Den 21 december 2006 fyllde Marika Tandefelt 60 år. Dagen till ära hedrades språk-professorn med en festskrift med den slående titeln Vårt bästa arv. Vi som har förmånen att känna Marika – personligen eller genom hennes skrifter och föredrag – tycker förstås att titeln är mycket passande för en bok tillägnad henne. Frasen är som känt hämtad från Modersmålets sång.

Redaktionskommittén bakom boken har bestått av Ann-Marie Ivars, Mikael Reuter, Pia Westerberg och Ulla Ådahl-Sundgren. Ivars och Reuter bidrar med var sin artikel. Sammanlagt 34 av Marikas kolleger och vänner runtom i Norden har medverkat med en hyllning i artikelform – eller i sonettform så som Erik Andersson. Och slutresultatet är vackert, rent bokstavligt, med en pärm som pryds av en vy från Viborg, staden där det ”taltes fyra språk” och som varit ett av Marika Tandefelts många forskningsobjekt.

Artiklarna i Vårt bästa arv är välskrivna och intresseväckande och inspirerar till diskussioner och fortsatta studier. Och det är förstås viktigt, för om någon vinnlägger sig om att uttrycka sig säkert, välformulerat och engagerat så är det festföremålet Marika, det må sedan gälla strikt vetenskapliga texter, populariserade alster eller personligare framställningar.

Det är inte alltid som festskriftsartiklar är så anpassade efter jubilarens personliga intressesfär som artiklarna i Vårt bästa arv. Också i övrigt finns det en äkta och personlig underton i texterna, som avhandlar allt från skridande språk hos Harry Martinson (Sture Allén) och gungande dito hos K.A. Tavaststjerna (Charlotta af Hällström-Reijonen) till studentsvenska vid Åbo Akademi (Sonja Vidjeskog), nordisk språkförståelse (Ulla Börestam) och upplevelser om hot mot finlandssvenskarnas identitet (Karmela Liebkind). En behaglig inramning ger förutom den inledande sonetten av Erik Andersson även Marianne Blomqvists redogörelse för namnen Marika och Marica alldeles i början av boken. De två följande uppsatserna av Ann-Marie Ivars och Mikael Reuter är lätt omarbetade versioner av deras artiklar om svens­kan i Finland på 1800-talet respektive 1900-talet i samlingsverket HSK The Nordic Languages (2004), vilket borgar för yppersta kvalitet på festskriften.

Marika Tandefelt är känd för att vara en svenska språkets apostel av det mer allsidiga slaget, och det vittnar också festkriften om just genom sitt breda innehåll med språkkontakt, språkvård, språkhistoria och svenskan i Finland som bärande element.

Språkkontakt, som sedan länge varit ett av Marikas stora intresseområden, behandlas i festskriften av till exempel Olle Josephsson, som skriver om bruket av jiddischord i gamla släktbrev, och av Pirkko Nuolijärvi, som medverkar med en utförlig analys av det finska ordet kauppa – ett ord som inte helt saknar betydelse för Marika, som sedan början av 1990-talet varit professor i svenska vid Svenska handels i Helsingfors med Finska handelshögskolan, Kauppis, som närmaste granne. Ett underhållande men vetenskapligt stringent bidrag inom området språkkontakt är Heikki Paunonens artikel om svenska i finsk Stadislang, där i synnerhet avsnittet om svenskt inflytande på ljudstrukturen erbjuder läsaren mervärde. Ett intressant faktum är att reglerna för den finska vokalharmonin inte gällde i den gamla Stadislangen, som innehöll åtminstone 17 vokalkombinationer som står i strid med vokalharmonin, t.ex. i orden fyrkka ’pengar’ och brödu ’bröd’.

Ett av Marikas viktigasteintresseområden under de senare åren har varit språkvård. Det har tagit sig uttryck i bl.a. ordförandeskapet för Svenska språknämnden i Finland och engagemanget för snart 15-åriga Hugo Bergroth-sällskapet. Men i själva verket innehåller boken ingen renodlad språkvårdsartikel. Det kunde gärna ha ingått en med anknytning till den för Marika betydelsefulla språkdomänen näringslivet. Mikael Reuter behandlar i och för sig klassiska finlandssvenska språkvårdsfrågor i sin uppsats och Therese Leinonen visar på ett föredömligt sätt hur finlandismerna på vinst och på förlust används bland annat i ekonomiska sammanhang, men en diskussion kring ett aktuellt och påtagligt språkligt fenomen i tiden hade också passat bra, t.ex. corporate bullshit eller svengelska i företag från språkvårdssynpunkt. Ett annat av Marikas favoritämnen, reklamen och reklamspråk­et, kunde också ha fått utrymme i boken.

Men det mesta finns med. Om man tänker på att språksociologi, historia och kultur är centrala för Marika är boken mycket representativ. I sitt bidrag rubricerat Skattskyldig analyserar Marianne Nordman omtalet och tilltalet i deklarationanvisningar från 1947 och 2004. Tilltal är också temat för en uppsats av Kerstin Thelander som jämför tilltalsskicket i 1890-talspjäsen Bakom Kuopio av Gustaf von Numers med rikssvenskt material från samma tid. Catharina Grünbaum kommer med några reflektioner över nordiska modersmålssånger, bland dem Modersmålets sång. Hon påpekar att få ting kan tänkas mer omöjliga i dagens Sverige än en sång som hyllar svenska språket. En sådan skulle med stor sannolikhet anses vara diskriminerande. I artikeln Direktören talar diskuterar Eva Aniansson innehållet genom åren i de s.k. direktörstalen vid Svenska Akademiens högtidssammanträden. Det är alltså fråga om det tal som mötesordföranden håller när sammanträdet inleds. Annorlunda, genom det specifika och avgränsade material som uppsatsen bygger på, är Ingegerd Nyströms tidsbild från Gamla Finland, som är en historisk och språklig djupdykning i fyra urkunder om släkten Stråhlmann som omspänner åren 1734–1823. Också den korta men kärnfulla uppsatsen av Lars Huldén om rubrikdateringarna i Fredmans epistlar hör till den kategori av uppsatser, där språk, historia och kultur sammanvävs till en kalejdoskopisk helhet, som är utmärkande för goda texter inom humaniora. Sådana som också Marika förespråkar.

Det är verkligen en brokig men stilig skara artiklar som finns mellan pärmarna till Vårt bästa arv, och det är omöjligt att referera alla bokens artiklar, men man läser dem med stor behållning, och jag föreställer mig att de också passerat jubilarens nålsöga. All heder åt redaktionskommittén och skribenterna! Till sist vill jag göra som Bengt Nordberg i sitt festskriftsbidrag som handlar om uttryck för kroppsdelars tillhörighet: alluderande på den kända sången om Svarte Rudolf böjer jag min nacke och gratulerar än en gång Marika Tandefelt – min gamla (dock inte åldersmässigt gamla) chef – av hjärtat.

 

Vårt bästa arv. Festskrift till Marika Tandefelt den 21 december 2006. (Red. Ann-Marie Ivars, Mikael Reuter, Pia Westerberg och Ulla Ådahl-Sundgren.) Ekonomi och samhälle. Skrifter utgivna vid Svenska handelshögskolan. Nr 165. Helsingfors 2006. 339 sidor. ISBN 951-555-936-7.