Att svenskan som talas i Sverige är samma språk som svenskan som talas i Finland vet nog de flesta, även om det kan finnas olika åsikter om saken. Men på scenen är sverigesvenskan och finlandssvenskan två skilda språk. För ett språk är nämligen också en kontext, ett ursprung och det akvarium det simmar i. Eller, som i det här fallet, den ankdamm det simmar i. Och där finns det stora skillnader mellan svenskan i Sverige och svenskan i Finland.

Det menar i alla fall André Wickström, och efter att ha pendlat mellan de två scenvärldarna i många års tid, borde han rimligen veta vad han talar om.

– Inom ståuppkomiken är varje ord och varje nyans betydelsefull och därför blir skillnaderna mellan sverigesvenska och finlandssvenska så tydlig. Ta ett ord som flirta. Om jag uppträder i Sverige och använder ordet flirta i slutklämmen, då faller hela skämtet, eftersom man inte säger så i Sverige, där säger man flörta.

– I samma sekund som publiken börjar fundera över ordet, uttalet och vad man egentligen sa, då flyttas fokus från det roliga till det språkliga, och i samma sekund upphör språket att fungera.

När André ska uppträda på scen eller i teve i Sverige översätter han således sitt manus från finlandssvenska till sverigesvenska.

– Jag frågar mina kolleger i Sverige om ord och uttryck, om de använder dem eller inte och varför. Ibland är det ord som de förstår och som finns i svenskan, men som ingen använder, ibland missförstår de det jag säger.

Han ger exempel.

– Alla förstår ordet veckoslut, men alla säger helg. Eller, jag sade en gång filma in, men de säger spela in (på film). För att humorn ska funka måste översättningen fungera utan skumpiga gropar i grusvägen.

Onödigheter på modersmålet

Men det är inte enbart de två svenska språken som André Wickström uppträder med. Efter fyra år på enspråkig scen bestämde han sig hösten 1999 för att prova på att köra en show på finska.

– Min bror översatte mitt manus till finska och det gick så pass bra att jag har fortsatt uppträda också på finska, ibland till och med tvåspråkigt.

Även om det var ett manus som han redan hade framträtt med på svenska, upptäckte André att texten ändå förändrades när den bytte språkdräkt.

– Jag märkte att jag kunde korta ner och komprimera mina skämt. På sitt modersmål lägger man gärna till en massa överflödiga onödigheter, bara för att man är så trygg i sitt språk, inte för att det stärker skämten. På finska är jag mer ekonomisk och rör mig snabbare mot slutklämmen, eller punchen som vi säger på god svenska, säger han och flinar lite.

Nordisk referenskastrull

När André Wickström fick erbjudande om att framträda också i övriga Norden, tackade han genast ja och därmed anslöt sig även engelskan till den mångspråkiga komikerns språkpalett.

– Det började i Köpenhamn och sedan blev det Reykjavik och sedan har det bara rullat på.

– Jag var mig veterligen den första nordiska komiker som uppträtt i samtliga nordiska huvudstäder, det tycker jag är en trevlig kuriositet.

Trots att han uppträder också på engelska lockar varken USA:s eller Englands ståuppscener den finlandssvenska komikern.

– Jag stortrivs med att uppträda i Norden och att tala om och skämta om Norden med nordbor, vi har en stor, gemensam kultur, historia och referenskastrull att håva upp manusmaterial ur. Vi är grannar och vi tycker om att skämta om och med varandra och som komiker är ju det i sig en guldgruva. USA och England däremot är en helt annan värld och därför intresserar den inte mig som arbetsplats.

Olika tabutraditioner – olika svordomar

Under sina mångspråkiga år på scen har André märkt att det är stor skillnad i hur man svär på de olika språken.

– Det svärs mer på finska scener än på svenska, och mer på finlandssvenska än på scenerna i Sverige. Finskan är späckad med feta, mustiga uttryck, och finlandssvenskan är på den punkten mycket rik, eftersom vi har tillgång till båda språkvärldarna.

