Det är ett faktum att finlandssvenska och sverigesvenska låter olika. Det är fråga om skillnader i bland annat språkljud, prosodi och betoning. Och ibland händer det någonting när en finlandssvensk flyttar till Sverige: plötsligt har finlandssvensken ’’bytt’’ språk. Det här språkfenomenet kallas talackommodation eller språklig anpassning och kan ske på två sätt. Antingen närmar du dig den andra samtalsparten, eller så tar du avstånd från hen på ett språkligt plan.
Ibland händer det någonting när en finlandssvensk flyttar till Sverige: plötsligt har finlandssvensken ’’bytt’’ språk.
Låt mig ge ett exempel: som finlandssvensk i Sverige uttalar du plötsligt ordet terapeuten som terapeften i stället för terapöjten (alternativt terapeuten). Eller så fortsätter du prata, kanske till och med lite extra tydligt, med ditt ”vanliga” finlandssvenska uttal. Hur som helst har du gjort en medveten eller omedveten talackommodation.
Finlandssvenskar anpassar språket till sverigesvenskan
Att många finlandssvenskar i Sverige tenderar att efterlikna sverigesvenskan har konstaterats av språkvetare som Barbro Allardt Ljunggren och Marika Tandefelt. Vad jag har velat ta reda på är hur finlandssvenskar i Sverige själva ser på sin språkanpassning och vilka specifika språkljud det är frågan om.
Hela 91 procent av informanterna säger att de anpassar sitt språk när de talar svenska i en sverigesvensk miljö.
Det här har jag undersökt genom en elektronisk enkätundersökning bland finlandssvenskar som är eller har varit bosatta i Sverige. I undersökningen har deltagarna fått ta ställning till olika ord och vilket uttalsalternativ som stämmer bäst överens med deras eget språkbruk i en sverigesvensk miljö. Det ena alternativet baserar sig på standardiserad finlandssvenska och det andra på centralsvenskt standardtalspråk. Eftersom undersökningen är baserad på deltagarnas egen uppfattning om sitt språkbruk och inte en analys av autentiska samtal kan det hända att verkligheten i någon mån skiljer sig från resultatet i undersökningen.
Enkätundersökningen besvarades av 422 finlandssvenskar som bott minst två månader i Sverige. Hela 91 procent av informanterna i min studie säger att de anpassar sitt språk när de talar svenska i en sverigesvensk miljö. En tredjedel av dem upplever dessutom att de gör det medvetet.
Inget direkt anpassningsmönster
Jag har undersökt olika språkljud, till exempel skillnader i uttalet av ä, o, eu, tj och d men också skillnader i betoning. Resultatet tyder på att en stor del finlandssvenskar anser att de anpassar sig, men ändå är det finlandssvenska uttalet starkare för majoriteten av de språkdrag jag har undersökt.
Jag har inte kunnat urskilja några tydliga mönster för vilka språkdrag som anpassas och vilka som inte gör det.
Tidigare undersökningar har visat att finlandssvenskar inte tenderar att anpassa systematiska olikheter, exempelvis tonaccent. Just det här har svaren i min undersökning också bekräftat, men jag har inte kunnat urskilja några tydliga mönster för vilka språkdrag som anpassas och vilka som inte gör det. Det kan bero på att det helt enkelt inte finns något tydligt mönster för hur finlandssvenskar anpassar sitt språkbruk.
Träd uttalas på finlandssvenskt sätt
Ett språkljud jag har undersökt är uttalet av ä. Hos många finlandssvenskar har vokalerna e och ä sammanfallit och i stort sett uttalas /e/ som i elefant, medan många sverigesvenskar skiljer dem åt genom två olika fonem. I min studie visade det sig att två tredjedelar av finlandssvenskarna i Sverige anser att de behåller sitt finlandssvenska uttal av ord som träd och räv. Det innebär att de säger treed och reev, medan en tredjedel anser att de uttalar orden med ett ljud som låter mer som /ä/, på sverigesvenskt vis.
