Det finns alltid ett gap eller svalg mellan oss och standardspråket. Om ordet ”modersmål” för tanken nästan till modersbröstets närhet, för ”standardspråk” snarare tanken till fadershandens aga. Sången klingar inte härligt på älskat ”standardspråk”, också om det är en aspekt av just standardspråket som hyllas i ”Modersmålets sång”. Samma antydan om distans går igen t.ex. i följande karakteristiska citat, som finns på Rundradions svenska webbsida veta.yle.fi: ”Finlandssvenskarna har i dag en genuin eller utjämnad dialekt som sitt första modersmål och det som kallas neutralt standardspråk som sitt andra”.

Från dialekt till bildat språk

Denna dubbla inställning till ”modersmålet” är intressant. Men den är inte så konstig. Tittar man på den historiska bakgrunden till standardspråkets uppkomst får man en delförklaring. I begynnelsen var dialekten. ”Dialekt” kommer från grekiskan och betyder helt enkelt ’sätt att tala’. Dialekt­erna var inte från början varianter, eftersom standardiserade riksspråk saknas. Standardspråkets uppkomst bygger på att en dialekt undantränger andra dialekter, och när det gäller svenskan i Finland brukar man framhålla att Åbosvenskan blev norm för det ”bildade talspråket” någon gång under 1700-talet. I praktiken användes dock huvudsakligen latin som bildningsspråk till mitten av 1800-talet.

Om detta Åbospråk konstaterar Olav Ahlbäck i sin bok Svenskan i Finland att det var ”självfallet dialektalt, men det var, såsom en stadsdialekt under motsvarande förhållanden alltid är, en blandning av språkdrag från olika håll”. I dag skulle vi sannolikt uppfatta Åbosvenskan som kraftigt dia­lektal. Enligt O. F. Hultman i ”Om uppkomsten av den bildade talsvenskan i Finland” torde den ha liknat dialekterna i Pargas, Nagu och Korpo, eftersom Åbosvenskarna till stor del kom från dessa trakter.

Mellan oss och den ursprungliga Åbosvenskan ligger förstås det i Sverige centraliserade skriftspråket och dess inflytande över den bildade svenskan i Finland, men också det bildade talspråket i Stockholm, och senare det nyländska inflytandet (efter att Helsingfors blev huvudstad och Åbosvenskan ”omplanterades ... i en ny dialektmiljö”, som Ahlbäck uttrycker saken). Men fundamentet, och det ”finska” tonfallet – ”dovt, mumlande, färglöst, torrt och entonigt” enligt Hugo Bergroth i boken Finlandssvenska - bestod av Åbosvenskan. Dessutom kom flera av de lärda ursprungligen från den finska allmogen, och var alltså med om att forma finlandssvenskan.

Som Ahlbäck också påpekar var Åbosvenskan inte enhetlig, utan ”i hög grad socialt skiktad”. Grunden till det finlandssvenska riksspråket utgjordes alltså av en begränsad social grupps dialekt, det högre skiktets, som bestod av ett hundratal personer (av Åbos år 1721 omkring 5 611 invånare räknar man med 92 ämbetsmän, 17 hovrättsråd, och 10 professorer). O. F. Hultman ger en målande beskrivning av standardspråkets locus: ”I de låga stugor med blyinfattade rutor, där dessa hovrättsråd och professorer och andra av deras krets hade sina hem, i akademihusen vid domkyrkans fot, i hovrättens sessionsrum i det gamla Hornska palatset - i sådana omgivningar var det vårt bildade talspråk såg dagen”.

Från bildat språk till språklig purism

Den ”bildade talsvenskan” utgjorde fundamentet för den finlandssvenska som med politiska förtecken började förenhetligas fr.o.m. 1880-talet, i en process som fortsatte in på 1920-talet. Som standard togs ”det språk, som talas och skrifves af de finländare, hvilka inneha en högre bildning, och som är väsentligen fritt från finskt inflytande”, i en formulering av Rolf Nordenstreng.

