Vi tror lätt att vi kan få veta det mesta om det svenska skriftspråket genom våra stora press- och romankorpusar – och på senare tid webben. Och visst finns mycket av skriftbruket där, men bristerna med liknande textsamlingar är framför allt två: dels - och det är de flesta medvetna om - når vi bara det offentliggjorda skrivna, dvs. ett slags massmediespråk, dels får vi inte veta särskilt mycket om skriftens roll i ett socialt och kommunikativt sammanhang. Vilken roll spelar skriften i människors liv? Vilka delar av vår tillvaro är skriftburna och vilka konsekvenser får det? Vill vi veta det kan vi inte bara samla in ett stort antal texter och studera dem. Vi måste i stället titta på vad folk gör med texter - eller snarare: vad folk gör i sina liv och hur texter kommer in i detta på olika sätt.
I den här artikeln presenteras resultaten från ett projekt som utgick just från skriftens roll i ett större sammanhang och som sökte beskriva skriftbrukets roll och funktion i detta sammanhang. I projektet Skriftbruk i arbetslivet studerades i detalj ett antal arbetsdagar med särskilt fokus på skrifthändelser, skriftbruksmiljöer och texter. De yrken som undersöktes var byggnadsarbetare (snickare och betongarbetare), lastbilsförare, undersköterska, butiksbiträde, fordonsmekaniker, förskollärare och IT-supportspecialist. Resultaten sammanfattas i boken En arbetsdag i skriftsamhället som givits ut av Språkrådet i Sverige i samarbete med Norstedts Akademiska förlag (Karlsson 2006). Boken är även tänkt att fungera som en handbok för den som själv vill undersöka skriftbruk genom en fallstudie. Den introducerar dessutom det etnografiska perspektivet på skriftbruk, New Literacy Studies, i en inledande del..
Termen skrifthändelse är översatt från engelskans ”literacy event” - ett begrepp som är centralt inom den etnografiska skriftbruksforskningen (Heath 1983, Barton 1994). Ambitionen inom denna forskningsinriktning är att placera det man kallar ”literacy” (ungefär ”skriftkompetens”) i ett konkret sammanhang, i en situation. ”Literacy” blir då något man gör, snarare än något man har, vilket är en stor skillnad. När det gäller arbetslivet gör ett sådant här perspektiv att man får en mer mångfasetterad bild av ett yrke än om man bara talar om det som antingen ett läs- och skrivyrke eller ett praktiskt yrke. Genom att studera skrifthändelser får man syn på läsandet och skrivandet där det sker, vilket ger en både fylligare och djupare förståelse av vad läs- och skrivkompetens innebär i just det sammanhanget.
I undersökningen grupperades fallstudiernas skrifthändelser enligt en enkel funktionstypologi där de två mest centrala funktionerna var orientering/planering resp. dokumentation. Större delen av alla skifthändelser hamnade i någon av dessa kategorier. Funktionen dokumentation visade sig dock bestå av ganska olika typer av dokumenterande. Dels kunde man intyga att man gjort något, ett slags dokumentation förknippad med ansvar och plikt, dels kunde man lämna över information till en kollega på nästa skift, dvs. för att åstadkomma kontinuitet i arbetet. En annan funktion som förekom om än inte lika ofta var skriftanvändning för problemlösning, som när betongarbetarna läser ritningen för att avgöra hur de ska armera samtidigt som elektrikerna arbetar på samma våningsplan eller när fordonsmekanikern söker i verkstadslitteraturen i en digital databas. Denna typ av skriftbruk hänger samman med relativ frihet i arbetet, men också med ensamjobb. I några fall förekommer även skriftbruk för att förmedla information mellan två parter, som när IT-supportspecialisten läser högt ur manualen för en kund eller när butiksbiträdet tar ett meddelande till butikschefen. Mindre vanligt är att man läser eller skriver för bildningssyfte eller för extern kommunikation. Ett exempel på det förra är när förskolläraren läser högt ur en barnbok för barnen och ett exempel på det senare är när butiksbiträdet skriver skyltar som ska läsas av kunder.
