Paula Wilson (PW) avfärdar min kritiska recension genom att ifrågasätta mina kunskaper i nordisk ortnamnforskning. Hennes missförstånd av min text och behandling ax exemplen avslöjar dessvärre igen, liksom hennes bok gjorde, att fastän hon har läst på sig mycket data, saknar hon förståelse för materialet och insikt i de elementära språkhistoriska lagbundenheter som en ortnamnsforskare bör behärska.
Jag har inte förnekat att dativformer i namn som Bötom och Täktom (eller andra gamla kasus) kan stå kvar i ortnamn. Vad jag har påpekat är att man inte kan återfinna en förled i bestämd form ackusativ eller dativ i en konstruktion av typ Öödenaböle härledd ur ordet ö. (s. 179). En sådan namnbildning kan oberoende av tidningsperspektivet aldrig ha existerat. Den hade för namngivarens språköra varit lika omöjlig som ett finskt **Saarellekylä. Detta förklaringsförsök bör också för en lekman åskådliggöra hur vilsekommet PW laborerar med sitt material.
Det finns dessutom skäl att påpeka att de kvarstående ändelserna i namn som Sundom och Kungdom inte uppvisar någon ljudhistorisk ”stelning” och alltså inte är analoga med ett indoeuropeiskt *-om, som PW tror skulle ha kunnat besparas från fonetisk nedslitning sedan urindoeuropeiskt tid (s. 322 ff). PW blottade i debatten i Hbl (23.1. och 26.1.2008) att hon inte ens påstötningar har satt sig i skillnaden mellan ljudlagsbetingade språkförändringar och förenklingar av böjningssystemet utan framhärdar i sina förfelade och ohållbara metodologiska premisser angående ljudlagar (se s. 168 f.)
PW försvarar nu ovan sina felaktiga etymologier för finska ord med att de ”är irrelevanta när målet är att visa, att [svenska] ortnamnselement kan ha svensk eller germansk bakgrund”. Mot den bakgrunden är det besynnerligt att hon i sin bok som ju min recension behandlar, återkommande våldför sig på finska etymologier i sitt avsnitt om ”förmodade finska namn” på sidorna 114-136. Hennes uttalade mål där är att avfärda de finska originalen med hänvisning till deras germanska ursprung (s.116).
PW upplever min kritik speciellt orättvis då jag försvarat ett finskt ursprung för Ri- Riihi- mot hennes förslag (s. 204-205) att förleden skulle härröra ut det ytterst romanskättade ordet revir som uppträtt i svenskan sedan 1600-talet. Nu i sitt genmäle, uppenbarligen varse om behovet att släta över sin blunder, vill hon byta ut sin förklaring till svenskans ria, som väl i och för sig inte helt kan uteslutas för alla belägg. För Rilax del vilar i alla fall härledningen från *Riihilaksi stadigt på att förleden bör anses inlånad tillsammans med efterleden, som är finsk.
Komisk blir det när hon anför ”över 5 000” träffar med sökmotorn i Kartsök för en förled Ri- i Sverige. Bland dessa 5 449 träffar finner man – väl kännetecknande för denna kvantitativa icke-metod – framför allt en uppsjö av irrelevanta namn som Riddarholmen, Rinkeby, Rimpijänkkä, Rivggotjåhkkå, samt fastighetsnamn som Riksbanken, Ritblocket, Ringhals kärnkraftverk osv.
PW:s användning av i-omljudet i Helsing-fors (hälsning- <*halsa + *ingaR) för att datera namnet till järnaåldern förbiser att det är en sekundärt härledd namnbildning (till hälsning). Jag har inte bestridit att hälsning- ’person från Hälsingland’ är äldre än det vikingatida omljudet – för en språkhistoriker är detta elementärt. Min argumentation i recensionen bygger faktiskt på den insikten, vilket inte torde ha förbigått en mer uppmärksam läsare. Landskapsnamnet Hälsing-land är förhistoriskt, men de allra flesta av ett hundratal andra namn på Hälsing-/Helsing- i Sverige (se databasen Kartsök) är nog yngre datum.
