När Sveriges bäst rankade universitet – Uppsala – under viss mediaturbulens i somras bröt ny intellektuell mark genom att anställa något så udda som en ”husförfattare” var det i första hand som en påminnelse om två saker: varje nytt vetenskapligt resultat är i sig en berättelse, en story, och slutprodukten för varje betydande forskningsprocess är en text.
Kombinationen – den berättande texten – står således i centrum för det uppdrag jag utsågs att leda i syfte att stimulera akademiker till mer kreativt skrivande, och satsningens bakgrund var det lustfyllda berättandets hädanfärd i den expanderande vetenskapsproduktionens allt smalare, mer standardiserade och i dag närmast industriellt mallade karriärbelöningssystem. Ett snabbt växande berg av ofta toppintressanta men dessvärre väldigt otillgängliga forskningsrön läses numera av i stort sett ingen alls. Och av de texter som generar de hett eftertraktade meriteringspoängen, helt avgörande för unga forskares möjligheter att nå jobb och lön, är nästan alla skrivna med direkt adress till en ytterst liten klick smalt skolade proffs – på engelska. Många som disputerar i dag kommer aldrig att skriva någon mer bok än avhandlingen och numera finns till och med professorer som utöver sin avhandling inte har skrivit en enda bok, en omöjlighet för bara något decennium sedan. Eller som Frans Lundgren, idéhistoriker vid universitetet och en av projektets initiativtagare, uttryckt det: ”I alla subkulturer uppstår ett eget språk eller stil som blir naturlig för den gruppen, men upplevs som främmande för dem som står utanför. Man har en oförmåga att se sina texter utifrån och är inte van vid att föreställa sig hur ens text uppfattas av andra.”
Alla kan lära sig effektivt berättande
Satsningens huvudman är just institutionen för idé- och lärdomshistoria – en intellektuellt nydanande miljö som själv inte har mycket att skämmas för i frågan, några av landets mest briljanta sakprosastilister har fötts här – och givetvis föreställer sig ingen att ett enstaka initiativ kan rå på den globala vetenskapsordningens tilltagande språkmonotoni, men på marginalen finns mycket att göra. För att inte säga massor. Och i bästa fall blir det ringar på vattnet. Allt fler författare anställda på allt fler universitet för att stimulera allt fler akademiker att omfamna i stället för rädas det breda vetenskapliga historieberättandet med dess potentiella storpublik.
Några månader av uppdraget har nu gått och en av insatserna hittills har varit att röja bland förutfattade meningar och missförstånd. Ett gäller den konservativa begåvningsromantik som omgärdar författande enligt vilken vissa bara ”har” det andra saknar, att berättartalang likt bollkänsla eller musikalitet är något man mer eller mindre föds med. I själva verket är det levande språket och det effektiva berättandet en färdighet de allra flesta kan erövra – skaffa sig – via mystikens motsats; hårt arbete, systematisk träning och stark vilja.
Ett annat men besläktat problem handlar om att det hos många akademiker finns en överdriven och lite gammaldags respekt för det skrivna ordet som på ett onödigt sätt hämmar den kreativa, prövande, kritiska, normbrytande och i grunden mycket roliga konkretisering av teorier och tankar som textproduktion bör vara. Väldigt mycket ångest och låsningar – ibland förödande för självkänslan – springer ur allt för högtidliga föreställningar om skrivandets regelverk varför många av satsningens workshops hittills handlat om vikten av att vårda vissa sömmar i den vetenskapliga kostymen men hämningslöst spräcka andra; vara tydlig men fräck, exemplifiera korrekt men slagkraftigt, sammanfatta effektivt utan att bli tjatig, undvika monotoni, öka spännvidd i meningsbyggnad, renodla teser. Men framför allt: skala av, skala av, skala av. Helt enkelt kommunicera kanske halsbrytande slutsatser utan för många ängsliga garderingar. Många texter, även akademiska, kan på tvärs med vad många tror renodlas på ett poängförhöjande sätt utan att därmed bli ovetenskapliga eller förljugna.
Sakligt inte synonymt med torrt
Saklig framställning är med andra ord allt annat än synonymt med torr framställning. Även vetenskapliga artiklar och böcker – kanske särskilt de – kan och bör precis som annan text byggas med en strategiskt genomtänkt berättarteknik som rör både läsarens hjärna och kropp. Som inte bara får henne att se tillvaron med skarpare intellektuella glasögon utan också känna något. Skratta, gråta, äcklas, oroas, bli arg, hoppfull, rädd eller något annat. Med rätt blandad och medvetet utportionerad mix av det livliga berättandets beståndsdelar – kittlande start, överraskande fakta, laddade scener, illustrativa anekdoter, snabba perspektivskiften, klargörande citat, originell analys, intellektuella cliffhangers och i bästa fall även, men det är såklart överkurs, skön rytm och egen stil – skapas det som även akademiska texter måste leverera för att inte tända av sin läsare: rörelse. Intellektuell förändring. Aha-upplevelser.
En seglivad idé inom delar av akademin är att det inte skulle gå att formulera spetsig framkantsforskning på ett sätt som inkluderar en bred allmänhet, att kraven på precision och transparens omöjliggör ovan skissade premisser för rörlig och dynamisk text. Det är i vissa fall sant, främst kanske inom naturvetenskapen, men betydligt oftare en falsk motsättning eftersom kraven på att kunna klä sina rön i en för alla tilltalande berättelsekostym tvingar forskaren att spegla resultaten med en ”annan blick”, en reflexiv process som i själva verket svarvar tanken till nya såväl utom- som inomvetenskapliga höjder. Det hela liknar i mångt och mycket spetsvetenskapens relation till undervisning; de akademiker som helt befrias från undervisning blir liksom den som befrias från krav på begripligt och effektivt skrivande inte bättre, utan sämre, forskare.
Även om det kanske låtit så ovan finns såklart inga objektiva svar i fråga om litterär kvalitet vilket gör satsningens konkreta genomförande till ett kollektivt pilotprojekt vars eventuella avtryck ligger några år framåt i tiden. Via textdissekerande workshops utifrån egna och andras arbeten och det samtalande seminariets unika möjligheter till gemensamma kvalitetslyft – parat med individuell skrivhandledning för allt från doktorander till professorer – skapas i bästa fall små men växande vågor mot ett lättare och spänstigare berättande som på sikt tar sig in även i andra delar av den akademiska världen, en estetisk rörelse från den stumt mallade vetenskapsartikeln till den rikt gestaltade essän. Om undertecknad får drömma. Eller som Sara Danius, en gång ung doktorand i litteraturvetenskap och nu Svenska Akademins ständiga sekreterare, vid ett tillfälle formulerade hur forskning och essäform inte står i motsats till utan tvärtom förutsätter varandra: ”Det är bara det att den goda essän bär den ansamlade kunskapen med lätt hand. Inte så att tyngden ska portförbjudas, men den ska inte mer än anas.”