Traditionellt har dialektologer föredragit äldre män som bott på samma ort hela livet som informanter, eftersom de antagits vara de mest autentiska dialekttalarna. Det här kritiserades år 1980 bland annat av forskarna Jack Chambers och Peter Trudgill. De menade att tillvägagångssättet gav en föråldrad bild av dialekterna, och att forskarnas fokus på den här talargruppen dolde mångfalden i den lokala talgemenskapen.
De beskriver den typiska ortsbon som en gammal person som kör traktor, har en åker och talar dialekt med alla, oavsett om de förstår den eller inte.
Även om dialektforskningen de senaste decennierna inkluderat olika kön och åldersgrupper kan bilden vidgas ännu mer. Jag lyfter i min avhandling fram en grupp som visar på dialektgemenskapens mångfald.
Hur reflekterar talare från södra Österbotten i åldern 12 till 22 år, med andra generationens invandrarbakgrund, över sin språkliga och kulturella tillhörighet och identitet? Vilka är deras tankar kring arvsspråket, det vill säga det språk som en av deras föräldrar, eller båda två, talar och som inte är svenska eller finska? Och vilket är deras förhållande till svenska språket – särskilt till den lokala dialekten?
Vad utmärker en typisk dialekttalare?
Dialekter förknippas även utanför språkvetenskapen med landsbygden och en lantlig livsstil. Dialekten ses som den språkform som talas i ett litet bysamhälle, präglat av släktskapsband och där alla känner alla.
En genuin dialekttalare förväntas dessutom vara lokalt förankrad. Forskaren Kathryn Woolard (2016) förklarar, att medan större språk anses allmänna och oberoende av individens sociala rötter, får mindre språk och språkformer sitt ideologiska värde genom associationen till en specifik ort och till uppfattningen om en genuin representation av en lokal gemenskap. En autentisk dialekttalare ska inte bara bo på orten, utan också ha stark lokal förankring, orientering och känsla av tillhörighet – utan längtan efter att lämna byn (jfr. Eckert 2003).
I dag har dialekttalaren helt andra egenskaper och lever ett annorlunda liv.
Tidigare sökte dialektologer sådana lokalt orienterade individer för att fånga den autentiska dialekten, som var opåverkad av andra, "onaturliga" sociala och språkliga influenser.
Även om dessa äldre (ofta) män redan då representerade den äldsta bevarade formen av dialekten – snarare än hur dialekten faktiskt talades av hela talgemenskapen – har digitalisering, ökad mobilitet och invandring till landsbygden lett till att talgemenskapen har förändrats i modern tid. I dag har dialekttalaren helt andra egenskaper och lever ett annorlunda liv.
Föreställningen om språklig autenticitet och språkformernas lokalförankring innebär att dialekter inte heller är fullständigt tillgängliga för utomstående, i synnerhet med tanke på invandringen. Dialekt förmedlas traditionellt informellt, inte inom ramen för skolundervisningen eller språkkurser. Den går vidare till yngre generationer som en del av det kulturella arvet och den lokala identiteten. Personer som flyttar till orten måste tillägna sig åtminstone passiva kunskaper i dialekten, men anses ändå sällan vara autentiska talare. Även deras barn, som till och med är födda på orten, kan på grund av sitt utseende eller avsaknad av djupa lokala rötter ha svårt att få status som autentiska talare av den dialekt de har vuxit upp med (Bucholtz & Hall, 2005; Cornips, 2020).
Andra generationens invandrare och deras förhållande till dialekten
Mina informanter är antingen födda i södra Österbotten eller har flyttat dit innan de var fem år. De har lärt sig dialekten sedan barnsben i närkontakt med lokalbefolkningen. Nästan alla har två föräldrar som invandrat till Finland, och som talar talar bara lite dialekt eller ingen dialekt alls. Informanterna är själva fullt medvetna om dialektens status som lokal identitetsmarkör. Alla berättar att de använder den lokala dialekten med sina vänner. Ändå syns den traditionella uppfattningen av dialekten, dess talare och miljö också bland mina informanter: De beskriver den typiska ortsbon som en gammal person som kör traktor, har en åker och talar dialekt med alla, oavsett om de förstår den eller inte. Endast en av mina informanter, en 14-årig pojke med vietnamesisk bakgrund, svarade att han själv “e nåo ganska mytje” lokalbo.