Med uttrycket ”fritt från finskt inflytande” har en purism kommit med i bilden. Trots att det tidigare bildade språket var ett maktinstrument för överklassen och det bildade borgerskapet, var det ett hybridspråk med en viss rörlighet. Det får man en glimt av genom att läsa t.ex. följande, i ett debattinlägg från 1915 om vilken dialekt som ska utgöra grund för scenspråket: ”Stadssvenskan, som till stor del ej talas av svenskar, utan av svensktalande av vad språklig härstamning som helst, är hos oss ett oskolat språk, visserligen böjligt efter dialekten, i alla landsdelar, men alltid bibehållande någonting egendomligt, som är gemensamt för städernas talsvenska, åtminstone bland de bildade”. Skräckexemplet – eller praktexemplet  på sådan stadssvenska brukar anges som Viborgs-rotvälskan, en blandning av ryska, tyska, finska och svenska. (Som Marika Tandefelt påpekar i Viborgs fyra språk under sju sekel var den ett helt fungerande, pragmatiskt språk.)

Vem talade de facto ett språk ”väsentligen fritt från finskt inflytande”? Vems språk skulle man utgå ifrån, var skulle man dra gränsen mellan högspråk och provinsialismer? Vem kunde bestämma vilka de bildade var? Bergroth tog sig rätten, och använde sig själv som standard. Det finlandssvenska standardspråket, som det utformades av Hugo Bergroth, var i hög grad en skrivbordskonstruktion med syfte att föra både skrift- och talspråk närmare sverigesvenskan. På det sättet skiljer sig finlandssvenskan diametralt t.ex. från nynorskan, som också var en skrivbordskonstruktion, men som byggde på norska allmogedia­lekter och som skapades som motvikt mot det danskinfluerade bokmålet.

Bergroth använde rikliga varnande exempel ur den svenska litteraturen i Finland - så skulle man inte skriva. Här är ett utdrag ur Finlandssvenska (1917):

§ 156. Rätt vanligt i finlandssvenskt vardagstal är bruket av presens i uppmaningssatser i stället för imperativ. ”Herrarna ä’ goda å’ kommer å’ tar en smörgås” är den stående frasen vid bjudningar hos oss; på högspråk heter det: var så goda, herrarna, å kom å tag en smörgås! Andra, ur litteraturen hämtade exempel äro: ”Matti kommer nu bara med!” (Tavaststjerna); högsv.: Kom nu bara med, Matti! – ”Ja, Nilsson säger nu bara, om Nilsson vill ha pengar!” (Allardt); högsv.: Ja, säg nu bara, Nilsson! eller: Nilsson ska’ bara säga, om ... – ”Vågar jag gå och lämna dig ensam här?” ”Mamma går bara!” (Hertzberg); högsv.: Gå bara, mamma! – ”Klagande parten håller sig till saken, uppmanade domaren” (Allardt); högsv.: Klagandeparten ska’ hålla sig till saken!

Det som motiverade den stora språkrensningen var en framväxande rädsla att förlora kontakten med moderlandet Sverige, en rädsla att absorberas av den framväxande finskheten, att inte längre bli förstådd av svensken. Det finska folket må fortfarande ha romantiserats, men fennomanin omgavs med den bildade svekomanens undermedvetna begär.

Språk och samhällsklass

Bergroth riktade sig till den bildade klassen, eller som han skriver i förordet till Finlandssvenska: ”Då man betänker vilken möda folkskolans elever hava att lära sig de bildades språk, som så väsentligt skiljer sig från deras modersmål, allmogedialekten, är det väl icke för mycket begärt, att de bildades barn skola underkasta sig ett i någon mån ökat besvär i syfte att lära sig en svenska som mera än deras fäders närmar sig högspråket, den gällande språknormen”.

