Under vårt sista möte med Estlandssällskapet den 31 mars hemma hos Ingegerd såg hon med iver fram emot sin kommande resa, en kryssning på Donau. Under de senaste åren hade hennes hälsa försämrats, men det hindrade henne inte från att göra det hon älskade, att bese världen under årliga resor: "En resa till ska jag nog orka med!" Föga anade hon att Donauresan skulle komma att bli hennes sista. Hon avled i Passau knappa tre veckor senare.
Ingegerd ägnade sitt yrkesliv åt nordistiken. År 1985 disputerade hon för doktorsgraden med en avhandling som behandlar ledstruktur och ledföljd i bisatser i äldre svenska. Hon var anställd vid Jyväskylä universitet, Tammerfors universitet, och verkade under de sista åren av sitt arbetsliv vid Helsingfors universitet. Hennes specialiteter var grammatik, kontrastiv analys, textstruktur och översättning, områden inom vilka hon publicerade ett flertal böcker och artiklar. Hon var väl insatt i de nordiska språken och deltog regelbundet i de nordiska språkmötena som representant för Svenska språknämnden i Finland. Där knöt hon många professionella kontakter och privata vänskapsband med andra nordister.
Sin kompetens omsatte Ingegerd även i arbetet inom Studentexamensnämnden, där hon som ledare för censorsarbetet i ämnet modersmål fick en god inblick i hur unga människor formulerar sig skriftligt. I sitt arbete vid Språkinstitutet arbetade hon även med fortbildning för översättare och engagerade sig i arbetet med att lära myndigheter att skriva klarspråk.
Ingegerd bildade aldrig familj, men hon hade en stor vänkrets. Som barn gick hon med i scouterna, i en grupp som håller samman än i dag. Vid hennes jordfästning sjöng hennes scoutkamrater ett gripande tapto vid kistan. Ingegerd ägnade även mycket tid åt kontakterna med Estland, och de kulturella och sociala projekt som föreningen Estlandsvännerna genomförde. Hon blev föreningens sista ordförande, och såg med vemod medlemskåren åldras, vilket ledde till att Estlandsvännerna slutligen omvandlades från en registrerad förening till ett icke registrerat sällskap, sällskapet Estlandsvännerna.
Efter att i yngre år ha njutit av somrarna på sin sommarstuga och båtliv på Östersjön började Ingegerd efter sin pensionering göra långa resor. Hon besökte bland annat Galapagosöarna, Spetsbergen och Antarktis och gladde sina vänner med livfulla skildringar av vad hon upplevt. Bland reskamraterna på långresorna fick hon nya vänner som kom att betyda mycket för henne.
Vi är många som minns Ingegerd med värme; kolleger och nordistvänner, studenter, Estlandssällskapet, vännerna i S:t Mikaelförsamlingen och Peeteli gatubarnshem i Tallinn och inte minst hennes kusin, kusinbarn och guddotter.
Carita Rosenberg-Wolff, kollega och vän
Karin Owren, aktiv Estlandsvän