Babels omvända pyramid

Mamma är uppenbart upprörd och sårad, rodnaden från halsen upp till öronen avslöjar henne. Det är svårt att inte finna situationen dråplig. Vi brukar reda ut missförstånd men nu får jag inte en syl i vädret för hon avbryter mig ideligen. Det visar sig svårt att förklara ordet hon vantolkat, jag söker febrilt i minnet efter liknande uttryck men finner inga ord. Samtalet skenar, varför hamnar vi alltid här?

*

Den omvända pyramiden

Erfarna skribenter kanske drar sig tills minnes en särskild berättarteknik, att skildra det essentiella först och låta övrig information framträda i fallande ordning. Jag kommer inte följa denna logik och inte heller skriva något mer om just den pyramiden. Jag vill berätta om en annan omvänd pyramid som jag stött på, en metafor för den abdikerade föräldern. Metaforen är inte uppdiktad av mig utan kom ur ett hastigt möte med en äldre man jag aldrig tidigare mött eller skulle återse igen. Upphovsmannen kommer därmed alltid vara okänd trots att metaforen förtjänar ett nomen proprium. Den äldre mannen hade bott i Sverige i knappt två år, vi samtalade därför på vårt gemensamma modersmål. Han berättade att han i sitt hemland varit professor vid ett anrikt universitet. Nu var han arbetslös. Det var nödvändigt att fly, livet stod på spel och en bättre framtid utlovades på nordligare breddgrader. I det nya landet var han inte värd lika mycket. Han förklarade att han i sitt hemland varit på toppen av en pyramid, under honom kom hans fru och längst ner hans barn. Nu var pyramiden omvänd, han var längst ner och hans barn stod på toppen. Han var tvungen att abdikera, låta barnen klättra upp. Förklaringen var enkel. Språket, sa han, s p r å k e t.

Makt och en ocean av skuld

Språket, ett medel som bör bemästras för den som söker makt. På dessa grunder vilar den franske filosofen Pierre Bourdieus teser. Enligt Bourdieu tillskrivs språket ett symboliskt värde när det omvandlas till kulturellt kapital, och blir därmed en väg att erhålla även socialt kapital. Monopol på det sociala kapitalet tilldelas de dominerande grupperna i samhället, vilka också är de som stipulerar normer och värderingar. Följaktligen leder detta synsätt till att språkligt kapital förbinds med makt. Språket, enligt Bourdieu, ärvs eller förvärvas och inverkar på individens handlande, tänkande och orientering i den sociala världen, ergo habitus. Den abdikerade föräldern har upphört att föra sin talan, blivit stum och därmed förlorat sitt språkliga kapital när denne inte lär sig det förhärskande språket i samhället. En öppning lämnas åt barnen att stiga till toppen om de lär sig det nya språket. I många fall leder föräldrarnas resignation till en förvirring av roller i relationen mellan barn och föräldrar. Barnen kan forceras att överta föräldrarollen och dess funktioner. Möjligtvis är det detta skeende som drabbar mig och mamma när vi försöker reda ut vad den andre säger? Denna inversa relation, det omvända föräldraskapet, sätts sällan under lupp och dess konsekvenser riskerar att negligeras av samhället och omgivningen. En förklaring av många kan vara att från ett åskådarperspektiv verkar dessa relationer inte vara detrimentära. Barn som hjälper sina nödställda föräldrar ses som empatiska och tillgivna, något som anses fint och beundransvärt.

En öppning lämnas åt barnen att stiga till toppen om de lär sig det nya språket. I många fall leder föräldrarnas resignation till en förvirring av roller i relationen mellan barn och föräldrar.

Det omvända föräldraskapet skildras vördnadsfullt i journalisten Sukran Kavaks prisbelönta radiodokumentär Jag tolkar åt pappa. Kavak och hennes syskon har under hela uppväxten iklätt sig rollen som faderns personliga tolk då han varken kan tala, läsa eller skriva på svenska. Kavak söker svaret på hur tolkandet påverkat relationen mellan syskonen och fadern. ”Första gången jag såg min pappa gråta var när jag tolkade åt honom”, berättar en av systrarna och refererar till ett sjukhusbesök när fadern fick besked om den växande tumören i hans lever. En av systrarna säger ”man bli förälder till ens föräldrar” och den andre instämmer och uttrycker att hon, som yngst i syskonskaran, funnit det svårt att flytta hemifrån, ”hur ska de klara sig utan mig?” Onekligen genomsyras programmet av den kärlek systrarna hyser gentemot fadern men konversationen pendlar mellan att rättfärdiga sitt agerande, fadern behöver dem, och bördan det inneburit för dem. Barnens vardagsliv kretsar kring att undanröja oräkneliga hinder som föräldrarna kan tänkas stöta på och därmed finns risken att föräldrarna blir navet i deras liv. Inträdet i vuxenlivet innebär att frigöra sig från föräldrarna, sätta kurs mot självständighet och vara sin egen. Att lämna barndomens hamn kan vara vemodigt i sig, men hur lämnar man något man aldrig upplevt? Fallet blir en oxymoron – det går inte att frigöra sig från sina föräldrar om man själv är förälder till dem.

