Det står mycket om ord i det här numret av Språkbruk, och det är ingen tillfällighet. Inom det närmaste halvåret utkommer dels en ny och kraftigt omarbetad och uppdaterad upplaga av Stora finsk-svenska ordboken, dels en helt ny omfattande finsk-svensk-finsk militärordbok. Dessutom kommer Svenskt lagspråk i Finland ut i en ny reviderad upplaga i april, med en finsk-svensk huvudordlista på cirka 90 sidor och flera mindre specialordlistor. I Sverige arbetar redaktionen för Svenska Akademiens ordlista intensivt för att lägga sista handen vid den trettonde upplagan av SAOL.
Att ge ut aktuella och tillförlitliga ordböcker och ordlistor är en av de viktigaste uppgifterna inom den del av språkvården som numera, enligt engelskt mönster, brukar kallas korpusvård, dvs. vård av själva språksystemet (i motsats till framför allt statusvård, alltså vård av språkets ställning i samhället, men också det man kunde kalla vård av språkbruket såsom språkgranskning och undervisning).
Särskilt viktiga är ordböcker och ordlistor naturligtvis i miljöer där man använder flera språk, som den finlandssvenska och den sverigefinska. Det är ingen tillfällighet att frågorna till både Sverigefinska språknämnden och Svenska språkbyrån här i Finland till övervägande del gäller översättning av ord och uttryck.
En gammal god regel – som naturligtvis har många undantag – säger att en enspråkig ordbok är mer tillförlitlig än en tvåspråkig, och en tvåspråkig mer tillförlitlig än en flerspråkig. Minst tillförlitliga och minst användbara är hastigt hopkomna flerspråkiga elektroniska ordböcker, eller snarare ordsamlingar, som vanligen saknar t.ex. genomtänkta exempel och förklaringar (jfr artikeln av Birgitta Romppanen i Språkbruk 2/2002(avautuu uuteen ikkunaan)). I sig är däremot elektroniska ordböcker en tillgång framför allt genom de sökmöjligheter de erbjuder – förutsatt att de bygger på ett gediget redaktionellt arbete.
Artiklarna om Stora finsk-svenska ordboken och den nya Finsk-svensk-finsk militärordbok fokuserar uttryckligen på de metoder och material som ordboksredaktörerna har använt. For ordboksanvändaren kan det vara viktigt att känna till hur ordboken har kommit till. Det är också viktigt att hålla i minnet att alla ordböcker är resultat av en kompromiss mellan det eftersträvade (en felfri ordbok som innehåller allt det som användaren kan tänkas vilja slå upp) och det realistiska (det som redaktionen kan åstadkomma inom de ekonomiska och tidsmässiga ramarna och det format ordboken har).
Som det framgår av Ilse Cantells artikel bygger en stor del av rättelserna och tilläggen i Stora finsk-svenska ordboken på kommentarer från användarna, inte minst från deltagarna i de finsk-svenska översättarnas diskussionslista Hieroglyfus. Detta är tvivelsutan framtidens melodi. Alla ordböcker borde ha en e-postadress för kommentarer, och alla aktiva ordboksanvändare borde ta som vana att skicka in en kommentar varje gång de hittar fel eller brister i en ordbok. På det sättet kan vi alla medverka till att höja ordböckernas kvalitet från upplaga till upplaga, till nytta för oss själva och framtida användare.
Den verkligt professionella ordboksanvändaren vet att de uppgifter man får i en tvåspråkig ordbok ofta bara utgör en startpunkt. Från den kan man gå vidare till enspråkiga definitionsordböcker, synonymordböcker och konstruktionsordböcker, och sedan kan man för säkerhets skull göra ytterligare kontroller och få nya idéer genom att söka på Internet, antingen i språkbanker eller med hjälp av allmänna söktjänster som Google. På webben hittar man naturligtvis också en massa ordlistor av olika slag – ta t.ex. en titt på Forskningscentralens svenska länksida. Men i ännu högre grad än i fråga om ordböcker gäller det här att kontrollera tillförlitligheten.
För hur många ordböcker och ordlistor man än använder, är det alltid textförfattaren eller översättaren själv som bär ansvaret för orden i sin text.