– Många finlandssvenskar är väldigt förtjusta i det finska kraftuttrycket vittu (sv. ’fitta’) och använder uttrycket flitigt och parallellt på finska och svenska. I Sverige däremot är det inte riktigt okej att säga ”Det var så fittans roligt”, det används liksom inte på det sättet. Däremot är det okej att kalla någon en fitta på båda språken, i alla fall språkligt sett, om än kanske inte moraliskt.

När det gäller engelskan har André snappat upp svordomsbruket främst från filmvärlden.

– Jag är särskilt fascinerad av hur olika begreppsvärldar man använder när man svär. Vi svär om himmel och helvete, medan man på engelska har många svordomar knutna till sex och sexualitet. Det är naturligtvis olika tabutraditioner som ligger bakom, men det är ändå intressant. Hur skulle det till exempel låta om Harrison Ford fräste argt att ”What the satan are you doing???”. Eller Micke Persbrandt att ”Du din modersknullare!”? Motspelaren skulle ju bara undra hur Micke känner hans mamma.

Skärgårdslimpa eller Förortslimpa

Vi återkommer till det där med orden, och hur viktiga de är för en komiker. Inte minst de allra första man släpper ifrån sig när man träffas av strålkastarljuset.

 – Öppningen är alltid det viktigaste. Hur en bra öppning ser ut varierar naturligtvis mycket, allt handlar om tajming och publik.

Han ger exempel på en öppning vid ett scenframträdande i Stockholm.

– Krogägaren hade just sagt att jag var det sista numret för kvällen och att jag skulle ha mycket energi nu. Men, förklarade jag för publiken, att nåja, jag kommer från Finland, och det här är min energi, säger han med släpig röst och släpper med ett trött pys ut all luft, låter ansiktet säcka ihop och plötsligt påminner den annars så färgsprakande André mest om Duracell-kaninens urlakade styvbror.

Och det är ju det komik handlar om – att använda de finaste små verktygen för att locka till sig publiken, att locka fram skratten som ligger på lur i publikhavet. Kroppsspråket är viktigt, men också orden och dess olika känslovärden väger tungt för en komiker och ordjonglör.

– Det finns ju ord som är finare än andra. Jag menar, ta ett ord som skärgård, det ord som svenskarna och finlandssvenskarna älskar mest av allt. Man kan lägga det framför vilket tråkigt ord som helst och så blir det genast lite finare, lite soligare och lite svenskare. Som Skärgårdsdoktor. Det är en riktig doktor det. Eller limpa. Det är ju lite tråkigt och vardagligt. Men Skärgårdslimpa, då känner man genast hur det doftar midsommar, semester och sandig glasstrut. Men Förortslimpa – vem vill ha det, liksom? Eller vem går med ett tryggt leende till en Förortsdoktor?

Som att klä en våtdräkt på Peter Harryson

Det allra sista steget för andraspråksinlärare brukar vara att lära sig vara rolig och att svära på det främmande språket. Och ändå är det precis det som André Wickström gör och han gör det dessutom med stor konstfärdighet. Den som sett honom på scen kan inte låta bli att imponeras över hur smidigt han glider från det ena språket till det andra, hur friskt roligheterna regnar och hur samstämmigt och utmanande språket är. Hade det funnits en utbildning för ståuppkomiker hade han säkert varit kursetta, men André Wickström är autodidakt inom humorvärlden.

– På 1980-talet fanns det bara två, senare tre tevekanaler, och jag tittade på varendaste ett humorprogram som kom. Jag spelade in dem på VHS-kassetter och tittade på dem om och om igen. Släng dig i brunnen var en stor favorit, jag satt som klistrad vid skärmen och studerade både scenisk teknik och hur skämten var uppbyggda, vad som gick mer hem än annat och de olika stildragen i humorn.

– Som komiker är det viktigt att man bygger upp sin egen karaktär och hittar sin egen uttrycksform och stil. Ett av de mest grundläggande språkliga verktygen är metaforerna och det är mycket viktigt att man bygger upp egna metaforer och målar fram ordtavlor publiken inte redan sett sig mätta på.

Han lånar en favorittavla från komikerkollegan Henrik Schyffert.