Att lämna barndomens hamn kan vara vemodigt i sig, men hur lämnar man något man aldrig upplevt?

Barn ser upp till sina föräldrar, sätter dem på en gyllene piedestal. I vuxen ålder kan detta för somliga leda till ett smärtsamt uppvaknande när de inser att deras föräldrar är mänskliga, har brister och att piedestalen varit en illusion som givit trygghet under barndomen. Jag erinrar mig en scen ur Ocean Vuongs roman En stund är vi vackra på jorden.

Huvudkaraktären Little Dog, hans mamma och mormor befinner sig hos charkuterihandlaren. Modern vill inhandla oxsvans och frågar efter råvaran på vietnamesiska, det enda språk hon äger, trots att hon vet att slaktaren inte talar hennes språk. I frustration övergår modern till att imitera en oxe, formar sin kropp likt det fyrbenta djuret, håller upp ena handen för att efterlikna horn och den andra för svansen. Hon efterliknar ljudet och råmar. Hon drar blickar till sig från andra kunder som ser på. Slaktaren skrattar rått. Hon tittar vädjande på sin son. Han tittar bort, han kan inte erbjuda någon hjälp, ordet oxsvans finns inte i hans vokabulär. Han skäms för sin mamma och sin egen inkompetens. Han är ett barn, blott åtta år men lovar sig själv i det ögonblicket att arbeta hårt för att erövra det nya språket. Han lovar sig själv att aldrig behöva försätta sig själv eller sin mamma i en liknande situation igen. Little Dogs uppvaknande skedde där och då mellan kotlettrader och nötkadaver.

Han är ett barn, blott åtta år men lovar sig själv i det ögonblicket att arbeta hårt för att erövra det nya språket.

Min mamma skickar ett meddelande till mig, ”HUR MOR DU IDAG? JAG SKA INTE STÖRA. MEN UNDRAR OM DU KOMER IKVÄLL.” Jag vill svara att hon inte ska skriva i enbart versaler, att läsaren upplever det som att hon skriker, och att ”mår” stavas med å och ”kommer” med två m. Jag låter bli, frigör mig en centimeter. I morgon kommer jag falla tillbaka och bistå med hjälp. Tanken på att mamma ska skicka liknade meddelanden med bristfällig syntax till andra än mig, skaver och fyller mig med ett sammelsurium av skamkänslor, ängslan och medlidande. Människor är dömande och jag vill beskydda. Jag står i tacksamhetsskuld, en ocean av skuld för allt min mamma offrat för att jag skulle få en bättre framtid.

Babylonisk förbistring

Att den namnlösa äldre mannen och jag talade på mitt modersmål är en lögn. Han talade och jag lyssnade. Ibland inflikade jag med ett ord eller två för att uppmuntra honom att fortsätta berätta sin historia, historien jag så väl kunde identifiera mig med. Jag hade velat säga mer, verkligen föra ett samtal med honom men jag kunde inte. Språket han talade är i realiteten inte mitt modersmål, det är min mammas. Jag förstår det han säger men behärskar inte språket, likt en stum person med endast förmåga att höra.

Hybrisen straffades och det sägenomspunna tillståndet då alla människor på jorden talade samma språk förlorades.

Det gror en rädsla inom mig och har gjort i flera år: att en dag inte kunna samtala med min mamma, att hennes svenska ska falla i glömska. Min mormor drabbades av Alzheimers sjukdom innan hon fyllt sextio, min mamma fyller sextio nästa år. Detta fruktar jag mer än döden själv. Att sitta mittemot min mamma och inte kunna förmedla ord av tröst när hon behöver det som mest, vare sig hon minns mitt ansikte eller ej. Det är svårt att inte tänka på den bibliska berättelsen om Guds reaktion på mänsklighetens högmod när vi föresatt oss att bygga ett torn som skulle nå till himmelriket ”… skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”, sa Herren. Hybrisen straffades och det sägenomspunna tillståndet då alla människor på jorden talade samma språk förlorades.

