I det medeltida Finland var svenskan det administrativa språket, och finskan saknade skriftspråk helt och hållet, heter det i den sedvanliga historieskrivningen. Även om detta påstående i stora drag är riktigt, gör det att en väsentlig del av den finländska medeltida skriftkulturen glöms bort: blandningen av svenska och finska.
I medeltida urkunder från Finland förekommer i de svenska ramtexterna ett rikt förråd av finska segment, mestadels i form av person- och ortnamn. Dessa bär emellertid ibland även finska kasusändelser och vittnar om en språkblandning som sträcker sig längre än rena namninlån. En närmare blick på den svensk-finska språkblandningen i urkunderna visar att den snarare kunde karaktäriseras som en typ av kodväxling i skrift.
Källor till medeltida svenska och finska
De skriftliga källorna som kan belysa det medeltida språkbruket i Finland är förhållandevis få och synnerligen enahanda. I praktiken handlar det om juridiska och administrativa texter: domboksfragment, räkenskaper och pergamentbrev. Av dessa har enbart en mindre del bevarats i original, och resten i medeltida eller eftermedeltida avskrifter. Dessa källtexter har till stor del getts ut av arkivarien Reinhold Hausen i skriftserien Finlands medeltidsurkunder (1910–1935), och finns även att läsa i nätdatabasen Diplomatarium Fennicum.
Enligt kung Magnus Erikssons landslag av cirka 1350 skulle juridiska handlingar, såsom egendomstransaktioner och brottsmål dokumenteras i form av sigillbrev, och det ”å swensko”. Man kan jämföra de medeltida sigillbreven med moderna myndighetsblanketter. De hade en strikt institutionellt bestämd utformning med särskilda fält som sedan fylldes i med detaljerna i det enskilda fallet: beteckningar på personer, platser och ägor.
Det är just i de friare delarna av sigillbreven, där detaljerna i det enskilda juridiska fallet framgick, som konkreta detaljer kunde återges på finska. I ett brev utfärdat i Masku i Egentliga Finland år 1426 säljer en bonde vid namn Olav Haonlatva sin egendom som han köpt av en Bengt Krok, och transaktionen bevittnas och bekräftas av en tolvmannanämnd som består av finska, inom häradet bofasta bönder. Bland dem uppträder personer som ”Magnus Ogdhen Saresta” ('Magnus från Ohdensaari'), ”Laurens Hwialasta” (’Laurens från Hujala’) ”Jwnka Jmmalasta” ('Junka från Immala') ”Pedher Danilasta” ('Peder från Danila'), ”Pitkæ Matis Hwmmikkalasta” ('Långe Mattis från Hummikkala') och ”Heyki Heykilæsta Kurittulan kylæstæ” ('Heikki från Heikkilä, från Kurittula by').
Under medeltiden fanns det inte ännu något allmänt etablerat släktnamnssystem i Sverige. För att identifiera individer använde man istället olika typer av sakupplysningar.
Under medeltiden fanns det inte ännu något allmänt etablerat släktnamnssystem i Sverige. Lokala finska traditioner för ärftliga binamn tycks ha existerat i viss mån, särskilt i östra Finland, men inget systematiskt släktnamnsskick i modern tappning fanns etablerat. För att identifiera individer använde man istället olika typer av sakupplysningar såsom fadersnamn, beskrivande epitet, yrkestitlar eller uppgifter om härkomst eller hemvist. Dessa upplysningar kallas för namnattribut. Det anmärkningsvärda med namnattributen på nämndemännen i brevet ovan är att denna väsentliga information som krävdes för att identifiera de nämndemännen anges på finska. Samma mönster kan vi se i hundratals bevarade sigillbrev från den finska medeltiden.
Var skrivarna tvåspråkiga?
Skriftliga källor från forna tider måste emellertid uttolkas med en kritisk blick. Bara för att de medeltida urkunderna innehåller sådana bokstavssekvenser som vi idag kan identifiera som finska ord, behöver inte det betyda att personen som författat brevet för 700 år sedan behärskade både svenska och finska. En tidigare uppfattning bland forskare har tvärtom varit att de finska språkfragmenten i medeltidsurkunderna endast är nödtorftigt nedtecknade muntliga utsagor, vars innebörd skrivaren inte ens nödvändigtvis har förstått själv. Denna uppfattning har utgått från ett antagande om att de få personer som var skriftkunniga i medeltidens Finland också var svenskspråkiga. I så fall skulle inte sådana finska segment, som namnattributen ovan, vara belägg på kodväxling som utövats av tvåspråkiga individer.