Bergroth låter här som om han snarare vill befästa än motarbeta motsättningarna mellan klasserna. Det är betecknande att han inte ens nämner arbetarklassen. Som Anna-Maria Åström konstaterar i Gränsfolkets barn: ”T.ex. har den finlandssvenska arbetarklassen inte kunnat få plats under den finlandssvenska samlingsrörelsens ideologi och därmed i ett tidigt skede stötts ut, vilket också anses ha lett till en tidig förfinskning av arbetarbefolkningen på många tvåspråkiga orter”.

Om språket var ett självklart verktyg för den tidigare borgerliga svenska litteraturen i Finland, med pikanta inslag av dialekt och slang, blev det i och med klassamhällets uppkomst mer kluvet och självmedvetet. Vad Roland Barthes i Litteraturens nollpunkt kallar ”litteraturens tragik” inträffar när ”[den borgerliga litteraturen] förlorar greppet om det allmängiltiga ... författaren blir offer för en kluvenhet eftersom hans samvete inte längre till punkt och pricka täcker hans situation”. Enligt Barthes måste den poetiska friheten rymmas ”inom verbala villkor vars gränser sammanfaller med samhällets egna och inte med konventionens eller publikens” för att litteraturen skall vara ”engagerad”.

Modernisterna och den faktiska finlandssvenskan

Min tes är att den litterära modernismen till stor del var just ett sådant försök att jämka det litterära språket till det moderna samhället, att jämka ”formspråket” till ”talspråket”, för att använda Barthes termer. Modernisterna upptäckte och utnyttjade den estetiska potential som fanns i det stigmatiserade språket, i dialekterna som standardspråkets källor, i blandspråk, slang, sociolekt och idiolekt. Michael North analyserar i boken The Dialect of Modernism denna koppling ingående för den angloamerikanska modernismens del.

De finlandssvenska modernisterna upptäckte, i varierande grad, den faktiska finlandssvenskans estetiska potential. Där Hugo Bergroth avslutade sin pamflett om scenspråket med att deklarera att ”teaterns språkliga uppgift är väl icke att låta oss höra vårt eget tal med dess många brister och ofullkomligheter, utan att lära oss det som riktigt är” – där svängde modernister som Elmer Diktonius och Henry Parland på steken och ställde vad man kunde kalla ett finlandssvenskt nationsspråk på bordet. Inte ett nationalspråk som svansade efter rikssvenskan, inte ett standardspråk som motsvarade de bildades intressen, utan ett språk avsett att signalera den sociala och regionala bredd som utmärker en nation, ett nationellt minoritetsspråk. Men framförallt som estetisk konstruktion, antingen formellt som i Parlands esteticering av vardagsspråket, eller som imitation, t.ex. i Diktonius ”Monolog i muilutusbilen”:

 – Att om ja vari me i krige? – si de kan du lugniman slå dej i backen på! Offser va ja, jo, en sån där löjtnant eller fänrik som dom säger, me stjärnorna på polettena å snörstumpar i oppslagena; ja de va tider me sardiner å sjuksystrar, jäkla krikon, förstår du, men galet sluta de å de va närapå att ja kola vippen, vojvoj.

Modernisterna hade en brokig språklig bakgrund: ”Tyskan är mitt bästa språk”, ansåg Edith Södergran 1920. Förutom på svenska skrev hon tidigt på tyska, ryska och franska. Elmer Diktonius var tvåspråkig och skrev både på finska och svenska. Henry Parland var uppvuxen i en rysk-tysk miljö, och använde som barn helst ryska. Han gick i finskspråkig skola och hade i början svårt med svenskan. Hagar Olsson valde efter behag mellan svenska och finska, skrev dem lika bra. Att svenskan för dem alla inte var ett naturligt flödande modersmål gjorde dem i högre grad medvetna om språket som ett medium.

