Språkbruk ställde två frågor till Martin Sundin.
Vilken uppgift tycker du Institutet för språk och folkminnen har i samhället?
Institutet för språk och folkminnen är den enda myndighet som har ett övergripande ansvar för språksituationen i Sverige och här sker det ju en enorm utveckling just nu tack vare ökad migration, nya tekniska landvinningar, medieanvändning, politiska initiativ med mera. När det gäller de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket handlar det till exempel om att främja rätten att kunna använda sitt språk och för svenskans del bland annat om att utveckla klarspråksarbetet och arbetet med offentlig terminologi, vilket i förlängningen handlar om demokratisk delaktighet. År 2019 firar den svenska språklagen sitt tioårsjubileum och den är förstås vägledande för myndighetens arbete, den beskriver också på ett bra sätt det samhällsuppdrag som ISOF har.
Jag märker, glädjande nog, ett ökande intresse för de immateriella kulturarven, vilket är ett centralt område för myndigheten. De kulturarv som utgörs av muntliga berättelser, traditioner, dialekter, namn etc. är starkt kopplade till människors identitet. När samhället präglas mer och mer av religiös, språklig och etnisk mångfald behöver vi bli bättre på att lära oss om varandra och av historien. Det finns många föreställningar och vanföreställningar kring språk, kulturarv och traditioner och en törst efter kunskap, som myndigheten kan bidra till att både stilla och väcka. Här kan vi göra stor skillnad.
Vilka frågor tror du kan bli aktuella under din sexårsperiod som generaldirektör?
Det är en stor förmån att få leda myndigheten under en så här spännande period. Vi har en bred och mångfacetterad verksamhet och det finns väldigt många frågor som kan lyftas fram och som förmodligen kommer att sätta stor prägel på verksamheten. En viktig samhällsförändring är den ökade flerspråkigheten i samhället. Fler svenskar än tidigare lär sig svenska språket i vuxen ålder och har svenskan som andra- eller ibland tredjespråk. Det skapar nya utmaningar och möjligheter för t.ex. klarspråksarbetet och för språkvården generellt. Vi har också ett uppdrag att samla kunskap och följa användningen av språken i Sverige; den uppgiften kommer givetvis att växa.
Inom språkområdet är den teknologiska utvecklingen en annan viktig fråga och det är naturligtvis något som påverkar myndigheten. Inte minst sker det stora förändringar i hur språket används och hur vi alla tar till oss av kunskap och information. Från myndighetens håll behöver vi bl.a. följa med i utvecklingen av nya språkteknologiska lösningar och möta en verklighet där språket i talad form vinner terräng på bekostnad av skriven text.
Nu under hösten 2017 finns ett antal färdiga förslag och pågående utredningar kring de nationella minoritetsspråkens ställning och de nationella minoriteternas rättigheter. Regeringens och riksdagens beslut med anledning av dessa förslag kommer att få stor betydelse för Institutet för språk och folkminnen.
Det är som ganska nytillträdd generaldirektör roligt att konstatera att det finns ett så stort intresse för de områden som vi har i uppdrag att arbeta med. Myndigheten har under senare år stärkt sin forskningsprofil och för mig är det angeläget att vi genom samarbete med andra institutioner och organisationer kan förmedla den kunskap som finns i myndigheten till en bredare allmänhet, bl.a. barn och ungdomar.
Inom ramen för våra resurser ska vi dels hantera ett långsiktigt arbete med att bevara, förteckna och förmedla ett rikt material av namn, dialekter och folkminnen, dels kunna arbeta med mer kortsiktiga projekt och dagsaktuella frågor. Det kräver mycket av organisationen, men det är också en styrka för myndigheten att bägge dessa aspekter ryms i uppdraget.