Ett annat exempel är ord som logisk och bonus där uttalet av bokstaven /o/ kan variera, både mellan finlandssvenskan och sverigesvenskan men också i de enskilda varieteterna. I allmän finlandssvenska uttalas logisk huvudsakligen med /o/ och bonus med /å/ medan det är tvärtom i sverigesvenskan. I min undersökning har drygt två tredjedelar av finlandssvenskarna uppgett att de säger logisk med /o/, vilket alltså är vanligare i finlandssvenskan, men nästan tre fjärdedelar av dem anser att de säger bonus med /o/, vilket däremot är vanligare i sverigesvenskan. Det här tyder på att det inte finns någon entydig linje gällande o-ljuden. Också resultatet av andra exempel bekräftar den här oregelbundenheten i hur anpassningen går till.
Två tredjedelar av finlandssvenskarna i Sverige anser att de behåller sitt finlandssvenska uttal av ord som träd och räv.
I Sverige är diftongen eu ovanlig, speciellt om man jämför med finlandssvenskan. I Finland är det inget konstigt med att säga euro, terapeut eller farmaceut med diftongen /eu/. I de två sistnämnda orden kan man dessutom höra uttalas alternativet /öj/ för /eu/. I sverigesvenskan är det här uttalet av bokstavskombinationen eu i ett ord mycket ovanligt och uttalet /ev/, som ibland låter som /ef/, dominerar. Bland finlandssvenskarna i Sverige tyder resultatet i min studie på att det ändå är det finlandssvenska uttalet som är vanligare bland finlandssvenskar i Sverige. Det rör sig om cirka en tredjedel som uppgett att de säger terapeft och farmaceft.
Resultatet tyder på att det ändå är det finlandssvenska uttalet som är vanligare bland finlandssvenskar i Sverige.
Euro är däremot ett specialfall i sverigesvenskan eftersom det ofta uttalas juro på engelskt vis. Den här trenden kan man även se i resultatet av min studie trots att det finlandssvenska uttalet är klart vanligast med 79 procent. Av de resterande är det 16 procent som uppger sig säga juro, och bara fem procent som säger evro med typiskt sverigesvenskt uttal.
Hela 89 procent menar att de uttalar linje med finlandssvenskt uttal.
Jag undersökte även betoning i min studie. Och när det kommer till betoning visade sig att språklig anpassning vissa fall kan vara främmande för finlandssvenskar. Betoningen, eller icke-betoningen, på den första vokalen i linje och hyvla är exempel på just det här. I finlandssvenskan är det vanligare att inte betona den första vokalen i de här två fallen. Uttalet blir då något i stil med linnje och hyvvla i stället för liinje och hyyvla. De här exemplen visar att det är främmande för finlandssvenskar att anpassa uttalet av linje till sverigesvenska. Hela 89 procent menar att de uttalar ordet med finlandssvenskt uttal. Det finlandssvenska uttalet dominerar också för hyvla men inte lika starkt, då en tredjedel anser sig anpassa sitt uttal i fråga om detta ord.
Finlandssvenskan behåller sitt starka fäste
Blickar man nu tillbaka på de siffror som jag lyfte upp i början av den här artikeln antydde över 90 procent av finlandssvenskarna att de anpassar sitt språk i en sverigesvensk kontext. Men samtidigt visar de exempel i min undersökning som jag här tagit upp att det finlandssvenska uttalet dominerar.
Den intressanta frågan blir då varför de enskilda språkljuden inte visar större tecken på anpassning.
Den intressanta frågan blir då varför de enskilda språkljuden inte visar större tecken på anpassning. Kanske det beror på att en stor del av anpassningen handlar om andra faktorer, som prosodi och intonation, som inte direkt kan pekas ut när man reflekterar över enskilda skillnader i språkljuden. Fastän det för örat låter som att en finlandssvensk byter språk i Sverige är det kanske inte nödvändigtvis just de typiska skillnaderna i språkljuden som genomgår en förändring.