papperskalender med datum och anteckningen Inget möte.
Foto: May Wikström, Språkinstitutet

Det finns två olika slag av satser i svenskan, huvudsatser och bisatser. Huvudsatserna är grammatiskt självständiga, medan bisatserna ingår som underordnade led i huvudsatserna. De två slagen av satser har i princip olika ordföljd. Huvudsatserna är i allmänhet s.k. fa-satser, vilket innebär att det finita verbet står före ett satsadverbial i mittfältet. Exempel: Hon gillade faktiskt boken. Här står det finita verbet gillade före satsadverbialet faktiskt.

Bisatser å sin sida är i allmänhet s.k. af-satser, vilket innebär att ett satsadverbial står före det finita verbet i mittfältet: Hon sa att hon faktiskt gillade boken. I bisatsen att hon faktiskt gillade står faktiskt före det finita verbet gillade. I den kända minnesregeln BIFF (”i Bisats kommer Inte Före det Finita verbet”) representeras satsadverbialen av det vanliga satsadverbialet inte.

Vidare kan huvudsatser inledas av ett annat satsled än subjektet, vilket innebär att de kan ha så kallad omvänd ordföljd, det vill säga subjektet står efter verbet: I går läste hon boken. Bisatser kan i allmänhet inte inledas av ett annat satsled än subjektet och har rak ordföljd med subjektet före predikatet.

Huvudsatsordföljd i att-bisats

I vissa fall är det möjligt att bisatser har huvudsatsordföljd. Främst förekommer det i att-bisatser, alltså bisatser som inleds av subjunktionen att. Att-bisatser med huvudsatsordföljd förekommer oftast i talspråk och talspråkshärmande skriftspråk: Jag sa att vi har inte tänkt komma. I viss mån förekommer de emellertid också i mer utpräglat skriftspråk: Det var uppenbart att under rådande förhållanden kunde myndigheterna inte ingripa. Generellt rekommenderar dock språkvården bisatsordföljd i skrivna bisatser.

Kriterierna för huvudsatsordföljd i att-bisatser är tämligen brokiga och svåröverskådliga i de standardverk på området som jag har konsulterat, nämligen Svenska Akademiens grammatik (SAG), Svenska Akademiens språklära, Språkriktighetsboken och Språkrådet rekommenderar. SAG och Svenska Akademiens språklära konstaterar att huvudsatsordföljd är möjlig särskilt när bisatsen anger vad någon tror, vet, förstår eller säger: Jag tror att snart blir det regn.

SAG framhåller dock att en att-bisats kan ha huvudsatsordföljd också när den är underordnad andra semantiska predikat än sådana som betyder ’tro’, ’veta’, ’förstå’ eller ’säga’ – som predikatet ledde till i följande mening: Detta ledde till att på kvällen kom det bara 30 besökare. Vidare säger SAG att i skriftspråk förekommer att-bisatser med huvudsatsordföljd framför allt med en adverbiell bisats som fundament: Många har tänkt att när skolan tar över är allting bra. I detta exempel fungerar den adverbiella bisatsen när skolan tar över som fundament i att-bisatsen. I princip har bisatser inget fundament dit satsled kan flyttas, men när en att-bisats har huvudsatsordföljd fungerar den som en huvudsats också i det avseendet att den kan inledas av ett annat satsled än subjektet.

Boken Språkrådet rekommenderar konstaterar att huvudsatsordföljd i bisats i princip bara fungerar när bisatsen har tydlig påståendekaraktär och därmed liknar en huvudsats. I sådana fall är anföringsverbet ofta säga, tänka, framhålla och andra verb med liknande betydelser. Enligt Språkrådet rekommenderar används huvudsatsordföljd i att-bisatser för att signalera två betydelser. Den första är en citatbetydelse, vilket innebär att man återger ett uttalande så som det sagts: Andrus sa att mormor kommer inte i kväll. Sådana satser förekommer ofta i talspråk eller i talspråkshärmande skriftspråk. Den andra betydelsen som huvudsatsordföljd i att-bisats kan ha är att signalera att det som sägs i bisatsen är sant. Denna betydelse kan förekomma också i mer utpräglat skriftspråk, där skribenten ställer sig bakom sanningshalten i bisatsen: All forskning visar att reformen kommer inte öka sjuktalen.

Språkriktighetsboken konstaterar att att-bisatser med huvudsatsordföljd är mycket vanligt i talspråk och på senare tid har blivit allt vanligare även i skrift. Huvudsatsordföljd framhäver bisatsen som det viktigaste i meningen och verkar förutsätta att skribenten själv ställer sig bakom bisatsens innehåll. Bisatsen används som ett påstående: Han meddelade att Persson kommer inte. Därför fungerar sådana satser sämre om huvudverbet uttrycker osäkerhet, som verben förmoda och betvivla i följande exempel: *Jag förmodar att Persson kommer inte; *Jag betvivlar att hon har faktiskt läst boken.

