Obefintligt, felfinneri, rädsla för kritik. Tre saker som beskriver situationen på många redaktioner när det kommer till handledning och respons. Men om man lyssnar till önskemålen bland journalisterna själva är feedback, både att få och ge, faktiskt något som står mycket högt på deras önskelista.
Marie Kronmarker, som gett ut boken Feedback i praktiken. Handbok för journalister och redaktioner, önskar i själva verket att boken hon skrivit skulle vara överflödig. På varje redaktion med ambitioner borde det nämligen finnas ett fungerande system för coachande samtal innan en text går i tryck – för den som så önskar. Marie Kronmarker har hållit kurser i mer än 25 år för yrkesverksamma journalister från både tidningar och etermedier, och har stor erfarenhet av hur feedback och uppmuntrande handledning kan ge resultat, utan att vara särskilt tidskrävande.
Kan användas som handbok
Ett av målen med boken är att visa att coachning kan vara ett vettigt alternativ till mer ”rakt-på-sak-stöd” och att coachning på idéstadiet eller direkt efter research är ett sätt att avlasta journalisten från betungande arbete i slutskedet av ett jobb, när deadline pressar på och nyhetschefen vill ha in materialet.
Ett annat syfte är att boken ska kunna användas som handbok för medarbetarna på en redaktion för att bland annat höja kvaliteten och kreativiteten, spara tid och motverka stress. Och en handbok har den alla förutsättningar att bli, det ska sägas genast. Boken är välstrukturerad med en logisk och mycket konkret uppbyggnad där de olika avsnitten har rubriker som Konsten att coacha, Teknik och förhållningssätt, Fem steg i processen och Konsten att läsa – och skriva. Det hela avrundas med ett exempel på hur ett coachande samtal kan gå till. Exemplen är många och belysande, språket klart och tydligt. Det är svårt att inte hålla med om det mesta, och pennan arbetar frenetiskt i kanten med att strecka för och märka ut viktiga synpunkter medan jag läser. Här nedan tar jag fasta på några av Marie Kronmarkers viktiga tankar om det coachande samtalet.
Coachning är inte instruktion
Enligt Marie Kronmarker definieras coachning enklast genom att ställa den i motsats till instruktion och rådgivning, de två andra formerna av samtal som ofta förekommer på en redaktion och som är lika befogade som coachningen. I de två senare fallen är det ändå mindre fråga om en tvåvägskommunikation mellan dem som för samtalet än vid coachande samtal. Där utgår man nämligen från att journalisten är experten och den som ska komma fram till en lösning. Det sker genom att den eller de som coachar visar uppriktigt intresse, ställer frågor som inleds med frågeord (fast helst undviker varför-frågor som kan uppfattas som kritiska) och lyssnar. Lyssnandet och tystnaden har stor betydelse, i synnerhet som stöd för tankeproceduren hos den som man coachar.
I boken illustreras de olika nivåerna av coachande samtal med förenklade dialoger som kanske ger ett lite naivt intryck. Det här är Marie Kronmarker medveten om och hon utnyttjar det därför uttryckligen för att vinna i tydlighet.
Locka fram tilliten
Tempot och omständigheterna på en redaktion växlar och av den anledningen måste också de olika formerna av coachande samtal växla. Enligt Marie Kronmarker är det ändå viktigt att försöka börja i den coachande änden genom att skapa tillit och på det sättet locka fram de resurser skribenten har. På den punkten är jag synnerligen ense med henne. Om tilliten saknas, saknas också förutsättningarna för ett jämlikt samtal. Då är kanske utvägen att ta till rådgivning eller instruktion i stället – att växla upp en nivå, som hon uttrycker det – för att undvika att samtalet går i stå och i sämsta fall lämnar parterna med en känsla av misslyckande.
Femstegsmodellen
Marie Kronmarker redogör omsorgsfullt för de steg i själva arbetsprocessen där coachningen på ett naturligt sätt kan komma in och underlätta journalistens arbete från jobbidé till färdigt jobb. Det handlar om fem steg från idé till research och vidare till situationen mitt i processen samt före och efter publicering.
På de flesta redaktioner är det tyvärr vanligt att feedbacken kommer in för sent, när tidningen redan gått i tryck, och ofta i samband med ett brådskande morgonmöte samtidigt som innehållet i nästa dags tidning diskuteras. Om journalisten då inte har fått coachning på idéstadiet är det bäst att hålla sig till Marie Kronmarkers tumregel att spara de kritiska kommentarerna till ett samtal på tumanhand. Men ännu viktigare är det att faktiskt försöka hinna coacha före publicering och framför allt hålla sig till regel nummer två av hennes gyllene regler: ”Fråga gärna om det är något särskilt kollegan vill att du ska titta på.”
Ylva Forsblom-Nyberg