Otto von Friesen och projektet Evighetsrunor

”Broder! Alexander Bugge nämner Vikingerne I:53, en runsten ’i Färentuna härad’, som enligt honom visar, att kvinnor i äldre tid i vissa fall fått ärva. Jag skulle gärna vilja undersöka saken något mera. Men jag har icke kunnat finna stenen i de verk, där jag sökt. Kunde Du säga mig, var den är publicerad. Den nämner Germund och Geirlaug. Vännen Nat. Beckman”

Brevkortet stämplades den 3 maj 1917 och är adresserat till ”Professorn Hr D:r O. v. Friesen, Uppsala”. Avsändaren är Natanael Beckman. Beckman var vid denna tidpunkt verksam som lektor vid högre realläroverket på Norrmalm i Stockholm, men skulle kort därefter bli utnämnd till professor i svenska språket vid Göteborgs högskola.

Runor på nätet

Beckmans brev ger i all sin korthet en djup inblick i runintresserade forskares villkor före de stora korpusverkens tid. Beckman hade visserligen tillgång till relevanta utgåvor, men att hitta i dessa var inget alldeles enkelt företag för någon som inte var runspecialist. År 1917 hade man redan kommit en liten bit på vägen mot verket Sveriges runinskrifter, en rikligt kommenterad utgåva av det svenska runmaterialet: bandet om Öland var publicerat och det om Östergötland under utgivning. Ett stort arbete återstod dock fortfarande att göra, och faktum är att verket ännu i dag inte är helt fullbordat.

Medan sekelskiftet 1900 var de storslagna uppslagsverkens tid består dagens utmaning i att göra kunskapen tillgänglig och sökbar på internet.

I dag står vi inför liknande utmaningar som våra kollegor vid förra sekelskiftet; den befintliga forskningsinfrastrukturen lämpar sig helt enkelt inte riktigt längre för att besvara aktuella forskningsfrågor. Medan sekelskiftet 1900 var de storslagna uppslagsverkens tid består dagens utmaning i att göra kunskapen tillgänglig och sökbar på internet samtidigt som det traditionella arbetet med inskriftsutgivning slutförs.

Här tar projektet Evighetsrunor vid. Projektet har som mål att utveckla en digital plattform som vänder sig till både runspecialister, forskare i besläktade ämnen och en intresserad allmänhet. Till plattformen kommer inte bara att knytas verket Sveriges runinskrifter utan också digitala arkivresurser. Ett sådant material är Otto von Friesens efterlämnade runologiska anteckningsböcker och fotografier, som digitaliseras inom projektet och publiceras i Uppsala universitets kulturarvsdatabas Alvin.

Runologen Otto von Friesen

Varför just Otto von Friesen? Frågan för oss tillbaka till det inledande brevet av Natanael Beckman. Beckman och von Friesen var gamla studiekamrater. Båda är fostrade i det sena 1800-talets mycket vitala miljö vid Nordiska seminariet i Uppsala med lärare som Adolf Noreen och Fredrik Tamm. Beckman disputerade år 1895 och von Friesen två år därefter. Till skillnad från Beckman stannade Otto von Friesen kvar i Uppsala och gjorde en snabb akademisk karriär. Redan 1900 blev han vikarie för Frits Läffler. År 1906 övertog han dennes professur i svenska språket och stannade på posten fram till sin pensionering år 1935.

Ganska snart efter sin disputation började von Friesen fördjupa sig i runologiska spörsmål, och inom bara några få år skulle han bli Sveriges ledande auktoritet på detta område. Om detta vittnar inte minst hans omfattande brevsamling på Uppsala universitetsbibliotek. Natanael Beckman var bara en i raden av många kollegor och lekmän som vände sig till von Friesen med olika ärenden rörande runor.

Det som däremot användes flitigt av utgivarna var von Friesens anteckningsböcker.

Otto von Friesen var djupt inblandad i det framväxande projektet Sveriges runinskrifter och satt under många år i redaktionskommittén för verket. Han var även påtänkt som författare för några delar, men hans insats stannade vid förarbeten som endast kom att utnyttjas i ringa utsträckning. Det som däremot användes flitigt av utgivarna var von Friesens anteckningsböcker. Av det skälet är det angeläget att digitalisera anteckningsböckerna och på så vis göra dem bättre tillgängliga för runforskningen.

