Modersmålets sång, som väl varenda finlandssvensk kan, är praktiskt taget okänd i Sverige. Svenskarna känner uppenbarligen inget behov av att prisa svenska språket i sång – än. Men på ett rikssvenskt sinne gör det alltid ett lätt gripande intryck när finlandssvenskar sjunger om sitt bästa arv på älskat modersmål. Nu sjöngs inte sången när årets Runebergsdag firades bland finlandssvenskar i Stockholm, men den hade kanske kunnat ge relief åt dagens debattämne: ”Finlandssvenskan – svenska språkets Skansen?” Det var inte heller för att vittna om modersmålets förträfflighet som de om­­­kring hundra deltagarna hade samlats, utan fast­mer för att lyssna till en rad inlägg om ett språk i trångmål.

Vacklande språkkänsla

Journalisten Karin Lindfors, som i mer än tjugo år rört sig mellan Stockholm och hemlandet, var bekymrad över att hon varje gång hon kommer hem tycker sig möta ett språk som känns allt mera svajigt. Finskan sätter allt tydligare spår: känslan för prepositionerna luckras upp, ord och kon­struktioner är ofta halvsmälta översättningar. Rikssvenskans fatta eller ta beslut blir göra beslut, man söker någon på flygstationen där man i rikssvenskan hämtar någon på flygplatsen, man gör en juttu om jubileumstillfället – på rikssvenska skriver man en artikel om jubileet.

Även själva ordförrådet verkar ofta torftigare, ansåg Karin Lindfors. Många språkbrukare har inte alltid riktig känsla för betydelse eller nyanser och håller sig därför till vanliga eller allmänna ord som inte riskerar att bli felaktiga i sammanhanget men som i gengäld saknar pregnans och uttryck. Språket krymper.

Karin Lindfors överdriver inte. Exempel på språkliga haverier finner man varje dag i finlandssvenska medier. Inte minst den stilistiska osäkerheten kan ibland vara påfallande, med kast mellan slang och vardagsuttryck å ena sidan och byråkratspråk å den andra – även inom en och samma mening. Vardagsspråket representerar vanligen det språk den talande eller skrivande använder i sitt dagliga tal, medan de stelbenta formuleringarna går tillbaka på en finsk förlaga, inte sällan någon form av kommuniképrosa.

Att den här situationen har uppstått är inget att förvånas över. Snarare är det förundransvärt att svenskan i Finland har överlevt och att den står stark som språk för såväl lagar som skönlitteratur och inte har reducerats till ett hem‑ och familje­mål. Något bistånd från rikssvenskt håll kan man ju inte tala om. I ett land där den offentliga verk­­samheten och det offentliga samtalet försiggår på ett annat språk är det ofrånkomligt att det språket färgar av sig. Paneldeltagaren litteratur­professorn Merete Mazzarella påpekade att det inte ens finns ett riktigt finlandssvenskt ölgubbe­idiom ­– inte för att det inte skulle finnas svenskspråkiga ölgubbar utan för att hela den kulturen levs på finska i Finland. (Jo, hon sade ölgubbe, väl av hänsyn till rikssvenskarna i publiken som knappast har hört talas om poligubbar.)

Finlandismer

Den finlandssvenska språkvårdsdebatten har ju länge haft finlandismerna som en av sina huvudfrågor. En del sådana känner vi rikssvenskar med förtjusning igen från Tove Jansson, Birgitta Ulfsson, Jörn Donner, Mark Levengood och andra som vi gärna identifierar som mumintroll. Det rör sig om ord som petroleumlampa (fotogenlampa), kanister (dunk), bykpojke (klädnypa), morjens! (tjänare!) ett möss (en mus) och uttryck som stå med förvåningens finger i häpnadens mun. I den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista har ett par hundra finlandssvenska drag tagits med (se Språkbruk 3/1998), och deras plats där är inte mindre given än sverigesvenska dialektords, som skångra (dåna, skallra) och bamba – göteborgskans ord för skolans barnbespisning.

