”Juridisk svenska är ett helt nytt språk – som att lära sig utrikiska.” Det budskapet förmedlar en lärare till studenter på första terminen på juridikutbildningen vid Uppsala universitet. I en avhandlingsstudie har jag undersökt vilka språkliga normer som kommer till uttryck i juridiklärares skrivundervisning och kommentarer till studenternas texter.
Det är intressant att som språkvetare undersöka språkanvändning i juridiska sammanhang. Att det viktigaste arbetsredskapet för en jurist är språket är någonting som juridikstudenter lär sig tidigt i utbildningen. I kursinformationen för termin 1 betonas förmågan att ”klart, felfritt och väldisponerat lägga fram juridiska fakta och lösningar både skriftligt och muntligt”.
Min studie gäller juridikutbildningen vid Uppsala universitet. Det är en utbildning med många studenter och många sökande, och studenterna är måna om att få bra betyg. Utbildningen ställer höga krav på självständigt arbete.
För att få en bild av utbildningsvardagen följde jag i början av min undersökning två seminariegrupper under den första terminen. Jag har också under flera terminer suttit med vid olika typer av undervisning där skrivande tas upp. Kännedom om utbildningen har jag också fått genom enkäter till studenter och intervjuer med lärare och studenter. Min materialinsamling ägde rum främst mellan åren 2002 och 2006. Några inslag i utbildningen har förändrats sedan dess, men huvuddragen är de samma.
Uppläggning av skrivträning och textbedömning
Till villkoren för studenternas skrivande hör uppläggningen av skrivuppgifter och textbedömning. Jag har främst undersökt det första året av juridikutbildningen, då uppmärksamheten på språket är en viktig del av lärarnas bedömning av studenternas texter. De texter som studenterna skriver benämns pm. Olika rutiner som omger pm-skrivandet kan inverka på hur studenterna tar tillvara lärarnas kommentarer. Vid genomgång av ämneshantering och språkanvändning i texterna på termin 1 har lärare ofta inte lämnat tillbaka de bedömda (och rättade) texterna förrän i slutet av lektionen. Lärarna säger då till studenterna: ”Annars sitter ni och tittar så mycket på poängen.” Studenterna har alltså inte sina texter framför sig vid lärarens genomgång.
Texterna bedöms anonymt, med kodnummer i stället för studentens namn. Det finns en rättvisetanke bakom anonymiteten vid pm-bedömning. Värnandet om rättvisan tar sig ett konkret uttryck som jag har noterat med intresse: Flera av lärarna går ut ur rummet innan studenterna får sina texter för att inte se vem som tar ett visst pm. Av lärarnas förklaring till förhållningssättet framgår att de anser att det är viktigt. ”Vi går ut – vi vill hålla anonymitetsskyddet högt”, säger en lärare. En annan lärare beskriver det som en symbolhandling.
De flesta av studenterna uppskattar att deras texter bedöms anonymt, vilket är begripligt. Det finns dock en risk att möjligheten till en analytisk dialog mellan studenter och lärare kring textkommentarer, textmönster och språknormer försvåras.
Ett inslag i juridikstudenternas språkliga inskolning är skriftligt material som förmedlar språkråd. Det är främst handboken Att skriva juridik. I början av min studie användes den tredje upplagan, som utifrån sin färg och funktion fick benämningen rosa bibeln. I handboken (s. 15) betonas språkanvändningens betydelse: ”Det går helt enkelt inte att bli en bra jurist om man inte skriver väl.”
Juridiklärarna i min studie hänvisar ofta till handboken, särskilt när det gäller olika slags formalia. Bland både lärare och studenter skiftar dock uppfattningarna om boken. En del studenter på termin 1 tycker att boken ges för mycket tyngd:
Det finns andra sätt att se på språket som ej ges utrymme. Men för många skulle det kanske förvirra om flera olika synsätt godtogs. (enkätsvar termin 1)
En student på sjätte terminen menar att det enligt den pm-rättande läraren var fel att använda sig av Att skriva juridik: ”För enligt han ska man läsa den boken kritiskt och inte göra som det står i den.”
I en enkät har studenter på termin 1 fått bedöma i vilken grad olika former av undervisning och handledning kring pm-skrivandet varit till hjälp. På en skala 1–6, där 6 innebär ”i hög grad”, får Att skriva juridik 4,5. Alla övriga inslag värderas lägre, däribland ett informationsblad om pm-skrivande, seminarielärarens handledning och en föreläsning om att skriva juridik.