Utflykten till Kyrkstigen

Totalt har von Friesen lämnat efter sig 19 svarta vaxduksböcker med runologiska anteckningar plus ett stort antal fotografier, däribland ungefär 600 egna glasnegativplåtar från runutflykter. Samlingen innehåller även en mängd annat med anknytning till von Friesens mångsidiga akademiska arbete. Det runologiska materialet spänner över hela von Friesens gärning som runforskare, både geografiskt och kronologiskt. De första anteckningarna är från år 1901 och de sista från hans dödsår 1942. Tyngdpunkterna ligger vid Gotland, Uppland och hans hembygd Småland, där han tillbringade sina somrar. Men von Friesen företog resor till i stort sett samtliga svenska runstenslandskap, och även i viss mån till andra länder.

Inskriftsgranskningarna i anteckningsböckerna är av varierande längd, djup och karaktär. En av de mer utförliga granskningarna är den av flyttblocket vid Kyrkstigen i Eds socken. Besöket ägde rum under sensommaren 1909 och med sig hade von Friesen två av sina elever, som båda stod i början av framstående karriärer som forskare i nordiska språk: Elias Wessén och Jöran Sahlgren, 20 respektive 25 år gamla.

De första raderna med uppgifter om läge och stenmaterial skrev von Friesen själv. Därefter tog Sahlgren vid och antecknade läsningsprotokollet efter von Friesens diktamen. Med annan penna lade von Friesen sedan till korta utredningar av detaljer i inskriften. En intressant detalj finns på sidan 58. Med samma penna som i utredningarna, och med säkerhet inte längre i fält, markerade von Friesen runan g i ordet Grekland och antecknade i marginalen: ”Månne felskrifning af Sahlgren?”. Direkt därunder står, med blyertspenna och darrig hand, ”nej, se foto och Wessén”. Med ”foto” menas kanske någon av de glasplåtar som finns från utflykten. ”Wessén” kan inte vara något annat än en hänvisning till första häftet av Upplands runinskrifter, publicerat år 1940. Anteckningen skrevs alltså i början av 1940-talet, över 30 år efter besöket vid Kyrkstigen och bara kort tid före von Friesens död.

Ett arbetsmaterial av stort värde

Anteckningsböckernas värde för runforskningen generellt, och inte bara för von Friesens egen forskningsverksamhet, insåg hans efterlevande tidigt. Efter von Friesens död 1942 donerade hans son Sten von Friesen, sedermera professor i Lund, allt forskningsrelaterat material till Uppsala universitetsbibliotek. Kort därefter inventerade Elias Wessén anteckningsböckerna, och de citeras därför ofta, och ibland ganska utförligt, i de följande banden av Sveriges runinskrifter.

von Friesens efterlämnade papper tillåter en djup inblick i en extraordinär språkforskares arbetssätt och kontaktnät.

Materialet är dock av betydelse även bortom runologins intressesfär i snäv bemärkelse. von Friesens efterlämnade papper tillåter en djup inblick i en extraordinär språkforskares arbetssätt och kontaktnät. Det var till stora delar von Friesen som präglade och gestaltade det som vi idag uppfattar som modern runologi. Därför är det ingen slump att första volymen av Upplands runinskrifter tillägnades Otto von Friesen, ”grundläggaren av den moderna svenska runforskningen”. Samtidigt har han hamnat lite i skuggan av de giganter som efterträdde honom, inte minst just de tre personer som arbetade med utgivningen av Upplands runinskrifter, nämligen Sven B. F. Jansson, Elisabeth Svärdström och Elias Wessén.

Vilken sten menade Beckman?

Åter till Beckmans fråga. Inskriften är inristad på Hillersjöhällen på Färingsö och skildrar en komplicerad arvsföljd, som leder till att kvinnan Geirlaug ärver sin dotter Inga. Att Beckman fick den önskade upplysningen står utom tvivel, men vad von Friesen svarade exakt är inte känt. Däremot har vi en bra uppfattning om vad morgondagens forskare kommer att få för svar på liknande frågor. Den som söker i Evighetsrunors forskningsplattform kommer, utöver all den information som finns i dagens runtextdatabas, att bli serverad relevanta sidor ur Sveriges runinskrifter, bilder, litteraturhänvisningar, kartor och arkivmaterial. Bland detta arkivmaterial finns även von Friesens anteckningsböcker och fotografier, fast inte i just det här fallet. Inget tyder nämligen på att han någonsin sett Hillersjöhällen på plats.