En morgontrött finlandismsamlares bekännelser

Ännu när jag gick i skolan på 1960-talet svävade Hugo Bergroths ande över modersmålslektionerna: finlandismer borde undvikas i tal och skrift. Skrev man simpare eller vessa eller bakhållare i en uppsats lyste bockarna som röda trafikljus i häftets marginaler. Min egen stilmässiga förebild hittade jag på Dagens Nyheters kultursidor, man skulle skriva som Bengt Holmqvist och hans kritikerkolleger. Holmqvist var ju dessutom finlandssvensk, vilket visade att åtminstone några av oss kanske kunde lära oss att skriva så att det dög i Stockholm.

När jag själv for västerut i Holmqvists spår – via en sejour på Åbo Underrättelser, precis som han – upptäckte jag snart att min skrivna svenska utan större svårigheter lät sig integreras i Sverige. Men varje gång jag öppnade min mun (vilket var alltför ofta enligt somligas mening) blev jag varse att mitt talspråk avvek markant från den rikssvenska som ljöd runt omkring mig; som så många andra utflyttade finlandssvenskar blev jag irriterad på det ”beröm” som gavs för att jag lyckats lära mig svenska så bra – ”fast man hör ju brytningen”.

Finlandssvenska duger

Sverige är ju enspråkigt – tror svenskarna. Och eftersom Sverige är enspråkigt förutsätter svenskarna att enspråkighet också är normen i världen utanför Sverige. Att svenska språket faktiskt talas och skrivs utanför Sveriges gränser, av människor som inte är eller vill vara sverigesvenskar, det är en tanke man har förfärligt svårt att omfatta i Sverige. Att en del av den svenska litteraturen skrivs utanför Sverige, och dessutom ingår också i den finländska litteraturen, är lika svårbegripligt. Jag fick lov att hitta på sätt att förhålla mig till det.

Följden blev att jag på nytt började utforska mitt finlandssvenska språkarv och upptäckte att det inte var ett dugg sämre än rikssvenska.

Vill man försöka skriva bra skönlitterär text måste man vara svår mot sig själv.

Finlandssvenskan är mitt modersmål: det språk jag lärde mig tala för mer än sextio år sen och det språk på vilket jag kommer att yttra mina sista ord. Jag är en finlandssvensk författare som huvudsakligen skriver om finlandssvenskar i mestadels finlandssvenska miljöer (läs: svenska Österbotten). Det går bara att skriva om Svenskfinland på finlandssvenska. Eftersom det jag skriver mest handlar om Österbotten måste jag också förhålla mig till dialekt. I Österbotten lever dialekterna alltjämt, de utgör själva grundspråket som vi österbottningar säger. Men dialekterna ska vi inte närmare gå in på här.

Rikssvenska författare hjälpte mig på ett avgörande sätt att forma mina egna språkstrategier. Med gapande mun läste jag på åttiotalet Sara Lidman, Torgny Lindgren, P O Enquist och flera av deras kolleger: hos dem var den västerbottniska dialekten och Bibeln ett slags motorer som drev deras texter. Jag insåg att jag ju har en liknande språklig bakgrund som de och att jag måste sluta ängslas och i stället våga utnyttja det språk jag hade med mig. Min finlandssvenska dög visst! Österbottniska dialekter var inte sämre än västerbottniska, också de borde låta sig inympas i skönlitterär text. Jag fick allt lära mig att inte låta mig tystas av Hugo Bergroths ande!

Min återerövring av finlandssvenskan gick inte i en handvändning, ty som allt skrivande handlar det om att pröva sig fram, om att förmå stiga bakåt för att kunna se det uppenbara, om att lyssna för att höra vad som skorrar och gnisslar i texten (och det skorrar och gnisslar alltid någonstans, särskilt i de tidiga versionerna). Vill man försöka skriva bra skönlitterär text måste man vara svår mot sig själv: inte nöja sig med första bästa formulering utan knåda, slipa, polera tills man verkligen känner att det man försöker säga sitter som det ska.

Litteratur ska synliggöra likheter och olikheter – också språkliga

Romankonsten kräver distans, man kan inte skriva om det som ligger alldeles framför en, precis som man måste gå ut ur skogen för att se att den verkligen är en skog och inte bara enskilda träd. Distanskravet gäller också språket. Så länge jag bodde hemma i Svenskfinland behövde jag inte fundera så mycket på finlandismer, jag hade finlandssvenskan i öronen dagligdags och kunde utgå från att de som läste begrep vad jag skrev.

Här i Sverige blir det genast mer problematiskt. Att det skönlitterära språket problematiseras är överlag positivt, tror jag. Jag blir ofta tvungen att tänka ett varv till: även om jag i första hand riktar mig till finlandssvenskar har jag ju också läsare i Sverige. Hur mycket ska jag anpassa min text till dem? Behöver jag släta ut det specifikt finlandssvenska i mitt språk? Stämmer det som man förr sa i Svenskfinland att rikssvenskar är allergiska mot finlandismer?

