dialekter. Samtidigt har vi närmat oss samma typer av frågeställningar i samtliga projekt tack vare den teoretiska referensram som gavs i projektplanen (konstruktionsgrammatik, kontaktlingvistik, interaktionell lingvistik). Att arbeta med finlandssvensk syntax inom projektet har sålunda varit ytterst berikande och inspirerande.

Som vi konstaterade i inledningen har vårt syfte inte varit att ge en heltäckande beskrivning av finlandssvensk syntax. Snarare har vi velat visa på och undersöka vissa typiska mönster i finlandssvensk syntax. Som framgått av presentationen bekräftar våra resultat tidigare undersökningar om finlandssvenskan: skillnaderna i förhållande till sverigesvenskan är framför allt statistiska. Vi följer alltså i stora drag användningen och utvecklingen i sverigesvenskan. Samtidigt bekräftar undersökningarna i projektet att det också finns vissa särfinlandssvenska användningar av syntaktiska strukturer. Flera av dessa är kända sedan tidigare men också vissa nya mönster har uppdagats, t.ex. i användningen av strängen de e. Därtill har vi kunnat precisera på vilka punkter traditionella finlandismer som bruket av prepositionen åt faktiskt skiljer sig från sverigesvenskan. En viktig uppgift inom projektet har vidare varit att under­söka variationen inom finlandssvenskan, d.v.s. inte bara fokusera på det finlandssvenska standardspråket. Delprojekten om elevtexter och bruk­et av den i östnyländska har visat att det finns en hel del att hämta i jämförelser inte bara med sverigesven­skan utan också inom finlandssvenskan. Svens­kan i Finland är en heterogen språkvariant som är värd att undersökas i detalj inte bara med tanke på skillnaderna till svenskan i Sverige utan även med tanke på vad språkbruksmönstren och novationer­na i finlandssvenskan kan berätta om utvecklingsmöjligheterna i svenska språket som helhet.