Tabellen på sidan 4 visar hur ofta de olika yrkespersonerna ägnar sig åt skrifthändelser av de olika typerna. Tre x betyder ’ofta’ medan (x) betyder ’sällan’. Som synes ägnar sig alla mer eller mindre åt skriftanvändning för planering liksom för intygande dokumentation. Dokumentation för kontinuitet verkar främst vara förknippad med arbete med människor det är i själva verket för patienterna, barnen resp. kunderna som kontinuiteten ska upprätthållas. Lastbilsföraren, fordonsmekanikern och i viss mån byggnadsarbetarna dokumenterar för att intyga att de avslutat ett avgränsat projekt: att de levererat en last, att de servat en bil eller att de färdigställt ett rum. Läsandet och skrivandet för planering resp. dokumentation hänger nära samman med arbetets organisation. I alla de studerade yrkena kan man konstatera att skriftanvändning ramar in de huvudsakliga arbetsenheterna: dagen som helhet, leveranserna eller produktionsenheterna.
Begreppet skriftbruksmiljö användes i projektet för att beskriva den fysiska arbetsmiljön med särskilt fokus på platser för skriftanvändning. Skriftbruksmiljöns utformning säger en hel del om skriftens status på arbetsplatsen. En typisk tjänsteman arbetar vid ett skrivbord och är omgiven av hyllor med pärmar, böcker och pappershögar. Allt är gjort för att underlätta skriftanvändning. En undersköterska har visserligen tillgång till ett kontor, men eftersom mycket av skriftanvändningen är kopplad till enskilda patienter (eller som i vår fallstudie till de boende på ett äldreboende) används bland annat insidor av skåpdörrar i de olika rummen som centrala platser för viktiga texter. Sådana platser kallar vi i projektet för textsamlingspunkter. På arbetsplatser där olika delar av miljön är avsedd för olika verksamheter och deltagare (som i butiken, på bilverkstan och på förskolan) finns ofta textsamlingspunkterna vid gränserna mellan sådana delar: mellan personalutrymmet och butiken, mellan verkstaden och kundmottagningen, i förskolans entré där föräldrarna lämnar barnen. Ofta handlar också de centrala texterna om att reglera relationen mellan olika aktörer, som exempelvis vem som ska hämta sitt barn när.
Den mest paradoxala skriftbruksmiljön har fallstudiens lastbilsförare. Nästan alla hans arbetsuppgifter – utom möjligen själva körandet – är beroende av textanvändning. Därför har han så gott det går upprättat ett kontor i förarhytten. Med hjälp av mappar, en pärm, en tidskriftssamlare och diverse förvaringsutrymmen har han skapat en ordning där texter med vissa funktioner har vissa särskilda platser. Passagerarsätet får fungera som skrivbord. På lastkajerna får han använda lastpallar och liknande som skrivunderlag när fraktsedlar ska justeras och skrivas under.
Under arbetsdagarna noterades alla texter som de olika personerna använde, och om möjligt samlades de in. Den brokiga mängden texter sammanställs i tabellen på sidan 6. Man kan där se att det är undersköterskan och butiksbiträdet som använder flest olika texter.
Att kartlägga texttyper så här är intressant på flera sätt. Dels får man syn på i vilken mån arbetet kräver att det upprättas texter av flera olika slag. Så är det uppenbarligen för de människoorienterade yrkena undersköterska, butiksbiträde och i viss mån förskollärare. Kanske är det så att människors olika behov kräver flera olika typer av texter? Klart är dock att alla dessa texter inte kan kallas genrer, om man med genrer menar institutionaliserade texttyper som fått etablerade namn och är kända i större delar av organisationen (se exempelvis Winsor 2000). Särskilt butiksbiträdet använder flera olika typer av lappar, som både hon och hennes kollegor uppfattar som tillfälliga och mer eller mindre personliga, trots att lappar av samma typ förekommer flera gånger under dagen. En arbetsplats officiella genresystem säger något om vilken typ av skriftbruk som är påbjudet och obligatoriskt. Oftast säger det också något om de maktrelationer som skriften kan bidra till att upprätthålla.