Skriftliga textkommentarer
Kärnan i mitt material utgörs av juridiklärares skriftliga kommentarer till studenternas texter. Spännvidden i antalet lärarkommentarer i en text är stor. I texterna, som är 4–7 sidor långa, finns det mellan 3 och 124 kommentarer. Medeltalet är 41, något fler på termin 1 än på termin 2.
Jag har undersökt vilka textnivåer som lärarnas kommentarer gäller. De kategorier som jag använt går från textens yta (typografi, rättskrivning och formalia) till mer komplexa kategorier, däribland meningsbyggnad och textstruktur.
Kommentarer till ordval och stil dominerar på termin 1, och det är väl ett förväntat resultat. På termin 2 är innehållskommentarer vanligast. Något som förvånat mig är att så få kommentarer gäller texttyp, genre och syfte (mellan 1 och 2 %). På ett indirekt sätt berörs genre i kommentarer till ordval och stil, eftersom det då ofta handlar om att studenterna missar i genreträff. Det kan vara svårt för lärarna att förmedla en konkret bild av hur genren ser ut. Ett sätt för studenterna att förstå genrens utmärkande drag är att jämföra med sina tidigare skriverfarenheter: ”Någon borde förklara mer ingående skillnaden mellan gymn. uppsatsskrivande med inledning, syfte o allt annat och juridikpmskrivande!” (enkätsvar termin 1). En del studenter efterlyser tydligare textmönster, men exempeltexter förekommer mycket sällan i undervisningen.
Enligt min uppfattning är lärarnas kommentarer till ordval och stil ganska ofta svåra att förstå. För studenter som inte på förhand har en bild av hur de stilistiska idealen ser ut kan det vara svårt att tillämpa kommentarerna på ett konkret sätt i den egna texten. Lärarna är mycket återhållsamma med att ge studenterna alternativ till de formuleringar som markeras i texterna. Ett vanligt inslag i de nya studenternas språkanvändning är att de använder formuleringar som ligger nära stilen i rättsfall eller rättsvetenskaplig text. Det kan leda till störande stilskillnader och onödigt stela texter. Kommentarerna ordval och uttryck åtföljs sällan av någon förklaring och de ger därför inte så konkret vägledning i hur språket kan bli smidigare. LK i exemplen nedan står för lärarkommentar.
Att kunna utge uppfordran om anbud LK: ordval
erhåller köparen således ett stort skyddsvärde i situationer LK: uttr
Enligt KöpL 27 § 1 st. åligger det säljaren skadeståndsskyldighet för direkt förlust LK: uttr
Det är dock rimligt att anta att kommentarerna på ett implicit sätt bidrar till studenternas bild av hur de stilistiska idealen ser ut. Successivt anpassar studenterna sitt språk till de språkmönster som de möter. Språket i kurslitteraturen har naturligtvis en viktig inverkan på denna anpassningsprocess. Några av de studenter som jag intervjuat betonar den insocialiserande verkan som en intensiv läsning av rättsfall på termin 3 haft. Även i T6-studenters enkätsvar framkommer uppfattningen att språkanvändningen utvecklas och påverkas mest av läsningen av rättsfall.
Vikten av precision
När jag i avhandlingen sammanfattar och karakteriserar de språkliga budskap som juridiklärarna förmedlar till studenterna, lyfter jag fram precisionens betydelse.
Precisionen utgör ett övergripande krav på studenternas texter. I en handbok för T1-studenter skriver en av juridiklärarna: ”en felfrihetens målsättning för dig som PM-författare kan ses som klart realistisk” (Examinationer. Melander 2006:26). Skrivfel är slarv, och slarv ger ett ”oseriöst intryck”.
När en lärare på termin 2 vid en pm-genomgång konstaterar att det fortfarande finns formaliafel och stavfel blir hon lite skarp i rösten och säger till studenterna att det inte skall behövas:
Ser slarvigt, nonchalant, störigt ut. Man blir bara irriterad. Det är bara korrekturläsning som gäller. Väg varje ord på guldvåg, som Högsta domstolen.
Att iaktta formaliaregler är ofta viktigt i akademiska sammanhang. I det juridiska akademiska sammanhanget framstår formalia som ett honnörsord. En av lärarna på termin 1 säger med märkbar stolthet:
Vi är noga med det på det här stället, vida berömda som formaliafascister.
