Recension: En inblick i språkpolisernas kamp mot språkets förfall

Sara Lövestam är vid det här laget ett bekant namn för de flesta som är intresserade av svenska språket. Många har tagit del av hennes språkspalter i Svenska Dagbladet, sett eller hört henne i radio- och tv-program, upplevt henne som entusiasmerande föreläsare på seminarier och konferenser eller läst hennes ungdomsböcker. Men allra mest känd är Sara Lövestam kanske ändå genom sina både pedagogiskt informerande och härligt underhållande böcker om svenskans grammatik, till exempel Grejen med verb och Grejen med substantiv.

I sin nyaste bok Handbok för språkpoliser (2020) tar hon sig an klassiska språkfrågor som till exempel sin och hans/hennes, särskrivning av sammansatta ord och engelskans inflytande, och detta i ett helt nytt format. Hela boken är nämligen uppbyggd kring språkpolistemat där de språkfrågor hon behandlar beskrivs som förbrytelser. Språkförbrytelserna är uppdelade i tyngre kriminalitet och lättare förbrytelser.

Lövestam ger handfasta råd för hur de olika språkpolistyperna ska förhålla sig till förbrytelserna.

Genast i inledningen får läsaren veta att hen blivit antagen till Språkpolishögskolan och om man redan anser sig vara en färdigutbildad språkpolis kan boken fungera som fortbildning inom området ‒ för en språkpolis kan aldrig slappna av eftersom folk ständig begår nya språkliga brott som de bör uppmärksammas på.

Alla språkfrågor som behandlas i boken belyses dessutom ur två synvinklar. Inom språkpoliskåren finns nämligen både bad cops och good cops och Lövestam ger handfasta råd för hur de olika språkpolistyperna ska förhålla sig till förbrytelserna. En good cop har ett mer pedagogiskt förhållningssätt och strävar efter att försöka få språkmissbrukaren att själv komma till insikt om att hen har fel, medan en bad cop kör med tuffare tag och angriper språkmissbrukarna med hela vapenarsenalen. Hen drar sig till exempel inte för att förlöjliga och håna missbrukaren och missbruket ‒ regler är till för att följas och avvikelser och ”språkutveckling” är endast av ondo.

Sara Lövestam beskriver språkpolisverksamheten och kampen mot svenskans förfall med varm humor och en ironisk touch som inte känns det minsta pekpinnig utan i stället nästan som en kärleksförklaring. Genom att beskriva hur man som språkpolis ska agera och tänka i olika språkfrågor avslöjar hon samtidigt det ibland rent absurda i språkpolisernas argumentering och agerande, utan att hon för den skull ställer sig över sådana synsätt. Hon skriver till exempel: ”En språkpolis har det inte alltid lätt. Språkpoliser föraktas ofta av språkliberala lingvister som endast tycker språkvariationer är intressanta, samtidigt som språkpolisens språkmissbrukande anhöriga stönande ber dem att ’för helvete sluta märka ord’.”

Vi som inte identifierar oss som språkpoliser, men som ständigt möter dessa på middagar och fester, i insändarspalterna och för att inte tala om på Facebook, får genom boken en inblick i språkpolisernas outtröttliga arbete. Greppet är helt enkelt genialt och boken erbjuder läsaren en såväl underhållande som intressant syn på ständigt återkommande och aktuella språkriktighetsfrågor.