I stället för att ägna tid åt att på riktigt lära mig mammas språk ägnar jag tid åt att förkovra mig i demenssjukdomar. Läser artikel efter artikel och försöker utröna hur ärftligt det är. Min kunskapsbank växer. Jag lär mig att små klumpar, amyloida plack, bildas runtomkring nervtrådarna, allra först i minnets kardinalpunkt, hippocampus. Nervceller blir svältfödda då små trådliknande strukturer, tangles, hindrar överföringen av näringsämnen. Långsamt sprider sig de sjukliga förändringarna, minnen vittrar bort, nyförvärvade språk går förlorade och hjärnan förtvinar. Ärftlighetsprobabiliteten är svår att sia om, men forskare verkar någorlunda överens om att familjemedlemmar till någon med sjukdomen löper en trefaldig risk att själva insjukna, speciellt om insjuknande skett tidigt i livet, vilket innebär före sextiofem års ålder. Nästa artikel ger mig tröst, risken är större om båda föräldrarna har Alzheimers. Det var cancern som tog morfar. Bra det, tänker jag. Ena stunden målar jag upp framtida skräckscenarion, för att i nästa tänka att man inte ska måla fan på väggen, fångad i en evig tankeloop.

”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig”, sa Herren när han bevittnade människorna i full färd med tornbyggandet. Straffet fortlever – mänskligheten tycks fortfarande inte nå framgång med allt vi föresätter oss och årtionden av intensiv forskning har ännu inte resulterat i något botemedel mot demenssjukdomar.

Ett moment 22

Ett sorl av skratt och tjut omsluter mig. Jag befinner mig på en skolgård någonstans i vårt avlånga land. Jag står i vägen för två pojkar som jagar varandra och hoppar undan för att inte bli omkullsprungen. Två nyfikna ögon möter mina. Skolklockan ringer in, en sekund av tystnad sveper över gården. I blicken skönjer jag en antydan till besvikelse som snabbt bekräftas med en tung suck. Barnen skingras, går mot sina klassrum. Jag ska genomföra en klassrumsobservation, en arbetsuppgift som frekvent förekommer i mitt yrke. Fyra av tjugoåtta elever sitter ner och tittar uppmuntrande på läraren, det tar en evighet att få resten på plats. Längst upp i högra hörnet på tavlan står det i röd färg ”I detta klassrum pratar vi bara svenska!”, ordet ”bara” är understruket två gånger. Texten på tavlan gör mig illa till mods. Budskapet i en avhandling jag nyligen läst gör sig påmint, ”… att delta i flerspråkigt samspel motverkar det utanförskap som skolan delvis iscensätter genom att färdigheter i svenska premieras på bekostnad av språklig mångfald.” Jag dröjer kvar en stund efter lektionen, vill sudda ut orden på tavlan eller åtminstone framföra min syn på saken. Läraren är jäktad, hon springer runt och samlar in papper, linjaler och miniräknare. Frågar mig gång på gång om min åsikt. De, lärarna, brukar bli nervösa i mitt sällskap. Jag säger att hon skötte sig bra, att eleverna verkade entusiastiska och det märks att hon anstränger sig för att alla elever ska uppbåda intresse för dagens pensum. Jag säger inget om orden på tavlan.

När jag korsar skolgården far mina tankar till en konstutställning jag besökte för länge sen. Det var ett efterlängtat museibesök som lockade mig med sin titel: Efter Babel. Jag hade haft höga förväntningar på utställningen och således var besvikelsen stor när inte ett enda av konstverken hänförde mig eller lämnade ett bestående intryck. Det jag däremot minns nu är den arrangerade aktiviteten för museets yngsta besökare. En lek med instruktioner om att världens alla språk var utrotningshotade och behövde räddas. Att ”rädda” ett språk, enligt instruktionerna, var enkelt – använd språket. När jag lämnar skolgården frågar jag mig vem som räddar skolbarnens modersmål?

Det kan kosta individen dyrt att öppna själen för ett nytt språk.

Det kan kosta individen dyrt att öppna själen för ett nytt språk. Den ungerska författaren Agota Kristof nödgades att lära sig det franska språket i vuxen ålder och skrev sedermera romaner på franska. Drygt 20 år gammal flydde hon tillsammans med sin man och knappt fyra månader gamla dotter till Schweiz, en politisk landsflykt som varade fram till hennes död 2011. I självbiografin Analfabeten skildrar Kristof sitt liv i exil, känslan av utanförskap samt upplevelsen av tvingas lära sig ett nytt språk för att – som bokens titeln antyder – inte förbli analfabet i det nya landet. Hon beskriver processen som tärande, och kom att betrakta det franska språket som ett ”fiendespråk” för att, som hon uttrycker: ”… det här språket håller på att döda mitt modersmål.”