Byggnadsarbetarna och lastbilschauffören använder få olika typer av texter, men de texter som finns använder de mycket, ofta och för olika syften. Här är det alltså inte så att varje funktion fått sin egen texttyp. I stället är det så att det är en central aktörs perspektiv som resulterat i de centrala texterna: den som planerat verksamheten på övergripande nivå. I byggnadsarbetarnas fall är detta konstruktören eller arkitekten. I lastbilsförarens fall är det lagerkontoret. Användningen av sådana texter kräver mycket omtolkning av användaren. Han eller hon måste hitta relevant information, lyfta den ur sitt sammanhang och placera in den i ett nytt sammanhang. Att kunna göra detta är en viktig del av läs- och skrivkompetensen i en sådan relativt centralstyrd verksamhet. I en verksamhet som undersköterskans handlar det snarare om att kunna hitta egna sätt att genom texter lösa specifika kommunikativa problem.
Tittar man på hur texterna ser ut finner man att det är en struktureringsform som dominerar totalt, nämligen tabellen. Vi kan ta medicinlistan som ett exempel. Den är uppbyggd med en vågrät och en lodrät dimension. Varje kolumn representerar en dag, medan raderna hanteras något friare. Här skrivs både medicinens namn och vid vilka tidpunkter på dagen den ska ges. Raderna står alltså för sådant som människor har kontroll över och kan reglera, medan kolumnerna är fasta. Varje enskild ruta representerar en dos av den aktuella medicinen. Det är i dessa rutor som undersköterskan sätter sin signatur när hon gett dosen. Texten, som först fungerar som en utgångspunkt för handling, ändrar alltså funktion och betydelse efter det att signaturen skrivits in. Efter signeringen är den ett slags intygande dokumentation: medicin har getts och den har getts av denna specifika person, som också intygar att det är sant.
Tabellen rymmer i sig två fenomen som är typiska för arbetslivets tabeller. Det första är att betydelse blir till spatialt, dvs. rumsligt. Man skriver inte språkligt att den och den boende ska ha den och den medicinen vid speciella datum, utan man gör en visuell uppställning som skapar den betydelsen. Det andra är att texterna ofta är öppna, dvs. de ska fyllas i. Detta för med sig att texterna blir mångfunktionella och ändrar betydelse flera gånger.
På många sätt utmanar en sådan här studie våra protoptypföreställningar. Vi tror gärna att texter är linjära och löpande, att läsande sker enskilt och i tysthet liksom att skrivande är något man gör under en längre sammanhängande period under vilken en text författas från början till slut. Alla dessa prototyper hänger ihop med vissa typer av texter och vissa typer av skriftanvändning. Flera forskare inom New Literacy Studies har skrivit om hur begreppet ”literacy” är laddat med prototypföreställningar, liksom med värderingar som vi knyter till skriftanvändning. När Street (1984) argumenterar mot den autonoma och individcentrerade förståelsen av skriftkompetens och i stället pläderar för vad han kallar den ideologiska modellen menar han att ordet ”literacy” aldrig kan få någon objektiv och politiskt neutral innebörd. Detta blir tydligt när vi ska försöka översätta det till svenska. Jag har här främst talat om skriftbruk, vilket är ett försök att neutralisera och fokusera på etnografiska data, men i vissa sammanhang bör ”literacy” snarare översättas till ”(dominerande) skriftkultur” eller rentav ”(klassisk) bildning”.
