På sitt Instagramkonto(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun) lägger Arga bibliotekstanten upp bilder på bland annat skyltar, annonser och lappar med språkliga vurpor som ger budskapet en annan innebörd än tänkt. Kontot med över 300 000 följare är oerhört populärt och har en aktiv skara skyltspanare som kontinuerligt bidrar med innehåll.
Bakom profilen hittar man Ann Denty, som mycket riktigt har jobbat på bibliotek, men numera är administratör på Alingsås kommun i Sverige. I skyltsvepen noterar man också en del anslag från Finland. "Jag har ett varmt förhållande till Finland och mina barn är faktiskt halvfinska", hälsar hon till Språkbruk.
1. Vad är ditt syfte och vad driver dig att fortsätta med dina spaningar?
I första hand är syftet att roa, både mig själv och andra. Humor är en stor del av min personlighet, att skratta och få dela med sig av roligheter är den största drivkraften.
Jag får in ett närmast ofattbart antal felskrivna skyltar och annonser.
Men det finns också en folkbildaranda hos mig. Det har kommit in direktmeddelanden från föräldrar och lärare som använt min Instagramsida i utbildande syfte, fast på ett mer underhållande sätt. Då blir jag väldigt glad och lite stolt. Det är inte bara trams och skoj som serveras utan förhoppningsvis kan man även lära sig något eller få sig en tankeställare.
2. Hur bedömer du språkkänslan på ett allmänt plan utifrån din specifika erfarenhet? Är slaget om det goda språket redan förlorat?
Jag får in ett närmast ofattbart antal felskrivna skyltar och annonser, men vågar inte svara på om de har ökat med tiden. På ett plan kan man märka att språket förflackas på grund av att färre läser böcker, vilket är väldigt tråkigt. Men jag har fortfarande förhoppningar om att trenden vänder. I många år har vi fått höra från icke-läsare att ingen kommer läsa böcker längre, att boken är död, men hittills har det inte skett och nya generationer läsare tillkommer hela tiden, glädjande nog.
3. Hur balanserar du kontot mellan att skratta åt eller skratta med oss och våra språkliga feltramp?
Jag är väldigt mån om att man inte ska skratta åt personerna som skrivit fel. Min ingång är språkets vidunderliga bredd och finurliga tvetydigheter, bara genom en saknad bokstav eller ett felaktigt placerat skiljetecken. Magiken i att en hel mening kan förändra innehåll genom en särskrivning.
Jag är väldigt mån om att man inte ska skratta åt personerna som skrivit fel. Min ingång är språkets vidunderliga bredd och finurliga tvetydigheter.
Därför undviker jag att publicera innehåll som uppenbart är skrivet av någon som av olika anledningar har svårigheter med språket. Sedan kommer det alltid finnas följare som är fördömande och ojar sig över förfallet, men det är absolut inte mitt syfte.
4. Är det någon särskild förändring du har noterat under årens lopp när det gäller typer och frekvenser av språkfel?
Jag vet inte om det är någon förändring, men jag har lagt märke till det finns en utbredd okunskap om det korrekta bruket av citationstecken. Många använder det för att markera ett eller flera ord i texten, vilket blir lite missvisande då det istället kan framstå som ironiskt. Det är lite trist om småföretagare utsätts för fniss och gliringar på grund av en skylt, och om det kan hjälpa till att upplysa åtminstone någon så är jag nöjd.
Jag har några gånger på skoj frågat följarna vilket som är viktigast, att ha rätt eller ha vänner. Förvånansvärt många svarar på allvar: att ha rätt.
5. Hur arg är Arga bibliotekstanten egentligen (explicit över språkbruk och språkfel)?
Väldigt lite arg, jag har egentligen en ganska liberal inställning till hur man skriver, det viktigaste är ändå att man kan göra sig förstådd. Jag har några gånger på skoj frågat följarna vilket som är viktigast, att ha rätt eller ha vänner. Förvånansvärt många svarar på allvar: att ha rätt.
Själv föredrar jag upplysning och läsfrämjande hellre än att läxa upp och förlöjliga.
(Sen är jag allergisk mot när man skriver dem istället för de, så det får folk gärna sluta med.)