Att skriva finlandssvenska i en roman är inte ett självändamål. Det är en fråga om autenticitet. Det språk jag använder ska avbilda den verklighet jag försöker skildra. Jag skriver cellulosafabrik när fabriken ligger i Finland, men skulle gott kunna använda massafabrik om t.ex. Skutskärsverken i norra Uppland. Frågan om just detta ordval kan tyckas trivial, men det laddar texten med extra mening genom att påvisa en skillnad. Och att synliggöra likheter och olikheter, i och utanför språket, är ju enligt min mening en av litteraturens kärnuppgifter.

Så länge jag skrivit har jag i mina egna texter kämpat för att hitta de absolut rätta orden, metaforer som fungerar och kanske överraskar, själva rytmen i texten; jag föreställer mig att jag hela tiden liksom knackar på språket och försöker lyssna mig till vad som ekar och vad som är stumt. Denna upptagenhet av språkliga nyanser har säkert mycket att göra med min egen personliga livshistoria.

Jag liksom knackar hela tiden på språket och försöker lyssna mig till vad som ekar och vad som är stumt.

Flytten till Sverige i slutet av 1970-talet var ingalunda första gången jag emigrerade: redan som sjuåring fraktades jag likt en liten Ollas-Viktor över Atlanten (fastän inte som en props i ett lastrum utan i ett av SAS DC-8-plan) och sattes utan vidare i en amerikansk skola. Jag kunde inte en stavelse engelska. Det blev ett språkbad som hette duga: jag förlorade den finska jag lärt mig under en första språkbadsomgång i Marjala barnträdgård i Jakobstad och jag fick kämpa för att återta min svenska när familjen så småningom flyttade hem igen. Sådana erfarenheter bidrar kanske till att man inte har ett helt vardagligt förhållande till språk.

Det förstod jag när jag försökte skildra hur det var att vara tonåring i småstaden Jakobstad. Länge försökte jag skriva på vad jag trodde var litterärt språk: det kändes inte rätt. Jag knattrade på min skrivmaskin, rev ut papperen och slängde. Så, en sen kväll i Åbo, hände något. Det var inte jag som hittade språket, språket hittade mig. Under några timmar rann de första sidorna ur vad som skulle bli min debutroman av egen kraft ur skrivmaskinen. Språket var en modifierad variant av den slang, med inslag av dialekt, rikssvenska, engelska och finska, som vi pratade på stamkaféet Terrazzo i Jakobstad. Det var mitt eget tonårsspråk. Jag hade haft det inom mig hela tiden. Jag måste bara inse det.

Givetvis kunde jag inte använda detta språk som det var. Litterärt språk är alltid modifierat, förbättrat och förenklat, annars skulle det aldrig fungera. Det viktiga är att det låter riktigt. Och som författare måste jagalltid ha begripligheten i åtanke: läsaren får inte bli sittande och skrapa sig i huvudet framför ett ord hon inte begriper, då avbryts läsningens jämna flöde och den pakt som läsaren och författaren ingått så fort boken öppnas kan i värsta fall äventyras.

Det är en av de viktigaste lärdomarna mitt skrivande har givit mig.

Alltså får jag lov att tänka mig för när jag skriver det dialektala peda i stället för cykla. Eller fennicismen kaveri i stället för kompis. Jag är förtjust i ryska lånord i finlandssvenskan, som butka.

”Vi var i fyllo med kaveri och peda över torget, då snuten tog oss och slängd oss i butka”, kunde en romanperson säga. Problemet är förstås att inte ens alla finlandssvenska läsare förstår den. Alltså måste jag på något sätt etablera nyckelorden peda, kaveri och butka så att de blir begripliga för varje läsare.

Kråkan i Tre systrar och en berättare

Att avbryta berättelsen med förklaringar är alltid vanskligt, förklaringar och förtydliganden måste smygas in i texten och sen gäller det att smidigt försöka knyta an till handlingen på nytt, utan att låtsas om avbrottet.

I romanen Tre systrar och en berättare fick jag god hjälp av den tama kråkan som flaxar in i boken utan att jag egentligen hade tänkt mig det. Trots att jag ogillar allt vad antropomorfism heter har jag skamlöst förmänskligat kråkan, hon är såväl borgerlig som svensksinnad och har den bestämda uppfattningen att man ska tala högsvenska, inte dialekt. När berättaren sålunda använder ett dialektord eller lågspråkligt uttryck gör kråkan genast en anmärkning och kräver att han förklarar vad han menar. Kråkan ger mig sålunda en förevändning att låta berättaren reda ut betydelsen av ordet firabla (arbeta med egna saker på jobbet). Jag borde förstås ha följt Samuel Johnsons goda råd att ”döda mina älsklingar” (kill your darlings) men saknade karaktär till det. Firabla är en av de finlandismer som väcker känslor hos mig, det får mig nämligen alltid att tänka på min far. Han var i alla sina dagar en ivrig firablare.

