Den här boken tycker jag om! Så reagerar jag spontant när jag läser Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare. Boken är lättillgänglig, lättläst och informativ. Bertil Molde träder fram som språkvårdare, folkbildare, nordist men också som mycket mer. Författarna sätter in honom även i andra sammanhang: i familjen, i vänkretsen, bland kollegerna, i miljön, i tiden. Sammantaget skapar detta ett kulturellt sammanhang där bilden av Bertil Molde får bredd och vidd och samtidigt en personlig touch, inte minst genom ett rikhaltigt urval av citat ur personliga brev och officiella dokument.

Språkspalter och poesi

Alla vi som studerade svenska och nordiska språk på 1960- och 1970-talen, även senare än så, har sökt vägledning i Svensk handordbok, Kommittésvenska och Svenska skrivregler, några exempel på böcker som gavs ut av Svenska språknämnden under Bertil Moldes tid som sekreterare och chef för nämnden. Vi har öst kunskap ur Illustrerad svensk ordbok där Bertil Molde hade hand om slutredigeringen, och hans Svenska i dag och Mera svenska i dag har bjudit oss på ett rikt urval ur hans språkspalter och svar på språkfrågor i dagspressen och i tidskriften Språkvård. Men få av oss vet om att han också skrev poesi och var en duktig versmakare och att han engagerade sig i studenternas teaterverksamhet. I något skede hade han till och med siktet inställt på en karriär som skådespelare.

De personliga avsnitten får alternera med berättelserna om hans karriär och yrkesverksamhet.

Sven-Göran Malmgren och Birgitta Agazzi har på ett tilltalande sätt berättat om Bertil Molde som person, vetenskapare, folkbildare och framför allt som språkvårdare. De personliga avsnitten om föräldrar, barndom, skolgång, högskolestudier, de första intrycken av hans vistelse i Århus, familje- och sällskapsliv i Lund och i Stockholm får alternera med berättelserna om hans karriär och yrkesverksamhet. Det greppet ger liv och personlighet både åt människan Bertil Molde och åt hans språkliga gärning.

Molde studerade nordiska språk vid Stockholms högskola men valde också in finsk-ugriska språk i sin fil.kand.-examen, vilket förklarar en del av hans intresse för finländska förhållanden. Under studietiden var han starkt engagerad i utåtriktad kursverksamhet, den som från 1942 också kallades Folkuniversitetet. De idéerna tog han med sig till universitetet i Århus där han parallellt med den ordinarie undervisningen startade Aarhusstudenternes Kursusvirksomhed.

Tiden före språkvården

Malmgren och Agazzi delar in Moldes liv i två huvudperioder. Den första sträcker sig från hans födelse till något som de ser som en vattendelare vid årtalet 1961 och den andra därifrån till hans död 1995. Den första perioden är mångfasetterad medan den andra helt domineras av Moldes insatser inom språkvården.

Den första perioden omfattar Moldes fem år som lektor i svenska vid universitetet i Århus och några aktiva år vid Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Tiden i Århus blev en lycklig period i hans liv och karriär. Där lade han också fram sin doktorsavhandling om källorna till Christian III:s bibel. När det blev dags att lämna Århus och vännerna, valde Molde att flytta till Lund och ordboken där. SAOB-redaktionen var väl inte en idealisk arbetsplats för den dynamiska och resultatinriktade Molde, konstaterar Malmgren och Agazzi, och ordboksarbetet gav inte optimal aktivitet. Det fanns utrymme för andra verksamheter. Molde utförde samtidigt huvudarbetet på en dansk-svensk ordbok och tog sig an ett extraknäck med slutredigeringen av Illustrerad svensk ordbok. Det är en aktiv Molde som Malmgren och Agazzi presenterar för oss.

Tiden på SAOB blev inte speciellt lång. Det var ett svårt val när Molde erbjöds chefsjobbet på förlaget Natur & Kultur. Det innebar också en flytt för familjen från Lund till Stockholm. Till en början trivdes Molde bra i förlagsvärlden men den aktiviteten blev ändå bara ett mellanspel.

Från början av 1950-talet inledde Molde sin karriär som medieprofil. Han framträdde i ett stort antal språkvetenskapliga program i radion, på sitt sätt en fortsättning på verksamheten inom det folkuniversitet som han omhuldat i tidigare år. Men han var också aktiv i tidningarnas språkspalter.

25 år på Språknämnden

Så småningom kom han in på den bana som Malmgren och Agazzi ser som hans andra huvudperiod, den inom svensk språkvård. Ett av kapitlen i boken, det längsta, ägnas åt hans tid på Språknämnden från 1960 till 1985. Författarna redogör klart och åskådligt för språknämndens tillblivelse och aktivitet. De berättar om grundandet, organisationsformen, arbetsuppgifterna, den nordiska språkgemenskapen, dvs. hela processen fram till omorganisationen och slutligen till inlemmandet i det som numera kallas Institutet för språk och folkminnen. Avsnittet tar utrymme i boken, men försvarar sin plats som bakgrund till Moldes verksamhet i nämndens tjänst. Som aktiv inom språkvården drev Molde principen att allt språkvårdsarbete ska bygga på en stabil språkvetenskaplig grund, och inte ge utlopp för allmänt tyckande och godtyckliga åsikter. För honom var anpassningen till mottagaren central, ibland anklagades han för att vara alltför accepterande. Men enligt honom själv var språket till för brukarna, inte för språket självt. Moldes tid på Språknämnden är en höjdpunkt i svensk språkvårdshistoria, konstaterar Malmgren och Agazzi.

För Molde var anpassningen till mottagaren central, ibland anklagades han för att vara alltför accepterande.

Boken avslutas med ett appendix där Moldes uppdrag sammanfattas i urval, där hans utmärkelser noteras liksom några utdrag ur tidskriften Språkvård och en förteckning över språknämndens utgivning under Moldes tid. I anknytning till käll- och litteraturförteckningen i boken noteras också de viktigaste böckerna och artiklarna som Bertil Molde skrivit. Den förteckningen hade gärna fått komma redan i appendixet eller tidigare.

Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bok om Bertil Molde bjuder på ren nöjesläsning för den som är intresserad av nordiska språk och språkvård men också av människan bakom verket.