Att skriftbruk är omgärdat av djupt förankrade ideologier, värderingar och förgivettagna tolkningsramar (jag drar mig inte för att kalla det myter) visar bland annat reaktionen hos en skribent på Östersundsposten som fick boken En arbetsdag i skriftsamhället i sin hand. Hon finner skildringen av lastbilsföraren Eriks arbetsdag ”förklenande” och skriver bland annat ironiskt:
Det lär visst vara så att även de med mer praktiskt inriktade arbeten faktiskt skriver ett ord eller två under sin arbetsdag.
Läsa kan visst många också. Chockerande eller hur? Jag som trodde att alla illitterata arbetsterapeuters språkliga omfång begränsade sig till en förmåga att uttyda bruksanvisningen till Agdas nya smörkniv och att byggnadsarbetare endast grymtade könsord till varandra. (Axelsson 2007)
Reaktionen är intressant eftersom den så tydligt visar på de värderingar och den moral som är förknippad med skrift och skriftanvändning. För det första: Läs- och skrivkompetens ses traditionellt som en positivt värderad personlig egenskap som man antingen har eller inte har. Man är en läsande och skrivande människa eller man är det inte, och detta uppfattas alltså som en del av personligheten. Den som inte är en läsande och skrivande människa anses följaktligen lite mindre värd. Yrken där man inte läser och skriver anses också vara mindre fina och framförallt uppfattas det moraliskt förkastligt att inte tycka om att läsa och skriva. Så står det inte i boken, men resultaten kan om man vill tolkas om inom ramen för denna ideologi. Det är då (och först då) det blir förklenande att ens påstå att lastbilsföraren Erik läser och skriver i sitt arbete, särskilt om det förväntade varit att han inte gör det (en förväntan som dessutom i sig blir nedlåtande). Paradoxalt nog blir det uppenbarligen lika förklenande att säga att han gillar det som att säga att han inte gillar det. Det blir på så sätt omöjligt att tala om icke-prototypiskt skriftbruk och icke-dominerande skriftkultur på ett neutralt och värderingsfritt sätt, precis som Street påpekat.
Men som seriöst språkintresserade personer menar jag att vi ändå måste kunna det. Och ett sätt är att se till situation och sammanhang snarare än till individ och färdighet. Om någon upplever läsande och skrivande i arbetet som betungande bör vi med utgångspunkt i analyser av verksamheten kunna söka förklaringen exempelvis i det faktum att det skriftbruket inte är funktionellt integrerat i arbetsuppgifterna. Om någon upplever det som stimulerande behöver vi lika lite lägga personcentrerade och absoluta värderingar på det, utan kan istället konstatera att skriftanvändningen fungerar och snarare gå vidare med att undersöka hur. Det viktiga i ett sådant perspektiv är inte personernas attityder och ”färdigheter” – eller annorlunda uttryckt: deras position i förhållande till den dominerande skriftkulturen - utan arbetet, arbetsuppgifterna och skriftanvändningens roll i dessa.
De flesta etnografiska undersökningar visar på saker som folk redan kan eller vet. Det intressanta är dock sällan i första hand att utan just hur. Den som forskar om vardagsfenomen riskerar emellertid alltid att få problem när resultaten ska kommuniceras till en bredare publik, just för att det inte är det mest uppenbara och konkreta som är det nya och intressanta utan de mer abstrakta underliggande mönstren. Intressant nog är det ofta lättare för fackliga utbildare och personer som jobbar med arbetsmiljöfrågor att förstå relevansen i en detaljerad beskrivning av en lastbilschaufförs skriftanvändning i förarhytten. Den professionella språkarbetaren (forskaren, läraren, språkvårdaren) kan förhoppningsvis också tillgodogöra sig analyser av vardagliga texttyper och dessas uppbyggnad medan lekmannen nog ibland kan tycka att texterna är banala och ointressanta. Jag är rädd att det inte är så mycket att göra åt detta - åtminstone inte på kort sikt.