Utformningen av meningsbyggnaden behöver också präglas av precision. Studenterna får ofta rådet att skriva enkelt, men det kan vara svårt för dem att omsätta rådet i praktiken. I kurslitteraturen är meningsbyggnaden inte alltid så enkel. I kursmaterial från termin 1 förekommer exempelvis fjärdegradsbisatser, vilket kan åskådliggöras så här:
I denna fråga är till en början att anmärka
att som skäl till
att frågor rörande konflikter om bl.a. grav-
sättning över huvud skulle få föras till för-
valtningsdomstol
framförts
att det inte helt kunde uteslutas
att de tvister
som det kunde bli frå-
ga om att pröva
rör sådana civila rättigheter och
skyldigheter
som omtalas i konventionen
och som alltså berättigar till rättegång inför
domstol
Juridiklärarnas påpekanden gäller ofta att den stilistiska precisionen i studenternas texter inte motsvarar kraven. Det är viktigt att det juridisk-språkliga tonläget är gott. I handboken Examinationer använder författaren bildspråk för att beskriva juridikstudenternas språkliga inskolning. ”Att finna en juridisk ton – en ny körmedlems sånglektioner” lyder en avsnittsrubrik, och i avsnittet skildras ett scenario (s. 28):
Den vanligaste kommentaren i den nyblivne studentens alster är nog att läraren markerat ett ord eller en del av en mening, och i marginalen skrivit ”ordval”, ”uttryck”, eller liknande. Med en sådan formulering avser hon normalt att visa för studenten att promemorietexten i det aktuella avseendet inte håller en lämplig juridisk ton. Det är ostämt och låter falskt. Samtidigt är det vanligen inte grammatiskt fel. (Du måste därför skilja rådgivande synpunkter från direkta anmärkningar). Frågar man läraren vad hon menar med sin kommentar blir hennes svar troligen föga upplysande: ”En jurist skulle inte skriva som du har gjort.” Pressar du henne kan hon nog säga varför det förhåller sig på detta sätt, eller rentav ge ett konkret förslag till förbättring. Vad hon däremot inte kan göra, vad som är omöjligt att göra, är att uppställa regler för hur språktonen skall tas.
Juridikstudenterna får alltså hitta den juridiska tonen på ett i hög grad implicit sätt. I Examinationer ges viss vägledning; uttryck med ojuridisk ton är sådana som är:
– Vardagsnära eller banala
– Opassande värdeladdade
– Onyanserade eller spekulativa
Kravet på precision gäller i hög grad ordval (”Väg varje ord på guldvåg”). I en nomenklaturlista med markeringar som lärarna kan använda anges att kommentarerna ordval och uttryck avser sådant som ”passar dåligt in i den juridiska tonen”. Studenterna måste undvika talspråkliga formuleringar, men språket får heller inte ha en alltför tung prägel:
I föreliggande promemoria skall remissvar avges på Ärvdabalksutredningens förslag till lagändring i SOU 1998:100. LK: 1800-tal Skriv modern svenska!
Det här exemplet från termin 3 är intressant eftersom det visar en student som efter tre terminer tycks mer präglad av bilden av det upphöjda juridiska språket än av utbildningens budskap om enkelhet i språket. Läraren säger ifrån; det är ”modern svenska” som gäller.
Ibland har detaljer stor betydelse. En student använder ordet NJA-fall och får kommentaren talspråk(NJA, Nytt juridiskt arkiv, är en samling rättsfall). Valet mellan ett lämpligt, dvs. korrekt, och ett olämpligt, dvs. felaktigt, ord kan ha starkt symbolvärde: Läraren menar att NJA-fall är absolut oacceptabelt i skriven juridisk svenska och att det signalerar amatörmässighet.
Intressant att notera är att ordet faktiskt förekommer i Att skriva juridik (”Ett NJA-, RÅ- eller JO-fall är ofta omfattande”). Det visar att bilden av vad som är korrekt ordval inte är enhetlig. Uppfattningen att skrivfel och felanvändning av ord vittnar om inkompetens säger dock något om den juridiska språkliga gemenskapen. En juridiklärare belyser i ett e-brev till mig normerna korrekthet och precision:
Jurister är formalister, i en viss mening. Innehåller en text t ex märkbara stavfel, bara några stycken, så spelar det typiskt sett mindre roll vad den faktiskt innehåller – den kan avfärdas kategoriskt, är inte värd att ta på allvar. […] I juridiken är kvalitet ofta detsamma som precision (vilket har att göra med att juridiska resonemang fungerar på ett sätt som kan jämföras, men inte likställas, med logik, programmering eller matematik – ett litet fel någonstans och allt kollapsar). Det juridiska språket är tekniskt, och det är (relativt) enhetligt. Mot den bakgrunden tror jag att man kan förstå många juristers instinktiva motvilja mot argumentet att man kan bortse från formalian ”bara man förstår vad som menas”, och det samma kan väl sägas om eventuella pluralitetssträvanden.
