Ida Larsson: Participles in Time. The Development of the Perfect Tense in Swedish. Acta Universitatis Gothoburgensis. Nordistica Gothoburgensia 29. Göteborgs universitet, 2009. 493 sidor.
Ida Larsson disputerade i september 2009 på avhandlingen Participles in Time. The Development of the Perfect Tense in Swedish vid Göteborgs universitet. Avhandlingen är en studie i hur perfekt tempus växer fram i svenska. Framväxten undersöks med utgångspunkt i generativ grammatik.
Perfekt är en omdiskuterad kategori inom grammatik. Enligt somliga forskare uttrycker perfekt tempus, enligt somliga aspekt och enligt somliga både tempus och aspekt. Perfekt bildas dessutom på olika sätt i världens språk. En vanlig typ särskilt i europeiska språk är s.k. ha-perfekt, d.v.s. perfekt som bildas med hjälpverbet ha och en oböjd form (perfekt particip) av huvudverbet, t.ex. Ida Larsson har skrivit en avhandling om perfekt. Källan för ha-perfekt är perfektliknande possessiva konstruktioner av typen Han har väskorna packade.
I dagens svenska används just ha-perfekt, och en särskild form av det oböjda verbet, supinum, har vuxit fram (jfr skrivit och skrivet). Detta var som Ida Larsson visar inte fallet i äldre svenska. Då kunde även hjälpverbet vara användas i kontexter där man i dag använder ha-perfekt, t.ex. Thet er offta skeedt, at… ’Det har ofta skett att…’ (Olaus Petri, första hälften av 1500-talet). Denna användning med hjälpverbet vara finns bevarad i ett fåtal kontexter i dagens svenska, t.ex. Ansökan är inkommen. I andra nordiska språk används vara fortfarande mer allmänt i perfektliknande konstruktioner, t.ex. Hun er reist (no.) ’Hon har rest’, Jón er sofnaður (isl.) ’Jón har somnat’.
Vid övergången från perfektliknande konstruktioner till perfekt tempus omtolkas enligt Ida Larsson inte bara hjälpverbet utan även participet så att båda får en temporal betydelse. Samtidigt försvinner kongruensböjningen på participet (jfr ha väskorna packade med ha packat väskorna). Denna omtolkning har skett redan innan de äldsta texterna på svenska skrevs ned, även om perfektliknande konstruktioner med ha förekommer också efter detta (och i viss mån fortfarande i dag). Det dröjer dock länge innan det perfekt-tempus vi har i dag får sin nuvarande användning. Detta sker enligt Ida Larsson på 1600-talet när ha (i uppsvenska texter) börjar användas i de kontexter där vara tidigare användes i perfektliknande konstruktioner.