Det finns skillnader i arbetsbilden för forskare och för journalister som gör att det är bäddat för missförstånd när de två ska mötas och de vetenskapliga rönen ska förmedlas till en större allmänhet.
Seriös forskning kräver dels ordentligt med tid, dels är den per definition sådan att den gärna komplicerar och nyanserar bilden av verkligheten. Det ingår i vetenskapens natur att ny kunskap omkullkastar tidigare teser.
Journalistiken, särskilt nyhetsjournalistiken, jobbar däremot alltid mot en deadline och har som uttrycklig ambition att dels förenkla, dels komprimera.
Utgångspunkten för ett samarbete där båda känner sig nöjda med slutresultatet är alltså inte särskilt hoppingivande. Låt oss titta närmare på det.
Forskarens farhågor
Jag är inte forskare, men jag antar att farhågorna på forskarhåll är ungefär följande då man blir kontaktad av en journalist:
Att ens forskningsresultat inte blir korrekt återgivna (”Jag sade absolut inte så där!”). Att det man redogör för i sin forskning förenklas alltför mycket (”Det är inte alls så där svartvitt!”). Att ens forskningsresultat återges utan nödvändig kontext (”Det där är ju bara en liten ovidkommande detalj i sammanhanget!”), eller att man förutsätts uttala sig om sådant man inte känner till (”Det där hör inte till mitt forskningsområde!”).
Det finns säkert också andra dubier som många forskare hyser visavi journalister, men det här är sådant jag snappat upp under min egen yrkesutövning. Det är möjligt att jag tolkat vissa reaktioner fel.
Journalisternas frustration
Vad journalisterna är frustrerade över tror jag mig däremot känna till mycket väl.
För det första: att vi inte hittar någon som ens vill uttala sig om ämnet i fråga. Det är ibland ett ändlöst ringande och mejlande. En annan källa till frustration är ”å ena sidan, å andra sidan”-svar, det vill säga forskare som inte vill eller kan säga något entydigt och lättfattligt som öppnar sig för en större allmänhet.
Ofta blir dessutom det akademiska språket och begreppsapparaten exkluderande för mannen på gatan. Ord som paradigm, diskurs, metodologi och så vidare är vardagsmat inom vetenskapssamfundet, men rena grekiskan för många andra.
Ord som paradigm, diskurs, metodologi och så vidare är vardagsmat inom vetenskapssamfundet, men rena grekiskan för många andra.
Slutligen finns det inte alltid förståelse för den tidspress journalister jobbar under. Om nyheten sker i dag, så räcker det tyvärr inte med en intervju om ämnet ”nästa tisdag”.
Så hur ska vi mötas halvvägs? Hur ska vi hitta en kompromiss där båda parter känner att deras egna behov i sammanhanget blir tillgodosedda?
Om jag börjar med oss journalister, så måste vi lära oss en större ödmjukhet inför den vetenskapliga forskningen; inse att den inte alltid kan omformas och uttryckas på ett sätt som möter den snabba nyhetsrapporteringens krav på stringens och lättfattlighet. Vi kan också bli bättre på att berätta vad vår avsikt med intervjun är, och vilka exakta frågeställningar vi söker svar på, det vill säga vad vår tilltänkta vinkling är i den aktuella artikeln (eller i tv- eller radioinslaget).
Forskning för den som inget vet
Mina konkreta tips till dig som forskare är följande:
Fundera på hur du skulle berätta om din forskning för en icke-insatt person, någon som inte rör sig i akademiska sammanhang och överhuvudtaget inte har en förförståelse för ämnet i fråga. Din ytligt bekanta granne, din gamla skolkompis som du inte sett på flera år. Hur skulle det då låta?
Eller ta det ännu ett snäpp längre. Hur skulle det låta om du bara hade en minut på dig att berätta om din forskning? Att redogöra för en doktorsavhandling på en enda minut låter som en övermäktig uppgift, men det är trots allt ungefär det som journalister ibland tvingas göra (med varierande framgång ska medges …).
Våga vara pedagogisk
Ett annat tips är att helt enkelt våga vara pedagogisk, att inte utgå ifrån att folk vet så mycket (för det gör de inte, åtminstone inte det stora flertalet). Journalister rapporterar ju inte för ditt forskarkollegium, utan för den breda allmänheten.
I dina diskussioner med journalisten inför själva intervjun, kom ihåg att inte heller journalisten känner till ditt ämne. Hen kan ha fått uppdraget bara någon timme innan, så var inte rädd att ge en kort introduktion till det ämne som behandlas, att ”backa bandet lite” innan själva intervjun. Det kan räta ut många onödiga frågetecken.
Då jag handlett nya journalister som ska göra sina första nyhetsinslag har jag gett dem rådet att fundera på vad de kände till om ämnet de ska rapportera om innan de fick uppdraget. Jag uppmanar dem alltså att tänka sig tillbaka till stunden innan de började ringa runt och ta reda på och sedan skriva sitt artikelmanus utgående från vad de själva visste i just den stunden. På så sätt kommer man som journalist förmodligen ganska nära det som också publiken kan tänkas känna till om ämnet.
Detsamma gäller presentationen av forskningsresultaten. Vad visste du som i dag är forskare om ämnet du forskar i innan du hade tagit dig an det eller innan du inledde din forskarbana?
Ungefär så mycket vet också publiken.
Du kan tillräckligt mycket
Slutligen, var trygg i din expertis. Du kan tusen gånger mera om ämnet än de flesta andra. Om du får en fråga som inte gäller exakt ditt eget specifika forskningsområde, så kan du sannolikt alldeles tillräckligt mycket om det för att tillgodose det behov som journalisten har för sitt korta nyhetsinslag.
Var trygg i din expertis.
För att ta ett karikerat exempel: om du är expert på hästmyror, så kan du antagligen tillräckligt för att uttala dig om myror överlag. Jag har ibland stött på vad jag upplever är en överdriven ängslighet bland forskare. Man vill inte uttala sig alls om frågorna inte gäller det lilla avgränsade område man själv känner till allra bäst. Kanske är det av lojalitet gentemot kollegor (”Forskaren B kan nog det här mycket bättre än jag”), men ängsligheten tjänar trots det inte allmänheten och dess behov av information och analys.
Be att få kontrollera citat
Känns det fortfarande som att det här lämnar fältet öppet för en massa missförstånd och feltolkning från journalistens sida, så kom ihåg att du har rätt att kontrollera dina citat. Alla seriösa, etablerade medier följer någon form av etiskt regelverk för branschen, och åtminstone i Finland har intervjuobjektet enligt Journalistreglerna rätt att granska sina utsagor för eventuella felaktigheter.
Det betyder inte att man har rätt att kräva ändringar i hur journalisten valt att vinkla sin rapportering, men nog att ens egna uttalanden återges korrekt. Hur du själv framstår i sammanhanget kan du alltså till stora delar påverka.
Ett viktigt samarbete
Avslutningsvis vill jag framhålla att det här samarbetet (alltså att forskningsresultaten faktiskt når en bredare allmänhet) blir allt viktigare i en situation då det allmänna kunskaps- och vetenskapsföraktet breder ut sig på alla fronter. Det har knappast någonsin tidigare varit så viktigt att vederhäftig, gedigen forskning får större spridning som motvikt till all den desinformation som sprids.
Också mot den bakgrunden är det av yttersta vikt att forskare och journalister möts på vägen och gör gemensam sak.