Språkriktighetsboken framhåller också att huvudsatsordföljd i att-bisats innebär att man kan inleda bisatsen med ett annat satsled än subjektet: Vi vet ju att förr eller senare kommer säkert krav på nya motorleder. Här inleds bisatsen av adverbialet förr eller senare. Enligt Språkriktighetsboken är huvudsatsordföljd i att-bisats det normala när bisatsen inleds av ett annat satsled än subjektet. Stela konstruktioner av typen Vi vet ju att förr eller senare krav på nya motorleder säkert kommer med bisatsordföljd kan enligt Språkriktighetsboken möjligen bottna i hyperkorrektion och rekommenderas inte.

Att framhäva ett satsled i bisatsen

Språkriktighetsboken konstaterar att det är en vinst att man kan inleda en bisats med ett annat satsled än subjektet, vilket annars inte är möjligt i bisatser. Här kommer vi in på en resurs i språket som enligt min mening inte utreds tillräckligt i någon av de böcker jag konsulterat. Det handlar om informationsstrukturen inom en mening eller i anslutning till kontexten eller talsituationen. Att lyfta fram ett satsled i början av en att-bisats kan nämligen vara ett användbart sätt att framhäva information. Som exempel kan vi ta rubrikens mening: Jag vill påminna er om att nästa vecka har vi inget möte. Här framhävs adverbialet nästa vecka genom att det placeras i början av bisatsen. Om vi ändrar på ordföljden så att bisatsen får bisatsordföljd faller framhävandet bort: Jag vill påminna er om att vi inget möte har nästa vecka. Dessutom låter meningen stel. Meningen låter naturligare om vi ersätter inget möte med inte något möte (Jag vill påminna er om att vi inte har något möte nästa vecka), men också här faller framhävandet bort genom att nästa vecka placeras i slutet av bisatsen. Varianten Jag vill påminna er om att vi nästa vecka inte har något möte med bisatsordföljd har en byråkratisk klang, och dessutom framhävs inte nästa vecka på samma sätt som i den ursprungliga meningen.

Att lyfta fram ett satsled i början av en att-bisats kan vara ett användbart sätt att framhäva information.

Ett mer skriftspråksklingande exempel är en mening som jag själv har skrivit i ovanstående text: Vidare säger SAG att i skriftspråk förekommer att-bisatser med huvudsatsordföljd framför allt med en adverbiell bisats som fundament. Här framhävs adverbialet i skriftspråk på ett praktiskt sätt genom att det placeras i början av att-bisatsen. Om vi bibehåller strukturen med huvudsats och bisats är det svårt att hitta ett alternativt uttryckssätt. Skriver vi Vidare säger SAG att att-bisatser med huvudsatsordföljd i skriftspråk framför allt förekommer med en adverbiell bisats som fundament tonas framhävandet av i skriftspråk ner och meningen blir också svårare att läsa.

Som sagt går ingen av de böcker jag konsulterat närmare in på möjligheten att framhäva information genom att placera ett satsled i början av en att-bisats. SAG nämner att att-bisatser kan ha fundament av samma slag som i deklarativa huvudsatser, men ingenting sägs om informationsstrukturen och möjligheten att framhäva det satsled som är fundament. Språkriktighetsboken säger att det är en vinst att man kan inleda en bisats med ett annat led än subjektet och därigenom nyansera framställningen, men utvecklar inte tanken i högre grad. Visserligen talas det om huvudsatsordföljd som ett sätt att framhäva information, men det verkar främst handla om att sådan ordföljd framhäver bisatsen som det viktigaste i meningen. I Språkrådet rekommenderar nämns överhuvudtaget inte möjligheten att inleda en att-bisats med ett annat satsled än subjektet, och det finns inte heller ett enda exempel av det slaget. Svenska Akademiens språklära ger visserligen exempel där ett satsled lyfts fram i början av en att-bisats, men nämner ingenting om att detta ger en möjlighet att framhäva satsledet i fråga.

Min slutsats är att möjligheten att framhäva ett satsled genom att placera det i början av en att-bisats som därigenom får huvudsatsordföljd verkligen fyller en funktion i språket och har att göra med informationsstrukturen i texten. Jag tycker att det kan vara motiverat att använda konstruktionen också i skrift, eftersom det i vissa fall är svårt att hitta alternativa uttryckssätt som möjliggör framhävandet av satsled på ett naturligt sätt.

Källor

Svenska Akademiens grammatik
Hultman, Tor G., Svenska Akademiens språklära
Språkriktighetsboken (utarbetad av Svenska språknämnden)
Språkrådet rekommenderar (red. Maria Bylin & Björn Melander)