– Istället för att säga att det är jobbigt att klä på en motsträvig tvååring, brukar han säga att det är som att försöka dra på en genomdränkt våtdräkt på en full och ilsken Peter Harryson, säger han och skrattar.

– Det blir genast lite roligare och ger en mycket mer målande och levande bild på åskådarens inre filmduk. Alla förstår att det inte bara är jobbigt, utan att det är fruktansvärt jobbigt och att man blir högröd och svettig och skrikfärdig och förtvivlad. Man kan till och med höra ungen vråla i protest.

Twitter – roligt och förgängligt

Helt autodidakt är inte André Wickström inom scenkonsten, han har en examen från Teaterhögskolan i Helsingfors i bakfickan. Men det är skillnad på teater och på ståuppkomik.

– Teater är att gestalta och tolka en annans text, som ståuppkomiker skriver jag mitt eget manus.

För många skådespelare är detta både en trygghet och den utmaning som lockat dem till teatervärlden, men inte för André.

– Jag trivs bättre med att skriva mitt eget manus, det är både roligare och ger större frihet. Tröttnar jag på ett skämt är det ju bara att stryka det från showen. Men om jag spelar i en komedi av Molière och mitt i allt tycker att nä, det här skämtet orkar jag inte dra fler gånger och fimpar det efter halva speltiden, ja, det funkar liksom inte riktigt, säger han med ett brett leende.

– Men skolan gav mig scenvana och lärde mig ta plats på scen och det har jag självklart nytta av.

För det mesta har André Wickström en hel scen och flera timmar på sig att vara rolig på tillsammans med sin publik. Men han twittrar också, och där är det tillfällighetshumor och helt andra villkor som gäller.

– Det är jätteroligt med Twitter, det är en fantastisk utmaning att lyckas vara rolig på 140 tecken, samtidigt som det är en så förgänglig humorform. Poängen är ju att kommentera aktuella händelser i samtiden, och för min del gärna på ett humoristiskt sätt. En månad senare är fyndigheterna helt inaktuella och kanske till och med obegripliga.

Vi kikar in i Andrés Twittervärld, också den frodigt flerspråkig och med många följare från båda språkvärldarna, och konstaterar att 140 tecken räcker gott för den som möter världen med humorn som sin höjda sabel.

”Gud vad alla barn kommer att skämmas om tio år när man påminner dem om Sean Banan”, ”Idag var det sångstund på dagis. Ungen såg ut som Jan Guillou på en veganträff”,
”Findus lasagne slår andra lasagner med hästlängder.”

Och vad gäller André Wickström själv, så är det nog så att också han slår många andra komiker med hästlängder.

-----

Om André Wickström

Heter André Wickström och är född år 1976 i Sibbo.

Bor mestadels i Helsingfors med sambo och 1,5-årig son, men reser mycket i arbetet.

Jobbar som ståuppkomiker på heltid sedan 2003, med hela Norden som arbetsfält. Är utbildad skådespelare vid Teaterhögskolan i Helsingfors och har också skrivit en bok om ståuppkomik, Das Humoristische Manifest.

Har under åren hunnit beta av ett flertal programledarjobb för både teve och radio, hållit ståuppshower, gjort rösten till Sniff i Mumintrollen, rostat kändisar i Roast på Berns i Stockholm, suttit med i (svenska) TV 4:s humorprogram Parlamentet, gjort en roll i populära humorserien Solsidan och mycket annat.

Startade i tiderna Club Viirus i Helsingfors, en klubbscen för komiker som länge hörde till de mer färgstarka scenerna i klubblivet i Helsingfors.

Humoristiska förebilder är den mexikansk-amerikanska ståuppkomikern Louis C.K., den svenska komikern Johan Glans och den finska ståuppkomikern Jukka Lindström. ”Och Stan Saanila, så klart. Han är fruktansvärt rolig, vi har precis samma humor och skriver ofta ihop.”

Blir glad när en komiker överraskar en garvad komiker som mig själv med skämt jag inte kunde förutspå.

Behöver uppmärksamhet. Det är en drivkraft.

Retar mig på småsinta människor och folk som utgår från att de har rätt och alla andra fel.

Kan tala humoristiskt om allt – utom komik.