Vi behöver mer systematisk kunskap om hur det som sker ofta, många gånger omedvetet och i det tysta, går till. Vi behöver veta mer exakt hur de ofta lästa och de ofta skrivna texterna ser ut - kanske särskilt om de aldrig når offentligheten. Därför menar jag att det är forskningens plikt att fortsätta att lyfta fram och beskriva det vardagliga och banala, oavsett om det gäller arbetsmiljöer eller textmönster. Kanske kan då också den allmänna bilden av vad som är intressant resp. självklart förändras något, så småningom. Till att börja med skulle jag bli glad om följande insikter nådde ut och verkligen togs på allvar utanför den lilla etnografiska skriftbruksforskarvärlden:
1) Man måste inte antingen vara ”en läsare” eller ”en icke-läsare”, ”en skrivande människa” eller ”en som hatar att skriva”. Allt läsande och skrivande sker i en kontext och bör förstås som en del av en verksamhet snarare än som en aspekt av människors personlighet. Alltså kan den snickare som inte gillar att skriva i jobbet mycket väl vara en lyrikälskare på fritiden. Den som tycker att skriften är en onödig del av arbetet kan vara en högt ”litterat” person som gör en helt riktig bedömning. (Men det kan förstås också vara en ”icke-litterat” person som gör en helt riktig bedömning.) Läsande, liksom skrivande, kan vara väldigt olika saker. Vi måste se upp med prototyptänkandet och våra fördomar kring skrift!
2) Man läser och skriver i snart sett alla arbeten - det är intressant i sig, men det mest intressanta är egentligen inte att utan hur och varför och vad skriftanvändningen betyder för arbetet. Skriftbruk och texter ger oss roller. Vi blir mottagare av anvisningar, omtolkare, uppgiftslämnare, ansvariga, kontrollerare, kontrollerade etc. Detta gäller i skolan, i privatlivet och i arbetslivet. En del av en avancerad skriftkompetens är att bli medveten om detta.
3) Det ökade skriftbruket i arbetslivet handlar av allt att döma mycket om att planera, dokumentera och kontrollera(s). Detta kan sättas i samband med förändringar på arbetsmarknaden i riktning mot vad som brukar kallas den nya arbetsordningen. Här är arbetet på ytan platt organiserat, med färre mellansteg på den hierarkiska stegen. Å andra sidan tillkommer en växande kontrollapparat där arbetet både regleras och dokumenteras, som en följd av att de enskilda ges större frihet. Människor är inte längre fast i traditionella professioner utan förväntas lära nytt och lära om, liksom ta del av andra perspektiv på verksamheten och i slutänden ta ett större ansvar för helheten. Allt detta leder till nya krav på specifika och ännu ganska okända läs- och skrivkompetenser. I förlängningen handlar detta om vårt samhälle på ett övergripande plan och om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i dag och i framtiden.
Anna-Malin Karlsson fick i år Erik Wellanders pris ”för forskning och pedagogiskt författarskap om hur språk och text används i dagens samhälle, i arbetslivet och på nätet.”
Referenser
Axelsson, Elin. 2007: ”En arbetsdag i skriftsamhället - Ett etnografiskt perspektiv på skriftanvändning i vanliga yrken”. Bokanmälan i Östersundsposten 26.2.2007. Internet: http://www.op.se/parser.php?level1=4&level2=12&id=757669.
Barton, David. 1994: Literacy. An introduction to the ecology of written language. Oxford: Blackwell.
Heath, Shirley. 1983: Ways with words. Language, life and work in communities and classrooms. Cambridge: Cambridge University Press.
Karlsson, Anna-Malin. 2006: En arbetsdag i skriftsamhället. Ett etnografiskt perspektiv på skriftanvändning i vanliga yrken. Småskrift utgiven av Språkrådet. Stockholm: Norstedts Akademiska Förlag.
Street, Brian. 1984: Literacy in theory and practice. Cambridge: Cambridge University Press.
Winsor, Dorothy. A. 2000: ”Ordering Work. Blue-collar literacy and the political nature of genre”. Written Communication Vol 17, No.2. April 2000, s. 155–184.