Att tala för sig

Gunnar Björling, som var mer enspråkigt svensk än de ovannämnda, var trots allt den som bröt mest radikalt mot standardspråket. Han konstruerade en poetisk språkpraktik utan att ansluta sig till en dialekt, sociolekt, eller till slang. Och, enkannerligen: det handlade inte om att skapa en idiolekt. Det etiska och estetiska idealet är för Björling ”inte den ena eller den andra mänskliga individen i och för sig. [...] inte häller den ena eller den andra sammanfattningen av individer, en kollektivitet, folkgrupp, gemenskap, institution ... Utan: måtte vi ha tanken, skärpan, och ha hjärta, adel, längtans mål och fasta händerna! Vi bär individens stora stjärna: den universella kollektivitet som kan tänkas ...”

Kollektiviteten är något som tänks, den är en ”föreställd gemenskap” i Benedict Andersons mening, men Björling kallar den något som ”kan tänkas”. Det är som om han ville säga att den som fixerar dess gränser förstör den, den som reducerar den aktiva ”tanken” till en myt eller bild. Därför skriver han t.ex.: ”Finland, dina skogars träd har jag glömt, dina sjöars leende, och ödsligmoar. Vad jag längtat är strömmen, är suset, olöslighetens marsch genom mig, den brännande ros i sval rymd”.

Kollektiviteten får inte slås fast, då finns det alltid de som faller utanför, precis som när språket standardiseras. Björlings stora upptäckt var att ju mer han talade för sig själv, desto mer talade han för andra: ”Att tala för alla, vilket en velat, sker bäst genom att tala för sig. Det har varit mitt sätt att tala till ’alla, alla’. Inte till borgare och arbetare och bonde. Utan till människa”. Den upptäckten fick sitt kanske vackraste uttryck i en dikt i Där jag vet

 att du:
Där jag befar mina egna stora vatten, är jag nära kommen til
                                                               dig var du vandrar
och talar snart ett tungomål
och känt som endast det vi älskar.

Mer än något annat handlade Björlings och de övriga modernisternas språkliga strävan om att uppnå ett intimt tilltal, en sorts verbal miljö eller frizon där man kunde skriva det som föll en in snarare än att skriva som man bör, enligt den eller andra konventionen. Språkrevolten handlade om att överbrygga det gap – att övervinna den känsla av alienation – som uppstått mellan människan och språket genom standardiseringen. Skärningspunkten mellan ”mig” och ”dig”, i dikten ovan, är vår gemensamma missanpassning till standarden. Medicinen är det intima tilltalet:

Jag Gunnar Björling talar till dig vadsomhälst, förstås, vad annars på denna jord och köttbulle med fingrarna i munnen, säg, är det här något av mening, jag vet inte, tänker inte häller veta, jag går på, det får bli vad det vill, se till att jag inte börjar tänka, det skall bara fortsätta med något slags påstöt eller infall, det är någonting som vill komma fram, jag tror att det blir bäst så här i min slattrighet, mellan sömn och sorg, och mödan rinner bort i befrielsen att jag talar, knäpper på tangenten och glömmer att jag inte orkar göra något, inte kan, inte får; men jag värjer mig mot alla muskedunderdantare och vilda kanonader av händelser mot mitt ej-kunna.

Eller på Henry Parlands vis:

Det är lustigt att man
inte har minsta förståelse
för vad man skrivit
som full (eller nykter).

Skrivandet, ovisst om sitt instrumentella värde, blir här ett värde i sig. Det är inte ett instrument för något annat, utan ett egenvärde. ”Slattrigheten” vittnar också om det här – den är en envishet, ett propsande på den egna takten, det egna sättet. Den härrör ur den lugnande insikten att språket inte behöver användas för att uttrycka oss, det är redan oss: ”Orden är – vi!” basunerade Björling ut i sin debutbok. Den insikten leder tillbaka över gapet till tungan där ordet blir kött(bulle).