Sedan länge är jag prenumerant på Språkbruk och jag måste tillstå att varenda gång jag läser bladet, noterar jag att jag får ett fint vederlag för prenumerationsavgiften. Tack ska ni ha för gott arbete!
Marika Tandefelts utmärkta artikelserie får mig att göra några reflexioner. Det finska skriftspråket har enligt min mening stelnat i formerna. En diskussion om avskaffandet av pluralformer eller ett närmande av skriftspråket till det talade på någon annan punkt, lyser med sin frånvaro. Men en sådan diskussion måste förr eller senare uppstå. Vore det ett tema för Språkbruk att i samråd med finskspråkiga lingvister spinna vidare på pluralformernas varande och ickevarande i finskan. Jag är övertygad om att ämnet intresserar många läsare.
Helt utan betydelse är dock inte pluralformerna av de starka verben. Utan att känna till dem kan man inte konstruera konjuktivformerna utan för nöja sig med ”skulle”. Och det vore ju tråkigt. Tomtarna sprunge då förvirrade på loftet!
J-A Enegren
Det finska standardspråket har faktiskt ”stelnat i formerna”, men i positiv bemärkelse. I standardspråkliga texter skriver de flesta till exempel helt normenligt talossa (inte talos) och punainen (inte punane), men också me menemme (inte me mennään). Språklig konservatism behöver inte vara enbart av ondo. Dessutom är det standardspråkliga skriftspråket bara en form av skriven finska. Chattspråket till exempel, som ibland ser ut som skrivet tal, har sina egna lagbundenheter.
Visst finns det också normer i det finska standardspråket som kan kännas alltför stela. En del överanvänder till exempel kongruens i nekande sammansatta verbformer i passiv och skriver till exempel Taloa ei oltu vielä maksettu i stället för det normenliga Taloa ei ollut vielä maksettu. Sådana här motstridigheter mellan standarsdpråk och icke-standardspråk har diskuterats rätt länge. Senast när denna dubbla passiv blir vanlig också i jakande satser i standardspråkliga texter måste normen ändras så att den godkänner variation. Normerna för ett fungerande standardspråk får ju inte bli en förlamande tvångströja.
Däremot är det inte särskilt vanligt att man i standardspråkliga texter använder ett predikatsverb i singular tillsammans med ett subjekt i plural (t.ex. vaalit lähestyy) i stället för ett predikatsverb i plural enligt normen (vaalit lähestyvät). Även om inkongruensen vaalit lähestyy är vanlig i talspråket är den dock inte allenarådande ens där. Ett verb med pluraländelse känns inte främmande på samma sätt som de normenliga sammansatta passivformerna. Denna norm har inte heller ifrågasatts i särskilt hög grad. Det är alltså knappast troligt att finskan följer svenskans exempel på länge.
De vacklande gränserna inom det finska standardspråket och särskilt förhållandet mellan standardspråket och det varierande talspråket har alltid varit föremål för diskussion både bland språkvetare och vanliga språkbrukare. Språklig variation orsakar ibland osäkerhet hos alla. Det brukar emellertid dröja länge innan alternativa former når standardskriftspråket. Normen kan ju inte ändras förrän en stor del av språkgemenskapen godkänt förändringen. När normen väl ändrats tar det vanligtvis en lång tid innan majoriteten av språkbrukarna accepterar den nya normen som ett alternativ till den gamla. Också en tillåten språklig variation kan skapa förvirring, och dessutom kan den i sin tur generera nya förändringar i språket. Kanske det bara är en fördel att det finska standardspråket i viss bemärkelse kan betraktas som konservativt, även om det i verkligheten innehåller rätt mycket variation.
Riitta Korhonen
Riitta Korhonen är specialforskare på Finska språkbyrån vid Forskningscentralen för de inhemska språken.