För studenterna kan höga språkliga krav vara något betydelsefullt. En student på termin 1 för i ett enkätsvar fram följande appell:
Sprid de höga språkliga kraven till alla universitetsutbildningar! När vi pluggar hårt och tycker vår kunskap är viktig, måste vi även kunna förpacka den på ett värdigt sätt. Det är inte kul när folk i yrkeslivet sedan kanske undrar var man har studerat med så dåliga formuleringar/grammatik/stavfel. Det drar ett dåligt rykte över hela universitetet. Därför: Sprid det till alla!!!!!
Lärares påpekanden om brott mot språknormer blir pusselbitar när studenterna bygger upp sin bild av språket ”juridiska”. Vid pm-handledning på termin 1 kommenterar en lärare ett olämpligt ordval i en studenttext:
Där har jag reagerat mest: ordet beklämmande. Om ett justitieråd säger beklämmande skulle han svära.
Studentens ordval kan förmodligen ses som ett exempel på opassande värdeladdade uttryck. Juristers förmåga att förpacka kunskapen på ett värdigt sätt kan hamna i strid med behovet av ett språk som är begripligt för de medborgare eller klienter som skall läsa juristens texter. Journalisten Maciej Zaremba tecknar en kanske något tillspetsad men dock tankeväckande bild av medborgarens möte med juridiskt språkbruk (Dagens Nyheter 2006):
Här tvingas jag till en kulturhistorisk utvikning. Om Sverige har ett språkproblem, är det inte Rinkebysvenskan. Det är Riddarholmstugget. Jag fick gå på kurs för att förstå allvaret i justitierådets anmärkning. Hur många vet att ”anmärkningsvärt” är en grov svordom på den dialekten? Står det så i en utredning betyder det ”helt oacceptabelt”. Skriver de ”synes måhända mindre väl lämpad för uppgiften” menar de ”helt inkompetent”.
Det juridiska språket kallas ibland juridiska av lärarna, och jag använder den benämningen i avhandlingens titel. Jag vill fånga uppfattningen att juridisk språkanvändning är någonting mycket speciellt som juridikstudenterna står utanför och skall erövra. Jag uppfattar det som att benämningen används med en skämtsam distans till den egna språkanvändningen, samtidigt som det finns ett allvar. Det gäller att tränga in i dessa språkliga mysterier, att bli en av de invigda. Inskolningen påverkas av – men skapar också – en språklig, kulturell och social praktik som delas av dem som ingår i klubben.
I metodhandboken Tolkning och tillämpning (Melander & Samuelsson 2003:193) möter studenterna en betoning av juristskråets språkliga särart. Det slås där fast att det finns en språklig gräns: ”Jurister talar ett språk som är främmande för icke-jurister.”
Juridikstudenternas språkliga inskolning präglas av att juridiken utgör en form av kultur. Vid pm-handledning på termin 1 uttrycker en lärare att det handlar om att ”mer eller mindre pressas in i en språkkultur”. En annan av juristerna i min studie lyfter i e-post till mig fram de speciella kvaliteter som finns i juridiskt språk: ”den elegans, den skönhet i språket som kan kallas juristkultur”.
Många juridikstudenter har svårigheter med sitt skrivande i början av utbildningen, men de flesta blir under utbildningens gång inskolade i det språkbruk som de behöver behärska för att kunna argumentera på ett juridiskt giltigt sätt. Denna inskolning är delvis resultatet av en ofrånkomlig process och kan beskrivas med en formulering från handboken Tolkning och tillämpning (Melander & Samuelsson 2003:194) i ett avsnitt om ”mötet med juridiken”. Studenterna uppmanas att ”låta sig insocialiseras, låta sig, så att säga, sjunka ned i de juridiska kulturlagren”.
Kanske kan mekanismerna i juridikstudenternas språkliga inskolning sammanfattas i det citat som inleder avsnittet. Bokens författare väljer att låna en röst från en science fiction-serie med kultstatus. Varifrån citatet är hämtat anges inte. Bokens läsare förväntas nog känna igen detta inslag i Star Treks universum:
You will be assimilated. Resistance is futile.
– The Borg Collective
Referenser
Jensen, Ulf, Rylander, Staffan & Lindblom, Per Henrik, 2006: Att skriva juridik. Regler och råd. 4 uppl. Uppsala: Iustus förlag.
Melander, Jan, 2006: Examinationer. Betraktelser över juriststudenters skrivande. Ordpolisen HB.
Melander, Jan, & Samuelsson, Joel, 2003: Tolkning och tillämpning. 2 uppl. Uppsala: Iustus.