De egentliga finlandismerna är inte något pro­blem, underströk Mikael Reuter, föreståndare för svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken. Många av dem är en del av den finlandssvenska identiteten och skall så vara. Men om finlandssvenskan skall fungera som ett fullständigt språk, användbart i alla samhälleliga sammanhang, måste den utvecklas i kontakt med rikssvenskan. Det är inte minst viktigt nu när både Finland och Sverige är med i EU och EU-texter skall översättas till svenska, inte till rikssvenska och finlandssvenska.

Finlandssvenskan och Sverige

Den rikssvenske radiomannen Ulf Örnkloo viftade emellertid bort alla anförda farhågor. Om det finns några som talar svenska som den skall talas är det finlandssvenskarna, sade han, och han betackade sig för att deras språk skulle närma sig rikssvenskan med alla dess, som han kallade det, slafsigheter som större än mig, jag har cykeln står på gatan, som det kan heta i Uppsala, och slang som ”en annan e inte här för å nagga, en annan e här för å kröka”, det vill säga ”jag är inte här för att äta, jag är här för att supa”.

Dessa lättköpta poänger drog förstås både skratt och applåder – som ofta när vulgäruppfattningar vädras. Vad han här ådagalade är en form av halvbildning som inte är ovanlig bland svenskar med anspråk på bildning. Till den rikssvenska rejäla obildningen hör föreställningen att det finns finnar som talar utomordentligt bra svenska, till och med bättre än finska, fast med finsk brytning. Det missförståndet är lätt att klara upp. Till halvbildningen däremot hör den mer svåråtkomliga uppfattningen att finlandssvenska förekommer i en enda form, nämligen den vårdade variant man möter hos finlandssvenskar som talar som på Lilla teatern i Helsingfors.

Det är en språkform som är lätt att ta till sitt hjärta. Jag önskar själv ibland att den vore min. Men om jämförelsen mellan rikssvenska och finlandssvenska skall vara rättvis måste den göras på samma nivå. Rikssvenskt vardagsspråk skall ställas mot finlandssvenskt vardagsspråk, Stockholmsslang mot Helsingforsslang. Och alla språk har sina slafsigheter, om man nu vill kalla drag som faller utanför standardspråket så. (Språkvårdare avstår helst från den sortens värdeomdömen.) Mången rikssvensk skulle nog häpna vid närmare bekantskap med förstärkningsuttrycket voj vittu! – en finlandisering av det gamla svenska ordet för det kvinnliga könsorganet.

Uppfattningen att finlandssvenskan bör hålla på sig och inte lämna sitt reservat rymmer också, om än i all välmening, en anstrykning av nedlåtenhet. Men skall vi svenskar ta finlandssvenskan på allvar kan vi inte godta att den utvecklas till någon sorts översättningska, lika lite som vi kan begära att den skall vara ett Skansen som tar hand om ord som har fallit ur bruk hos oss och där vi slipper möta nyheter som vi å andra sidan finner nödvändiga i svenskan i Sverige.

De goda finlandismerna

Vill vi i Sverige ärligen betrakta finlandssvenskan som en gångbar variant av svenska, då borde vi vara mer villiga att låna över några av de goda finlandismerna. Råddig har vi redan. Sist och slutligen är långt bättre än det danska til syvende og sidst, som för det mesta får en stavning som är en halvmesyr. Att gripa sig an något med långa tänder är ett bildligt uttryck som vi saknar men gärna kunde berika oss med. Men vi kan inte själva börja plocka lämpliga finlandismer ur Svenska Akademiens ordlista. Sådana måste först visas i levande bruk, de måste få sin färg av ett sammanhang. Och de som kan visa ett sådant bruk är finlandssvenskar – författare, artister, journalister – med en rikssvensk publik. Mark Levengood skulle lätt kunna åstadkomma vad inga språkmän förmår.