Även deras barn, som till och med är födda på orten, kan på grund av sitt utseende eller avsaknad av djupa lokala rötter ha svårt att få status som autentiska talare av den dialekt de har vuxit upp med.
Samtliga informanter uttrycker en stark känsla av tillhörighet med den lokala dialekten, som de använder dagligen. Under mina intervjuer använder de också dialektala ord och uttryck. Standardsvenska, som de kallar högsvenska, beskrivs som ”konstig” och som att ”tala som en robot”. En sådan syn på standardsvenska är vanlig i det svenskspråkiga Österbotten, där standarden främst används i skolan. Ändå betonar mina informanter att de är medvetna om dialektens lokala begränsning − i motsats till deras beskrivning av en typisk lokalbo. När de vistas i en större stad eller utanför södra Österbotten byter de till standardsvenska, vilket de oftast lyckas med. En informant beskriver ändå hur han bytte till engelska på färjan till Sverige, när han inte kunde göra sig förstådd på vare sig dialekt eller sina begränsade kunskaper i ”högsvenska”.
En annan förklarar: ”jag pratar ju dialekt me typ all, men om nån int fattar så kan jag nåo prat normalt då”. Notera att ”normalt” i detta sammanhang betyder standardsvenska eller en något utjämnad version av dialekten.
Nödvändigt att använda hela sin språkliga repertoar
Det som skiljer mina informanter från den stereotypa bilden av dialekttalare är deras uppväxt med kulturella influenser i och med deras olika arvskulturer. Arvsspråket och arvskulturen är en viktig del av deras identitet och de talar sitt arvsspråk flytande. Samtidigt nämner de till överväldigande del svenska som det språk de behärskar bäst och använder dagligen utanför hemmet.
Nya dialekttalare som saknar djupa rötter på orten håller inte bara dialekten vid liv, utan tillför också nya språkliga influenser och kulturella perspektiv.
Informanterna berättar att de i sin vardag rör sig i olika sociala sammanhang där normen är att hålla sig till ett enda språk: I skolan kräver lärarna att de endast ska tala svenska, medan föräldrarna vill att de talar enbart arvsspråket därhemma. För informanterna, som känner sig tillhöriga både arvsspråket och svenskan, känns uppdelningen svår och onödig.
De intervjuade förklarar att de måste byta språk, när de olika sociala sammanhangen överlappar varandra. Det gäller till exempel när de berättar om skolan för föräldrarna, då de byter till svenska för att kunna uttrycka sig.
Informanterna utmanar dessutom medvetet den enspråkiga ideologin i de sociala sammanhangen för att uttrycka sina personliga erfarenheter av att växa upp med flera språk och kulturer: De blandar dialekten med sina arvsspråk och introducerar dialekten även i hemmet. Föräldrarna har ofta inga eller endast passiva kunskaper i dialekten, och det är därför genom barnen dialekten blir en del av familjelivet.
Öppna dörren för nya dialekttalare!
De unga jag har intervjuat visar att dialekternas talgemenskaper på landsbygden är och kommer att bli ännu mer diversifierade. Nya dialekttalare som saknar djupa rötter på orten håller inte bara dialekten vid liv, utan tillför också nya språkliga influenser och kulturella perspektiv. Samtidigt utmanar de våra traditionella föreställningar och normer om dialektbruk.
Det är dags för alla som är intresserade av dialekter eller forskar i ämnet att omvärdera bilden av en autentisk dialekttalare och förmedla en mer representativ bild av en talargemenskap som inkluderar olika talarprofiler.
Hoppas att jag, när jag en dag återvänder till Österbotten och intervjuar en ny grupp unga, får som svar på min fråga om vilka de typiska ortsborna är ett enhälligt: ”Vi!”.
Avhandlingen:
Kwiatkowski, M (2024). Finding your place among different languages and cultures: linguistic expressions of social identity by transcultural youth in Finland. Helsingfors universitet.
Referenser
Bucholtz, M., & Hall, K. (2005). Identity and interaction: A sociocultural linguistic approach. Discourse Studies, 7, 585–614.
Chambers, J. K. & Trudgill, Peter 1980: Dialectology. Cambridge: Cambridge University Press.
Eckert, P. 2003. Sociolinguistics and authenticity: An elephant in the room. Journal of Sociolinguistics, 7 (3), 392–431.
Woolard, K. Singular and plural: Ideologies of linguistic authority in 21st century Catalonia. New York: Oxford University Press.