Ortnamnen i Sverige kan vi numera enkelt få veta väsentligheter om tack vare ett par nyutkomna översiktsarbeten riktade till en bredare allmänhet, dels ett stort ortnamnslexikon, dels en mindre skrift om mindre kända men typiska svenska ortnamn. Tidigare har Nationalencyklopedin försett oss med etymologiska notiser om de centrala svenska ortnamnen.

Svenskt ortnamnslexikon består väsentligen av kortfattade etymologiska förklaringar av 6 000 allmänt kända ortnamn i Sverige: namn på städer, kommuner, större samhällen, socknar, sjöar, älvar, berg m.m. För varje namn ges en kortfattad etymologi enligt de senaste forskningsrönen. Härutöver behandlas ett antal återkommande efterleder mer utförligt i särskilda artiklar, t.ex. ed, boda, böle, hult och mark – för att nämna några typer av finländskt intresse.

Svenskt ortnamnslexikon har utarbetats inom Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet med Mats Wahlberg som huvudredaktör. I arbetet har han biträtts av en representativ redaktionskommitté och sakkunniga från olika delar av landet.

6 000 namn på 380 välmatade tvåspaltiga sidor innebär att det i snitt blir bara ett par tre spaltcentimeter per namn och därmed föga utrymme för diskussion om alternativa tolkningar eller för historiska eller kulturhistoriska notiser. Det mesta är alltså kort och kraftigt – som det ju bör vara i ett uppslagsverk. Många av namnen har behandlats också i Nationalencyklopedin, ofta med likartade formuleringar, men förhållandet mellan de två arbetena berörs inte i inledningen. I andra avseenden är inledningen exemplarisk. Den redogör för hur lexikonet är uppbyggt och för urvalsprinciperna (6 000 namn är ju bara en bråkdel av det samlade namnförrådet). På några få sidor lyckas inledningen meddela väsentligheter om de svenska ortnamnens struktur och om ortnamnsvårdens teori och praktik. De finska och samiska ortnamnen i Sverige bereds både här och i själva lexikonet påfallande stort utrymme.

Lexikonet avancerar på sedvanligt vis från A till Ö, närmare bestämt från Abbekås till Öxnevalla. Redan de här två ytterlighetsnamnen antyder att en finländsk läsare inte har särskilt mycket att hämta i lexikonet, nämligen om han försöker hitta motsvarigheter till finländska namn. De centrala finlandssvenska ortnamnen ser ju vanligen helt annorlunda ut, bl.a. av bebyggelsehistoriska skäl, och är ofta något årtusende yngre.

Men visst hittar den finländske läsaren ändå en hel del intressant: namn som vi delar på (t.ex. Bottniska viken, Kvarken, Blå vägen), namn som har lånats från Sverige till Finland (Kalmare, Solliden, Trälhavet) och namn av typer med utbredning på ömse sidor Bottniska viken, både äldre namn (t.ex. Kårböle, Mjösund, Tennby) och tidlösa namn som Broby, Lindö och Näsby.

Svenskt ortnamnslexikon handlar om de kändaste ortnamnen i Sverige. Ett helt annat urval ortnamn finner man i Staffan Nyströms Smånamn och andra ortnamn, med Riksantikvarieämbetet som utgivare. Här handlar det alltså om ”smånamn”, om mindre kända namn på mindre kända orter, namn som bara undantagsvis kommer med på de officiella kartorna. Om ortnamnslexikonets namnvärld ofta avviker från den finlandssvenska så har mycket bland ”smånamnen” sina finlandssvenska motsvarigheter. En stor del av namnen i våra ortnamnssamlingar är just typiska smånamn, som vittnar om människornas liv och leverne och föreställningsvärld i det gamla bondesamhället. De berättar om jordbruk och boskapsskötsel, om jakt och fiske, om slitsamt vardagsliv eller minnesvärda händelser, om vanligt folk eller mer särpräglade individer i en gången värld. Nyströms namnexempel är hämtade ur samlingarna i Uppsala. Här några typiska smånamn med många finländska motsvarigheter: Abborrberget, Apotekarbacken (med medicinalväxter), Brudgrinden (där en brud skall ha blivit skjuten av brudgummens rival), Fördärvet (en farlig fiskeplats), Gillermyrorna (sankmark där man satt ut snaror för småvilt eller fågel), Grävsvinsberget (förekomst av grävlingar), Kärleksstigen, Mormors arsel (ett typiskt ”fult namn”), Pälsärmen (en smal utskjutande odling), Snöplogen (trekantig till formen).

Denna brokiga namnskatt skulle kanske ha varit förlorad ifall namnen inte hade tagits till vara av flitiga upptecknare som också noterade de folkliga förklaringarna till namnen och sörjde för att uppteckningarna blev sakkunnigt arkiverade. Ortnamnssamlingarna är rika, men särskilt när det gäller smånamnen finns det luckor som borde fyllas medan tid är. Nyström hoppas att det fortfarande finns entusiaster med vilja och förmåga att komplettera materialet. Han avslutar därför sin skrift med en utförlig instruktion för blivande ortnamnsupptecknare: vad man skall samla in, vilka uppgifter som bör noteras, hur man skall gå till väga.

Staffan Nyströms skrift är illustrerad med välvalda fotografier i tekniskt perfekt återgivning. Ortnamnslexikonets illustrationer håller inte alltid samma höga klass.

Hos oss har vi inga direkta motsvarigheter till de två nyaste populärvetenskapliga svenska namnböckerna – men egentligen har vi mycket mer. Vi har Finlandssvenska bebyggelsenamn av Lars Huldén (2001) som behandlar huvudgruppen av våra ”stora” svenska namn, från Finland till namn ända ner på bynamnsnivå. (Det rikssvenska namnlexikonet gör i princip halt ett steg högre upp i hierarkin, vid sockennamnen.) För ”smånamnens” del kan vi hitta ett otal finländska motsvarigheter i Skärgårdsnamn (Kurt Zilliacus, 1989), Namn på åkrar, ängar och hagar (Gunilla Harling-Kranck, 1990) och Terrängnamn i Svenskfinland (Ritva Valtavuo-Pfeifer, 1998). Men lika litet som i Sverige kan vi yvas över heltäckande samlingar. Mycket kunde kompletteras, både stort och smått.

 

Svenskt ortnamnslexikon. Utarbetat inom Språk- och folkminnesinstitutet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. Redaktör: Mats Wahlberg. Språk- och folkminnesinstitutet. Uppsala 2003. 422 s. ISBN 91-7229-020-X.

Staffan Nyström: Smånamn och andra ortnamn. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm 2003. 152 s. ISBN 91-7209-305-6.