Ett samgående mellan två företag i olika länder för förr eller senare med sig en inventering och även harmonisering av den terminologi som används, inte minst inom det personaladministrativa området. Arbetsavtal och arbetsvillkor följer förstås reglerna och den vedertagna lag- och kollektivavtalsbaserade terminologin i respektive land, men många andra personaladministrativa angelägenheter kräver ett gemensamt språkbruk för att de anställda ska känna att de arbetar inom samma företag med samfällda grundläggande funktioner.
Jag har deltagit i termprojekt där syftet har varit att åstadskomma en ensartad vokabulär för att underlätta kommunikationen mellan anställda och arbetsgivare i ett fusionerat bolag där den ena parten är ett svenskt företag och den andra ett finländskt. Jag ska här på ett allmänt plan redogöra för ett begreppsområde där själva begreppen som refererar till objekt i den reella världen inte skiljer Finland från Sverige – åtminstone inte i någon högre grad – eftersom fenomenen bakom dem existerar i bägge länderna, men där en del termer, alltså benämningarna på begreppen, avviker från varandra. Begreppsområdet är arbetshälsa (fi. työhyvinvointi, eng. well being at work), som med tillämpning v Världshälsoorganisationen WHO.s definition av hälsa innebär inte bara frånvaro av sjukdom utan ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt väldefinnande i arbetet. Parallellt med arbetshälsa går det därför på svenska att tala om välbefinnande i arbetet.
Hälsöfrämjande arbete (eller åtgärder/insatser) på arbetsplatser är den term som i första hand används dör vad man på finska brukar kalla tykytoiminta – en förkortning av työkykyä ylläpitävä toiminta – och på engelska workplace health promotion (i Finland möter man ofta uttrycket promotion of well-being at work i texter skrivna på engelska.) Det är en strategi inom folkhälsoarbetet (fi. kansanterveystyö, eng. national public health work) för att skapa gynnsamma förutsättningar för arbetshälsa. Den svenska direktöversättningen ”verksamhet som upprätthåller/bevarar arbetsförmågan” är helt okänd i Sverige men mycket vanlig i Finland.
Finländarna vill gärna ståta med att det hälsofrämjande arbetet på arbetsplatser fick sin början i Finland. Och sin nuvarande form fick arbetet faktisk i Finland 1989 i samband med den inkomstpolitiska helhetsuppgörelsen när de största arbetsmarknadsorganisationerna gav en rekommendation om att det bör anordnas hälsofrämjande verksamhet på arbetsplatserna. Sedan början av 1990-talet ingår verksamheten även i den lagstadgade företagshälsovården (fi. työterveyshuolto, eng. occupational health care), och på flera arbetsplatser har särskilda hälsoteam bildats med ansvar för att genomföra organisationens s.k. hälso- och friskvårdspolicy som på finländska arbetsplatser bygger på den i lagen om företagshälsovård 1381/2001 avsedda verksamhetsplanen för företagshälsovården (fi. työterveyshuollon toimintasuunnitelma, eng. occupational health care action plan) som arbetsgivaren gör upp.
I både Finland och Sverige hade det redan fram till 1970-talet funnits vissa hälsofrämjande inslag i arbetarskyddsarbetet (fi työsuojelutyö, eng. industrial safety work), men det rörde3 sig mest mo att förebygga olycksfall och vissa yrkessjukdomar.
I Sverige dök termen hälsofrämjande arbetsplatser upp i mitten av 1990-talet. Med visst stöd från EU startades 1996 the European Network for Workplace Health Promotion, vilket så småningom kom att översättas till svenska som Europeiska nätverket för hälsofrämjande arbetsplatser (fi. Euroopan työpaikkaterveyden edistämisen verkosto). Det övergripande målet med hälsofrämjande arbetsplatser är att främja hälsa hos de anställda men även att förebygga sjukdom och främja återgång i arbete för redan sjuka eller funktionshindrade.
I Sverige används även friskvård eller psykosocialt arbetsmiljöarbete för hälsofrämjande insatser, men det finns de som menar att friskvård är ett alltför snävt begrepp, eftersom det lätt kopplas ihop med enbart individrelaterade hälsofrågor som rökning, motion och matvanor. På en arbetsplats handlar det om både individen och kollektivet och om fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Därför kan också psykosocialt arbetsmiljöarbete anses vara en rätt snäv och begränsad benämning. I praktiken är det så att friskvård och psykosocialt arbetsmiljöarbete är olika uttryck för hälsofrämjande arbete eller insatser.
Många organisationer har gått in för att hålla hälsofrämjande arbete som ett överordnat begrepp och friskvård och psykosocialt arbetsmiljöarbete som underordnade begrepp. Friskvård definieras på olika sätt, och mycket sådant som egentligen inte är friskvård hänförs numera till det. Men traditionellt har friskvård i arbetslivet gått ut på konkreta insatser så som friskvårdspeng, motionsbidrag, subventionerade motionskort, kostrådsgivning, rökaavvänjning, massage och andra aktiva åtgärder som bidrar till bättre hälsa och arbetsförmåga (fi. työkyky, eng. ability to work).
Psykosocialt arbetsmiljöarbete har i sin tur gått ut på att bedöma och åtgärda trivseln på arbetsplatser, relationer, medarbetarnas påverkansmöjligheter, arbetsbelastning, stressfaktorer, informations- och utbildningsbehov och likande.
Av det här följer att den gamla rekommendationen som säger att tyky-toiminta i första hand bör översättas med hälsofrämjande arbete fortfarande är en bra och fungerande rekommendation. Termen friskvård kan användas när man har behov att klättra ner på abstraktionsstegen för att beskriva konkreta åtgärder och insatser.
För finskans työssä jaksaminen finns inte någon direkt motsvarighet på svenska. I engelskan används coping at work, och den i Finland rätt nyligen utkomma boken ”Arbetsmarknadsordlista” (2005) ger som närmaste svenska motsvarigheter verbet orka arbeta och substantiven stresshantering, arbetstillfredsställelse och arbetsmotivation. Man kan ytterligare fylla på med ord som arbetsförmåga, arbetsenergi och liknande beroende på sammanhanget. Frågan är om vi alls behöver en 1:1-motsvarighet till ”työssä jaksaminen” på svenska. Arbetsmarknadsordlistans förslag och svenskans allmänna ordförråd är tillräckligt täckande.