Om de medeltida skrivarna i Finland, deras språkbakgrund och härkomst har vi inga direkta upplysningar, eftersom deras namn inte återges i breven. Några inskrivningsmatriklar till medeltida skrivupplärningar i Finland finns inte heller bevarade och skrivarna signerar aldrig de brev de utarbetat. Hur kan man då närma sig frågan om språkblandningen som kodväxling i de medeltida finländska sigillbreven?
Ett sätt är att analysera hur de finska segmenten ser ut och hur de bäddas in i den svenska ramtexten. Många gånger kan man se på den svenska kontext som omringar de finska orden att skrivaren antagligen varit medveten om sitt språkbruk. Detta kan man se till exempel när två personer fått ”dela” på ett finskt ortsattribut. I ett brev över en egendomstransaktion i Åbo år 1454 finns två köpvittnen nämnda med formuleringen ”Siluester ok Staffan Hemmolast” ('Silvester och Staffan från Hemmola'). Bägge benämnda personer har haft hemvist i samma by, och detta sakförhållande har skrivaren formulerat med ett finskt kasusböjt ortnamn. Än mera avslöjande för skrivarnas uppfattning av de finska segmenten är då de syftar på finska kasusböjda segment med svenska rumsadverbial: ”Martin Pimiæpaiusta Niclis ther sama stadz” ('Martin från Pimiäpaju, Niklas där sammastädes'), ”Biorn Laghdingosta Kahari i sama by” ('Björn från Lahdinko, Kahari i samma by'). Vi kan även se spår av flerspråkigt tänkande i sättet på vilket skrivarna varierade mellan svenska och finska namnformer inom en och samma text. I ett brev utfärdat i Räntämäki år 1468 har skrivaren nedtecknat ett och samma ortnamn i flera belägg, ibland med finsk, ibland med svensk efterled: ”Laurens Niclisson j Wayuastekyle” men ”then jord j Wayuassteby”. Att detta sker i ett och samma brev vittnar om att skrivaren förstått innebörden av det finska appellativet kylä 'by' och åstadkommit en partiell översättning av ortnamnet i ett av beläggen. I sådana belägg som dessa kan kontexten ge oss värdefulla ledtrådar om de medeltida skrivarnas språkkänsla.
Den svensk-finska språkblandningen var en avsiktlig och accepterad form av kommunikation i den medeltida finländska skriftkulturen.
På ett mera övergripande plan kan vi se att de finska kasusböjda segmenten uppträder i samma textpartier i varje brev, i ortsangivelser för enstaka personer. De förekommer från och med de tidigaste breven från senare halvan av 1300-talet och fortsätter att dyka upp under 1400-talet och ända fram till slutet av medeltiden på 1500-talet. I de finska segmenten förmedlas för sigillbreven oumbärlig information om de personer och orter som är inblandade i den juridiska handlingen. Mycket talar alltså för att den svensk-finska språkblandningen var en avsiktlig och accepterad form av kommunikation i den medeltida finländska skriftkulturen.
Den flerspråkiga medeltiden
Inom den historiska språkforskningen har fokus under den senaste tiden allt mer legat på flerspråkighet. Intresset för skriftkällor som uppvisar kodväxling och språkalternering har stigit. Man kan rentav tala om ett paradigmskifte där hela synen på språkblandning har förändrats inom språkvetenskapen. En tidigare uppfattning utgick från att enspråkighet var normen och att språkblandning var något oönskat – närmast ett symtom på svag språkkänsla. Numera är den förhärskande synen en annan och kodväxling ses snarare som ett tecken på flerspråkiga individers verbala konstfärdighet. Förmågan att använda sig av flera språk inom ett yttrande ses som en tillgång.
Man kan rentav tala om ett paradigmskifte där hela synen på språkblandning har förändrats inom språkvetenskapen.
Den syn som råder i dag måste ha genomsyrat även den medeltida språkuppfattningen, eftersom flerspråkighet och språkblandning i dåtidens europeiska textskatt utgör en regel, inte ett undantag. Inom det romanska språkområdet kan man redan från och med 700-talet se att det latinska språket sammanblandas med de romanska folkspråken. På Brittiska öarna var det vanligt att växla mellan latin, franska och engelska såväl i juridiska sigillbrev, predikningar och dikter som i bokföringsdokument, och de tidigaste exemplen på detta hittar vi redan på 600-talet. I Sverige börjar svenska segment dyka upp i för övrigt latinskspråkiga sigillbrev från och med 1100-talet. I stort sett i alla delar av det medeltida Europa har man hittat belägg på att språkblandning utövades i skrift när det var ändamålsenligt ur kommunikativ synpunkt. Finland utgjorde alltså inte något undantag utan ingick i en etablerad praxis där de finländska skrivarna enligt behov utnyttjade sig av svenska, latin, lågtyska – och finska.