Slutligen kommer Wilson till huvudmålet för min kritik, det urskiljningslösa insamlandet av ”formvarianter” från olika århundraden och från västergermanskt och gotiskt språkområde. Stödande sig på en tvivelaktig förklaring av Auvaisberg invid Åbo tar hon upp försvaret för ett påstått germanskt namnelement ”*au, awe, ahva ’vatten’; ’ö’; land vid vatten’”, som hon i boken på s. 133 anser vara ursprunget för bl.a. svenskans –ava (i ortnamn) och finskans aava ’öppet landskap’.
Först måste den felaktiga rekonstruktionen **au tillbakavisas, som hon påstår ha föregått ö fram till 900-talet. Mellan urnodriska *auju- och sena runsvenska *øy /fsv. ö) kan aldrig ha funnits något **au eftersom *au- måste ha genomgått i-omljud senast då *-j(u)- har fallit.
Exemplet hon anför åskådliggör också än en gång hur fatalt hon korsbefruktar sitt resonemang med olika etymologier:
1) svenskans å<fsv. a ahwu- (inte PW:s ahva-som hör gotiskan till)ahwo – ’strömmande vatten’
2) finskans aava av omstridd samisk eller finsk-ugrisk härkomst
3) en svensk ortnamnsefterled –ave, -ava ’sumpigt ställe, sank äng, gungfly; (ofta säckformig) vik eller bukt, i synnerhet i vattendrag; (tillbakaströmmande) bakvatten’, ytterst från förgermanska *aban-, tidigt inlånat i urfinsk-samiska *apaja ’bukt i å/sjö, smal vik, fångställe’
4) västergermanska ”kusiner” till ordet ö < urg. *agwio – (jfr s. 190-191, PW felaktigt **awgja)’ ö, holm, strandäng, vattensjuk äng’, för vilka PW anmärker att hos oss ”närmast den europeiska betydelsen kommer förklaringar som ’ö; bukt i älv; tillbakaströmmande vatten’” (jfr etymologi nr 3 ovan).
I sitt genmäle försvarar PW sina etymologiskt brokiga samlingar av ”formvarianter” med att ”utsträcka tidsperspektivet bakåt”, till 500 f.Kr. Ovanstående exempel visar att t.o.m. de i sista hand rotbesläktade etymologierna 1 och 4 har hållits tydligt isär från tidig urgermanska och inte bör sammanblandas. Om man däremot godtyckligt väljer och vrakar bland västergermanska skrivformer som au, ag, av, eg, ave, effe )s.190) kan man alltid se en eller annan tillfällig likhet kors eller tvärs. Om PW föreställer sig att t.ex. frisiska eller flamländska sjöfarare har namngett våra orter borde hon redovisa för det explicit. Men det är förståeligt att hon inte vill göra det, då det u ingalunda skulle bevisa henens bebyggelsepolitiska manifest.
Slutligen vill ja påpeka att Wilsons hänvisning till ”positiva och uppskattande” bedömningar av hennes bok är vilseledande i många avseenden och stöder sig helt på inlägg av lekmän och representanter för mindre relevanta discipliner som bejakar hennes bebyggelsepolitiska slutsatser. Bland egentliga ortnamnsforskare eller språkhistoriker, vilka bedömt bokens centrala argumentation, har uppskattningen naturligt nog totalt uteblivit. Förutom Huldén och Slotte har t.ex. Fred Karlsson, Ann-Marie Ivars och Marianne Blomqvist (Hbl 26.1.2008) och nu senast Lennart Elmevik (Vbl 6.3.2008) uttalat sig fällande om bokens vetenskapliga värde.
Redaktions kommentar
En stor del av Paula Wilsons genmäle ägnas frågor som inte behandlades i Johan Schalins recension i Språkbruk utan av Peter Slotte i hans recension i Hufvudstadsbladet. De frågorna har redan retts ut i den debatt som har förts i bla.a. Hufvudstadsbladet och Vasabladet. I fråga om ”andersstuga” och Andersböle bör dock konstateras att ordet för den andra stugan eller gården är anderstuga utan s i fogen, vilket gör att kopplingen till Andersböle stupar. – Logiken i att Slotte och andra ortnamnsexperter är jäviga att uttala sig därför att de har forskat i ornamn och publicerat sina forskningsresultat är kanske inte helt självklar.
Paula Wilsons bok har enligt uppgift skickats for recension till den vetenskapliga tidskriften Namn och bygd i Sverige, men återsänts med kommentaren att den vetenskapligt ha en sådan karaktär att Namn och bygd inte avser att låta recensera boken.
Red.