Vem talar esperanto?

Om du är en ivrig användare av olika språkinlärningsapplikationer har du kanske märkt att esperanto nuförtiden kan studeras i Duolingo. Som metaspråk kan man ha antingen engelska, portugisiska, spanska eller franska. År 2021 var ungefär 774 000 användare aktiva på kursen i esperanto. Siffrorna visar att det finns ett intresse för esperanto runtom i världen. Men vad vet vi egentligen om esperanto och om dem som lär sig eller använder språket? Språket, som utvecklades för 135 år sedan, lever vidare genom nya generationer och har både talgemenskap, kultur och historia.

Det är besvärligt att svara på frågan hur många esperantotalande personer det finns i världen. Det är omöjligt att definiera språkbehärskningsnivån hos var och en och bestämma hurdana språkkunskaper någon borde ha för att bli räknas med i skaran. Dessutom finns det numera många som sysslar med esperanto men som inte medverkar i de traditionella esperantoföreningarna eller deltar i de sammankomster som från början varit centrala verksamhetsformer och naturliga sätt för esperantisterna att hålla kontakt med varandra. För dagens vuxna känns det inte längre lika naturligt att vara medlemmar i föreningar och organisationer. I stället lär man sig språket på nätet via språkinlärningsapplikationen Duolingo eller nätsajten lernu.net och skaffar vänner via nätet.

Historien bakom esperanto

Esperanto utvecklades av Ludwik Lejzer Zamenhof (1859–1917), som publicerade sin första lärobok i esperanto år 1887. Zamenhof var en judisk läkare som bodde i det som i dag är Polen, men som då tillhörde Kejsardömet Ryssland. Hemspråket i barndomshemmet var ryska men han var flerspråkig och talade också jiddisch, tyska, polska och en del andra språk. Han bevittnade oenigheter och misstankar mellan de olika befolkningsgrupperna och ansåg att de var följder av språkliga svårigheter och missförstånd mellan grupperna. Zamenhof såg ett gemensamt, neutralt språk som en väg till en fredligare gemenskap och samlevnad mellan olika etniska grupper. Därför utvecklade han esperanto med avsikten att det skulle vara lätt att tillägna sig och använda.

Zamenhof såg ett gemensamt, neutralt språk som en väg till en fredligare gemenskap och samlevnad mellan olika etniska grupper.

Esperantos lätthet är relativ. De som talar ett indoeuropeiskt språk som förstaspråk lär sig oftast esperanto eller åtminstone dess grunder ganska smärtfritt. Men för dem som har ett utomeuropeiskt språk som förstaspråk är esperanto nödvändigtvis inte lika lätt. Grammatiken är i varje fall enkel och regelbunden. Ordförrådet härstammar oftast från europeiska språk, mestadels från romanska, germanska och slaviska språk.

Förutom att man lär sig själva språket kan studierna i esperanto vara nyttiga också på en allmännare nivå. Många esperantister berättar att det går lättare och snabbare att lära sig andra språk efter att de har lärt sig esperanto. Det verkar också bli lättare för en del att förstå språkstrukturer och grammatiska fenomen. Men det här vet man inte med säkerhet och därför behövs mer forskning kring detta.

Att esperanto är neutralt innebär inte att det som språk skulle vara ett medeltal av alla världens språk, utan att språket inte är något lands eller någon nations eget språk. Språket är lika mycket ”främmande” och ”eget” för alla.

Sociolingvistiska vardagsfenomen som kodväxling och lånord från andra språk är normala och vardagliga bland esperantisterna.

Esperantisterna är vana vid en del uttalsvarieteter och olika accenter – ibland är det möjligt att gissa talarens förstaspråk genom att lyssna på hens sätt att uttala esperanto. Esperanto har emellertid inte några dialekter. Däremot kan det finnas skillnader i språkbruket mellan olika grupper, som olika yrkesgrupper, åldersgrupper och hobbygrupper. Även sådana sociolingvistiska vardagsfenomen som kodväxling och lånord från andra språk är helt normala och vardagliga bland esperantisterna.

Esperanto genomgår förändringar och tar in nytt ordförråd, precis som alla levande språk. De nya orden uppstår i det naturliga språkbruket. Esperantoakademin (Akademio de Esperanto) fastställer sådana nyord som redan är i bruk men den konstruerar inte nya ord.

Talgemenskap

Socialt representerar esperantisterna alla slags människor – arbetare och akademiker, konservativa och radikala, troende och ateister, queer-människor, veganer och allätare samt människor från alla politiska riktningar. Vår egen erfarenhet i Europa lutar dock åt att det bland esperantisterna alltid funnits proportionellt flera vegetarianer och grönt tänkande än bland folk överlag.

Språkliga rättigheter utgör en viktig och central ideologisk pelare i esperantorörelsen. Därför är det ytterst få esperantister som anser att esperanto borde tränga undan andra språk – esperantos roll är snarare att fungera som ett neutralt andraspråk.

Språkliga rättigheter utgör en central ideologisk pelare i esperantorörelsen.

Även om esperanto inte har en egen nation eller ett eget land, har det länge funnits även infödda talare. Det är personer vars föräldrar talat esperanto med dem. De infödda talarna har dock inte sådan auktoritet som andra talade språk. Att vara förstaspråkstalare av esperanto innebär inte heller nödvändigtvis att man kallar sig ”esperantist”. Det är viktigt att inse skillnaden mellan esperantotalgemenskapen och esperantorörelsen – själva språket har inget ideologiskt syfte även om rörelsen har det.

Traditionellt har en del av esperantisterna träffats på årliga världskongresser (universalaj kongresoj) och den lokala verksamheten har oftast organiserats i form av lokala esperantoklubbar. Därtill ordnas andra typer av sammankomster, till exempel träffar för personer i samma yrkesgrupp, familjeträffar och ungdomsträffar. När våra barn var små deltog vi ofta i olika typer av familjeträffar i Tyskland. Där deltog många esperantofamiljer närmast från Centraleuropa.

En del av esperantisterna har som sitt viktigaste mål att sprida språket. Men detta mål delas inte alls av alla esperantister. Många vill lära sig språket och upprätthålla språkkunskaperna helt enkelt bara för att hålla kontakten med andra esperantister. På esperanto bekantar man sig med människor som man annars kanske inte skulle lära känna. Att använda esperanto som ett gemensamt språk med utlänningar känns för många personligare, genuinare och värdefullare än att till exempel tala engelska.

Esperantokultur

Esperanto omges av en rik kultur. Ända från början har det också funnits litteratur på esperanto. Det finns både översatt och egen litteratur. Den litteratur som skrivs på esperanto uppskattas högt. Finländska klassiker som Kalevala, Sju bröder och Edith Södergrans dikter har översatts till esperanto. En av Tove Janssons muminböcker har publicerats tidigare, de andra utkommer inom kort.

Det görs också mycket musik på esperanto och ordnas olika kulturfestivaler. Det är till exempel möjligt att lyssna på traditionell brasiliansk musik eller svenska rockband på esperanto. Tidigare var det många radiostationer som hade sändningar på esperanto, nuförtiden erbjuds det många poddar på nätet.