De flyger runt i sinnet, i verklighet och dikt,
de flaxar i min tanke, i nuet och på sikt.
Fåglarna som inte går att identifiera,
fåglarna jag tror kan existera.
Smörgåsen är välbekant, kontrasten likaså.
Smilfinkar och knäppgök kan man också stöta på.
Mången tippa gäckar varje skarp ornitolog,
men inte mig. Här är vad jag såg:
Tårtgjusen och helgeanden, högtidsfåglar två.
Kaffedopping dyker upp vid bordet då och då.
Folkmusik från förr jag hör i kvädesärlans sånger,
som den repriserar hundra gånger.
I vänners sällskap förekommer en hurskudemås,
Bak en häck på gymmet häckar andtruten förstås.
I vintras på en dans var jag på väg att bjuda upp, men
precis då gick panelhönan på tuppen.
Nästa morgon drog jag hemåt, utvakad och matt.
På en parkbänk sjöng en nattklubbssångare besatt.
Sumphonan han sjöng för, hon låg stilla mot hans bröst,
genom staden ekade hans röst.
Han var svår att artbestämma i sin vinterdräkt,
det finns många fler som han, de tillhör samma släkt.
De har fått ett samlingsnamn, det har jag nyss fått veta.
Dumherrar lär allihopa heta.