Ett verb som förekommit i mina böcker alltsedan Colorado Avenue är skåda (med kort å-ljud). Skåda har en stark dialektal anstrykning och känns liksom mer uppfordrande, lite intensivare än normalprosans se och titta; jag tror faktiskt att skåda numera ingår i mitt normalspråk. Ordet är en av många österbottniska markörer jag gärna använder.

Jag borde förstås ha ”dödat mina älsklingar” (kill your darlings) men saknade karaktär till det.

Jag hör ju till de finlandssvenska författare som haft förmånen att få flera av mina böcker publicerade också Sverige. Nog har det i Sverige mojtats (för att använda en finlandism) på mina finlandismer, och när jag varit på författarbesök har man ibland frågat vad jag menar med det eller det. Men i allmänhet har svenskarna varit ganska fördragsamma, det gäller också de förläggare jag haft genom åren. Den enda av mina romaner som drabbats av ändringar i den svenska utgåvan är Eriks bok (2004). Min dåvarande förläggare i Stockholm ville från början ändra ett femtontal ord och uttryck i texten. Under en session uppe på förlaget lyckades jag mota de flesta av hans förslag men på två punkter fick jag ge efter. Jag använde ordet egnahemshus i en passage och förläggaren ville ändra det till villa. Men en villa är ju i Svenskfinland något annat än en villa i Sverige, nämligen en sommarstuga.

Å andra sidan har egnahemshus en särskild betydelse i Sverige, den svenska egnahemsrörelsen uppstod i slutet av 1800-talet för att uppmuntra mindre bemedlade – främst statare, småbrukare och arbetare – att skaffa sig egen bostad. Min förläggare och jag drog en unison suck och enades om att skriva småhus, som är vedertaget i Sverige men knappast gångbart på finlandssvenska.

Det andra problemordet var motti och vi höll på att bli riktigt osams över det. Motti är som bekant en term från skogsbruket, som under vinterkriget började användas om de finländska truppernas taktik att splittra fienden i mindre enheter, vilka därefter förintades. Jag förklarade vad motti innebar och menade att det nog skulle framgå av sammanhanget, jag argumenterade livligt för min ståndpunkt, jag tror till och med att jag åberopade självaste marskalk Mannerheim. Det imponerade inte på min förläggare. Han förblev orubblig och vann till slut utnötningskriget. Vilket ord vi använde har jag förträngt. Jag är fortfarande övertygad om att åtminstone militärt bildade rikssvenskar vet vad motti är.

Bonga eller kryssa

När jag skrev essäboken En morgontrött fågelskådares bekännelser stod jag inför ett intressant språkligt dilemma. Den angenäma sysselsättningen vi fågelskådare ägnar oss åt kallas i Finland att bonga och i Sverige att kryssa fåglar. Skådare som är passionerat intresserade av att jaga efter sällsynta fåglar kallas mer specifikt för bongare respektive kryssare.

Vilket ord skulle jag välja i boken?

Som finlandssvensk borde jag förstås använda bonga. Men eftersom jag själv huvudsakligen fågelskådar i Sverige och de flesta fågelmöten jag berättar om sker där fick det genomgående bli kryssa. Ordvalet styrdes också av det faktum att boken samtidigt skulle komma ut i både Finland och Sverige: jag räknade med att finlandssvenska läsare begrep ordet kryssa, medan bonga är fullständigt okänt i Sverige.

Jag tröstar mig med att det lär vara inne att vara nörd numera.

Själv fick jag en förvändning att i en utförlig fotnot reda ut terminologin och även utbreda mig om engelskans något märkliga ord för raritetsjägare, twitcher. Jag är och förblir nörd (’person som har ett stort specialintresse och som därför kan verka ngt enkelspårig’, som det heter i SAOL 14). Jag tröstar mig med att det lär vara inne att vara nörd numera.

Den som bryter upp från sin invanda miljö och flyttar har två alternativ – antingen kan hon eller han kapa rötterna och välja att assimileras i sin nya miljö, eller också kan man försöka ta med sig så mycket som möjligt av sin gamla identitet till den plats dit man kommer. Det utesluter inte att man integreras och fungerar utmärkt i nya sammanhang: människan är kapabel att upprätthålla flera identiteter, vilket somliga verkar ha svårt att fatta.

Själv har jag valt den senare taktiken. Jag har förblivit en finlandssvensk författare, som i första hand skriver för andra finlandssvenskar. Att jag fått rikssvenska läsare, och finskspråkiga, och även några på andra språk, uppfattar jag som en rolig bonus.

Nyligen blev jag tillfrågad om jag någonsin funderat på att skriva en roman som utspelas i Sverige.

Jo, svarade jag. Men då skulle den förmodligen handla om österbottniska utvandrare.