Parallella universum

Det är sommar och en klibbig och ovanlig värme har lamslagit landet. Jag och mamma ligger utslagna i skuggan på en filt. Jag läser och mamma tittar ömsom på mig, ömsom på trädgården. Med jämna mellanrum avbryter hon mig med frågor om vad jag läser, om jag tycker det är bra. Hon undrar om jag tror att blommorna kommer att överleva värmen. Jag svarar kort, vill inte bli störd. Hon säger att hon också borde läsa och ber mig ge henne förslag på böcker jag tycker om. Jag tolkar det som ett sätt för henne att närma sig mig, intressera sig för det hon vet att jag mest av allt vill ägna min tid åt. Jag och mamma startar en bokcirkel, det är två medlemmar, vi. Jag väljer bok. Först läser jag och sedan hon. Mamma tragglar sig igenom boken, slår upp ord efter ord och antecknar i marginalen. Jag vattnar rosorna. När hon läst sista sidan har dagarna blivit kortare och kvällarna kyligare. Vi sitter i hammocken invirade i filtar. Vi talar om boken, glider in och ut ur berättelsens händelseförlopp och våra egna reflektioner. Det blir snabbt tydligt för mig att vi inte läst samma bok. Mamma har mödosamt tagit sig igenom boken och den har förlorat sitt innehåll och sin skönhet. Flera partier av boken är för henne en dimma och anteckningarna i marginalen vittnar om dimslöjans täthet. Innehållet har tappat mening när orden blivit ett hinder. Mina tankar förs till Ludwig Wittgensteins antaganden om språket – ”Mitt språks gränser är mitt universums gränser”, som han stipulerar i det svårsmälta verket Tractatus logico-philosophicus.

Hon säger att inget av språken till fullo känns som hennes längre. Jag sörjer dråpet jag bevittnar.

Påståendet har skärskådats och motbevisats av tänkare sedan Wittgenstein först formulerade tesen, likväl är det detta jag upplever, att mamma och jag inte lever i samma universum. Jag frågar henne om hon hellre hade velat läsa boken på sitt språk, om det kanske varit bättre? Hon svarar att hon inte vet. Hon säger att inget av språken till fullo känns som hennes längre. Jag sörjer dråpet jag bevittnar.

Författaren Haruki Murakami – som på äldre dagar självmant tog sig an skrivande på engelska – har sagt ”Att lära sig ett annat språk är som att bli en annan person”. Murakami, till skillnad från Kristof, beskriver att han funnit det befriande att skriva på ett främmande språk, att det avlägsnar hinder han stöter på när han skriver på sitt modersmål, japanska; oförmögen att skriva komplexa tankar på engelska upptäckte han att hans språk blev mer förenklat och fritt från onödiga komponenter. Kristofs – vars litterära stil är känd för att vara avskalad med korta och okomplicerade satskonstruktioner – upplevelse är diametral, att skriva på ett nytt språk inkräktar på hennes förmåga att uttrycka sig. Vari ligger denna diskrepans i upplevelsen hos Kristof och Murakami? Möjligtvis finner vi svaret om vi tar aspekten om valfrihet i beaktande. Det finns en distinktion mellan att lära sig ett andraspråk och ett främmande språk; det förstnämnda krävs för att kommunicera sina behov i samhället man bor i, medan ett främmande språk inte nödvändigtvis nyttjas i vardagen och därmed är frikopplat från individens behov av överlevnad.

Murakami beskriver att han funnit det befriande att skriva på ett främmande språk, att det avlägsnar hinder han stöter på när han skriver på sitt modersmål, japanska; oförmögen att skriva komplexa tankar på engelska upptäckte han att hans språk blev mer förenklat och fritt från onödiga komponenter.

Under min skoltid valde jag bort modersmålsundervisningen och läste ”moderna språk”, närmare bestämt italienska. Efter studentexamen for jag till Florens för att studera. ”Ni måste bada i språket” brukade min italienskalärare inpränta i oss elever. I Florens badade jag i både språket och i Arno. Det ljuvliga i att få välja och inte bli pådyvlad ett språk gjorde lärandet lustfyllt. Stundom slås jag av detta hyckleri, att jag väljer och väljer bort mellan de båda språken, tydligast blir det när jag fördriver tid med att se italienska filmer för att hålla språket levande. Ett svek mot mamma och mig själv. ”Jag har inte valt det här språket. Det har påtvingats mig av ödet, av slumpen, av omständigheterna”, skriver Kristof, ”Jag vet att jag aldrig kommer att kunna skriva franska som författare med franska som modersmål gör …” Kristofs ord är trösterika och jag tänker att det kanske inte går att ta till sig ett språk, verkligen behärska det om det råder under tvång.

*

Det har hänt, händer och kommer hända igen, mamma missförstår och jag reder ut förbistringar. Ordet är svårare att förklara än vad jag kunde föreställa mig. Fårorna av bekymmersrynkor som bildats i hennes ansikte glider över till skrattrynkor när vi till slut reder ut missförståndet. För ett ögonblick förenas våra universum. Vi överlever, men något går förlorat i språkekvationen – vi är orubbligt fast i pyramiden.